Borgerlig men även socialdemokratisk skolpolitik under granskning

4 april 2011 16:59 | Politik | 21 kommentarer

Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet. I min bokhylla finns hans ”Sidospår. Essäer om klass & politik” (Borea, 2000). Jag betraktar honom som en viktig rapportör om det svenska klassamhället – det finns och blir i vissa avseenden allt mer påtagligt.

Ett område där klassamhället med full kraft åstadkommer en backlash är skolan. Om detta skriver Svallfors i dag (4 april 2011) i en debattartikel på Aftonbladets ledarsida. Den är mycket tänkvärd – läs själva här.

Svallfors avslutar med en ny kunskapspolitik för vänstern i fem punkter:

1. Återförstatliga skolan. Medge att kommunaliseringen var ett misstag. Skolan utbildar för en nationell arbetsmarknad och högre utbildning. Det finns inget egenvärde i lokala variationer.

2. Stoppa vinstuttagen i skolsektorn. Överskott ska återinvesteras i verksamheten. Det är helt orimligt att knappa skattepengar används för att berika skolkoncernernas ägare.

3. Förstärk den avancerade yrkesutbildningen. Här finns en god arbetsmarknad och bra jobb. Fokus på akademiskt kunnande får inte leda till att de kvalificerade arbetaryrkena negligeras.

4. Återupprätta vuxenutbildningen. Det ska alltid finnas en chans till för den som vill byta bana och börja läsa. De val man gör i tidiga tonår ska inte bestämma ens framtid.

5. Återställ finansieringen av högskoleutbildningen. Det skulle generellt öka kvaliteten, men vara särskilt betydelsefullt för dem som kommer ur icke-akademiska hem.

Jag instämmer till fullo i alla fem slutsatserna men skulle här vilja peka särskilt på vikten av punkterna 3) och 4).

Självfallet ska vi satsa hårt på olika slag av teoretisk utbildning, också ge människor nya och åter nya chanser, men frågan är om inte fokuseringen på att alla, oavsett förutsättningar, måste skaffa sig sådan är destruktiv och bidrar till skolans bitvis nedslående resultat.

Naturligtvis har flertalet unga människor förutsättningar för att förkovra sig ännu mera, även om alltså rader av faktorer lägger hinder i vägen för många av dem: galopperande puberteten, koncentrationssvårigheter, en för det här ändamålet kontraproduktiv hemmiljö, den knäckande upptäckten att man har svårt att klara konkurrensen, friskolornas dränering av den kommunala skolan på studiemotiverade, som skulle kunna stimulera även sina mindre lyckligt lottade kamrater, och mycket annat liknande. Sådant här kan man dock inte så sällan kompensera genom att ge både unga och äldre nya chanser genom återkommande utbildning.

Men Svallfors nuddar, åtminstone i sin punkt 4), också vid det som skolpolitikerna och skoldebattörerna sällan verkar se, åtminstone sällan säger högt: Det finns elever som, även om vi sätter in motåtgärder mot alla de hinder jag har räknat upp ovan, aldrig får förmågan att nå upp till sin egen fulla kapacitet. Och det finns även elever som av det ena eller det andra skälet aldrig får någon riktig chans, om de ska tävla på de teoretiska banor som skolan är så hårt inriktad på.

Det finns, inte bara i dagens skola utan också i dagens arbetsliv, utslagningsmekanismer, som gör livet mycket svårt, ibland på gränsen till outhärdligt för dessa elever. Det här är en obarmhärtig ordning. Också de, och de barn de kommer att få, är värda mänsklig värdighet, vilket bland annat måste ta sig uttryck i att också de, även om de inte är lika fullpresterande som de flesta av oss andra, får en anständig ekonomisk ersättning.

Så är det ju inte i dag. I dag jagar samhället till och med svårt sjuka människor med omänskliga regler för ersättning från Försäkringskassan. Men det är alltså inte främst den gruppen jag här talar om. I utkanten av arbetslivet och utanför det finns det många som bara kan drömma om det hyggliga och anständiga liv sådana som jag lever.

Observera nu att jag inte talar för att vi ska börja befrämja medveten lättja – samhället behöver ha, och nyttja, sina kontrollsystem.

Det jag pläderar för skrivs medmänsklighet, ja rent av solidaritet och jämlikhet.