Kaplinski, Jaan: Våra skuggor är mycket långa

Mina presentationer av polska författare för mig över till Estlands mest betydelsefulle nu levande poet, Jaan Kaplinski. Som man kan förstå av det icke-estniska efternamnet har han nämligen en polsk far (däremot estnisk mor). Men själv är han alltså estländare, bosatt i Tartu.

Jaan Kaplinski är både est och kosmopolit, väl bevandrad i uråldrig estnisk diktning och samtidigt öppen för impulser från andra kulturer och länder. Vidare är han politiskt engagerad, en radikal socialdemokrat, till och med organiserad sådan, med ett ständigt förekommande eget citat på de estniska socialdemokraternas hemsida. Han sitter också i fullmäktige i hemstaden Tartu.

Under frigörelseprocessen från Sovjetunionen hörde han till de många engagerade intellektuella. Hungrigt sökte han kontakter i grannländerna; jag träffade honom första gången i en norrgående sovvagn, i mitt fall under en färd per tåg från jobbet i Stockholm hem till Uppsala. Vi talade oavbrutet tills jag måste hoppa av.

Redan 1982 presenterades hans poesi på svenska, och i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 (4 maj) recenserade jag introduktionsboken:

Kaplinski

Den ryktbare estniske poeten Jaan Kaplinski introduceras på svenska i en tät urvalsvolym, ”Våra skuggor är mycket långa” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson); den rymmer ett femtital dikter ur fyra olika diktsamlingar.

Ett tema är minoriteter, uppror, underkuvande. Man kan fråga sig vilka en dikt som börjar så här handlar om: ”Vi måste ju gå mycket stilla, med blicken sänkt. Ni behöver inte fråga vad vi letar efter. För länge sen blev landet ert och i skärvor föll vårt rike ned i en stor och tom värld. Var lyckliga om ni kan. Fråga bara inte oss vad vi hoppas på.” Fel, den handlar om Amerikas indianer. Eller gör den det? Gör den bara det?

Esterna, som kuvade och som upprorsmän, finns med i Kaplinskis dikter men mer tydligt bara i historiska bilder (som av Lembitu, en upprorsman på tolvhundratalet). Kaplinski talar om många, ”för dem som inte är, för utplånade arter och glömda folk, för språk som inte talas längre”. Han frågar herrar domare: ”var är tasmanierna, var är hottentotterna, var eldsländarna, var tehuelcheindianerna, var är bororo, var arawakerna, var huronerna, var liverna, var är meri och var ainufolket?”

Och han vidgar frågorna till hela skapelsen: ”var är uroxen, var är vildhästen, var Stellers vattenkviga, var dronten, var moan, var vandringsduvan, var atlaslejonet, var visenten?” Kaplinski är, med ett modeuttryck, också en författare med ekologisk grundsyn. (Han är mycket riktigt botaniker och etnograf.) Kaplinskis ekologi är inte naturmystik utan blir till ren, klar poesi: ”Från albladen droppar / kvällsregnets vatten / ner i floden / en cirkel har fullbordats.”

I Kaplinskis lyrik lever landskapet, inte minst det sydestniska landskapet: ”I Võrumaa, på landsvägen / före nästa by stannar tiden. / Ljungen / ligger med slutna ögon. Humlorna / hänger i kovallens blommor. Inte ett / strå gungar. Inte ett moln / ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång / står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden / risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.”

I denna naturlyrik är också den mänskliga problematiken närvarande: ”På gränsen mellan ljudlöst / och ljudande skälver / syrsornas filande / leva kan man också sjungande / dö kan man också tigande.”