Fler dikter av Jaan Kaplinski

13 april 2011 11:07 | Prosa & lyrik | 6 kommentarer

Ur antologin ”Våra skuggor är mycket långa” (dikter i urval och tolkning av Birgitta Göransson och Ivo Iliste, Fripress, 1982) återger jag ytterligare några dikter av den estniske poeten Jaan Kaplinski, född 1941.

De dikter jag har valt kan alla karaktäriseras som naturlyrik, men de här dikterna har också andra karaktäristiska drag. Dels har de ofta ett ekologiskt perspektiv. Dels speglar de ofta människan i hennes uråldriga historia – nu och då flyter samman i Kaplinskis poesi.

VÅRA SKUGGOR ÄR MYCKET LÅNGA
om kvällen när vi kommer från slåttern
och själva är vi korta

till bön flätar tusenskönan
samman sina händer
kvinnan med skäran klättrar uppför kullen
som för tusen år sedan

bakom gärsgården
är heden
bortom heden börjar skogen

ljung i ljungens färg

vart flyger du honungsbi
denna himmel
är så tom och vid

en gång vänder vi ju åter
en gång kommer vi alla

* * *

I VARJE DALDOCKAS
varje öga
reser sig
ur mullen fjolårets sol och stannar
tigande seende
sig själv i ögonen

utan att minnas någonting
jublar spovarna

Uppåt
från rötterna till kronan
nerifrån blommorna upp i blommorna
stiger den blå färgen
uppåt
helt alldeles bort
in i det stora blå
alldeles högst uppe
flyter du blåa flod
framför ögonen
genom ögonen
Iris
Iris sibirica

Genom en liten fågels
svarta ögon
vad blir du ljus

Vägen vänder mot mon
döda väderkvarnar står
mot mörkret
i hela världen
finns blott den röda
klöverns doft
ingenting mer

Daggdroppar
på strån och i spindeltrådar
under takskägget
på liens kalla egg
blänker gryningen

Vem har vem har någonsin
rott över floden
den andra stranden är alltid
på andra sidan vattnet
hitom och bortom
brinner lika gula
solögon till aska

Himlen är fjärran nej se
skogen där barnen plockade
är lika blå
den som närmar sig fjärmar sig
den som går för att titta kommer inte att se

- – -

Daldocka, en gul blomma, är mer känd under namnet smörboll (Trollius europaeus).

* * *

EN REGNIG SOMMAR DET ÄR. Jämt
nåste man tänka efter på vilken sida
av regnbågen vi vistas. Men alltid
likgiltigt var likgiltigt på vilket avstånd
känner jag igen kungsfiskarens röst.

Från albladen droppar
kvällsregnets vatten
ner i floden
en cirkel har fullbordats.

I Võrumaa, på landsvägen
före nästa by stannar tiden. Ljungen
ligger med slutna ögon. Humlorna
hänger i kovallens blommor. Inte ett
strå gungar. Inte ett moln
ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång
står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden
risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.

På gränsen mellan ljudlöst
och ljudande skälver
syrsornas filande
leva kan man också sjungande
dö kan man också tigande

Bruset från forsarna
når inte hit, För ett ögonblick
har floden stannat. Ovanför
floddalen skälver ljuset som om
små osynliga fiskar sam i luften. Skogen
beträder stranden. Höga granar
faller ljudlöst i vattnet men vattnet
slungar dem åter upp. Från flodspegeln
studsar allt åter, träden, molnen,
fåglarnas flykt, vindens tystnad och
förundran i våra ögon.

Mitt i skummet i det stora bruset
tiger stenarna
i strömfåran
böljar gräset
i takt med vågorna.

* * *

En text om samlingen ”Våra skuggor är mycket långa” hittar du här.