Fler dikter av Jaan Kaplinski
13 april 2011 11:07 | Prosa & lyrik | 6 kommentarerUr antologin ”Våra skuggor är mycket långa” (dikter i urval och tolkning av Birgitta Göransson och Ivo Iliste, Fripress, 1982) återger jag ytterligare några dikter av den estniske poeten Jaan Kaplinski, född 1941.
De dikter jag har valt kan alla karaktäriseras som naturlyrik, men de här dikterna har också andra karaktäristiska drag. Dels har de ofta ett ekologiskt perspektiv. Dels speglar de ofta människan i hennes uråldriga historia – nu och då flyter samman i Kaplinskis poesi.
VÅRA SKUGGOR ÄR MYCKET LÅNGA
om kvällen när vi kommer från slåttern
och själva är vi korta
till bön flätar tusenskönan
samman sina händer
kvinnan med skäran klättrar uppför kullen
som för tusen år sedan
bakom gärsgården
är heden
bortom heden börjar skogen
ljung i ljungens färg
vart flyger du honungsbi
denna himmel
är så tom och vid
en gång vänder vi ju åter
en gång kommer vi alla
* * *
I VARJE DALDOCKAS
varje öga
reser sig
ur mullen fjolårets sol och stannar
tigande seende
sig själv i ögonen
utan att minnas någonting
jublar spovarna
Uppåt
från rötterna till kronan
nerifrån blommorna upp i blommorna
stiger den blå färgen
uppåt
helt alldeles bort
in i det stora blå
alldeles högst uppe
flyter du blåa flod
framför ögonen
genom ögonen
Iris
Iris sibirica
Genom en liten fågels
svarta ögon
vad blir du ljus
Vägen vänder mot mon
döda väderkvarnar står
mot mörkret
i hela världen
finns blott den röda
klöverns doft
ingenting mer
Daggdroppar
på strån och i spindeltrådar
under takskägget
på liens kalla egg
blänker gryningen
Vem har vem har någonsin
rott över floden
den andra stranden är alltid
på andra sidan vattnet
hitom och bortom
brinner lika gula
solögon till aska
Himlen är fjärran nej se
skogen där barnen plockade
är lika blå
den som närmar sig fjärmar sig
den som går för att titta kommer inte att se
- – -
Daldocka, en gul blomma, är mer känd under namnet smörboll (Trollius europaeus).
* * *
EN REGNIG SOMMAR DET ÄR. Jämt
nåste man tänka efter på vilken sida
av regnbågen vi vistas. Men alltid
likgiltigt var likgiltigt på vilket avstånd
känner jag igen kungsfiskarens röst.
Från albladen droppar
kvällsregnets vatten
ner i floden
en cirkel har fullbordats.
I Võrumaa, på landsvägen
före nästa by stannar tiden. Ljungen
ligger med slutna ögon. Humlorna
hänger i kovallens blommor. Inte ett
strå gungar. Inte ett moln
ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång
står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden
risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.
På gränsen mellan ljudlöst
och ljudande skälver
syrsornas filande
leva kan man också sjungande
dö kan man också tigande
Bruset från forsarna
når inte hit, För ett ögonblick
har floden stannat. Ovanför
floddalen skälver ljuset som om
små osynliga fiskar sam i luften. Skogen
beträder stranden. Höga granar
faller ljudlöst i vattnet men vattnet
slungar dem åter upp. Från flodspegeln
studsar allt åter, träden, molnen,
fåglarnas flykt, vindens tystnad och
förundran i våra ögon.
Mitt i skummet i det stora bruset
tiger stenarna
i strömfåran
böljar gräset
i takt med vågorna.
* * *
En text om samlingen ”Våra skuggor är mycket långa” hittar du här.
6 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag älskar naturlyrik. ”Skogen beträder stranden” är en så vacker metafor, som om skogen vore levande och vandrar. ”Höga granar faller ljudlöst i vattnet men vattnet slungar dem åter upp”, ännu en enkel bild av något vardagligt, som vi alla har sett och njutit av, skogens spegling i ett vatten. Nyss stod jag på min förstutrapp och lyssnade på två fåglar som i var sin trädtopp uppvaktade varandra. Det kan man göra stor dikt av.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 13 19:53 #
Till Ann Christin Sandlund: Harry Martinson var inte så dålig i den genren heller. ”Där stod de höga granarna och bytte kråkor med varandra”, till exempel.
Comment by HO — 2011 04 14 8:46 #
Till Hans O Alfredsson: Faktum är att också jag har tänkt på Martinson ibland, när jag har läst Kaplinski.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 14 8:56 #
Jag håller med herrarna. Martinson är stor i all sin suveräna enkelhet, jag kan inte uppleva juni riktigt utan att läsa hans dikt om juninatten. Tranströmer likaså. Han är ju inte utpräglad naturlyriker, men en strof som: ”Jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen, och de följer mig med blicken” visar på den enkelhet som är stor lyriks kännetecken. Jag kan nog leva utan romaner, utan film och TV, men jag tror att när jag blir riktigt gammal och inte så intresserad av världens våndor och sprattel kommer jag att läsa lyrik – och lyssna på Mozart. Jag har ”Ett hus vid havet” (som du publicerade här, Enn) vid min arbetsplats. Den läser jag varje dag, flera gånger om dagen. Genom dig har jag hittat flera, för mig nya, diktare.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 14 11:48 #
Jag måste bara tillägga att jag älskar ”Våra skuggor…” som träffar rätt i mitt torparhjärta. Jag skulle kunna säga mycket om den dikten, och det ska jag göra i kväll på min blogg, men just nu ska jag återvända till lövkrattningen, den ljuvliga sysslan. Även här har våren kommit och midvintern släppt :)!
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 14 11:53 #
Till Sandlund & Kokk: Eftersom jag vet att ni båda också gillar ådalsk poesi måste jag nämna en annan sak. Pelle Molin skrev inte så mycket poesi, oaktat den boktitel hans namn förknippas med. Men brev. Brev i massor. Nu har för första gången och änteligen hans brev samlats i bok, 346 sidor tjock. Alldeles färsk, den kom ut av trycket i fredags. Som brevskrivare är han verkligen som bäst: spontan, spirituell, bitsk och poetisk.
Comment by HO — 2011 04 14 13:35 #