Livet, en räcka fantasiutbroderade minnen

Torgny Lindgrens ”Minnen” (Norstedts, 2010) börjar med att förläggaren försöker få honom att skriva memoarer. Boken slutar med att hon, i samband med en middag som man får lust att själv laga när man läser om den, får sitt manus.

Men trots att den här boken naturligtvis innehåller element av självupplevda händelser, som särskilt i början med dess bilder av barndom och sanatorievistelse ger associationer till memoargenren, är det uppenbart att författaren hela tiden värjer sig mot att det här, i något slags vanlig memorarmening, skulle ge en bild av hans liv: ”Men jag kommer aldrig att skriva en bok om sig själv”, säger han i en retrospektiv, möjligen diktad dialog med sin döde morfar. Och ska man karaktäriera Torgny Lindgrens ”Minnen”, är boken mer av skönlitteratur, som annars full av hans skröneaktiga sätt att berätta, än av memoarer i strikt mening. Som han själv uttrycker saken i det allra sista kapitlets inledning: ”Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling.”

Som jag redan har konstaterat har ”Minnen” i sin begynnelse mer av memoarkaraktär: Här finns en del om honom själv, hans västerbottniska uppväxtmiljö och om familjen. Men så småningom kastar ”Minnen” loss från den normalt kronologiskt eller ämnesmässigt uppbyggda memoarlitteraturens mer strikta mall. Minnena blir fragmentariska hågkomster med en stor portion av den fabuleringsglädje som utmärker Lindgrens författarskap, sådant som det långa partiet om Thomas Manns begravning med den nästan ofattbart stora sovjetiska kransen eller historien om Stig Wennerströms – spionens – dödsmask. Samtidigt slår det mig som läsare att allt detta och mycket annat i ”Minnen” med alla sina vilt fabulerande, ja muntra inslag är turneringar av ett tema som är högst aktuellt för alla som är i memoaråldern, sålunda för så väl Torgny Lindgren som Enn Kokk: döden.

Det skönlitterära skrivsättet till trots finns det hur som helst i de här novellerna och skrönorna naturligtrvis ett element av memorarer, inte bara i de inledande barndoms- och ungdomsanknutna partierna. I det två och en halv sidor korta kapitel som börjar på sidan 140 finns till exempel en skildring av ett möte med en kulturminister, en skildring som börjar med konstaterandet ”Jag tror att vi i stort sett var socialdemokrater allesammans, även ministern” och som slutar med följande: ”Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, så som fria skriftställare bör vara”. Eftersom jag vet att Torgny Lindgren år 1971 gav ut en bok med titeln ”Hur vore det om man vore Olof Palme?” – han betecknade sig själv på den tiden som demokratisk socialist – och nu ser att den inte längre finns med i verksförteckningen i ”Minnen”, skulle jag gärna vilja få veta mer om vad som orsakade den åsiktsförändring, som den sista meningen i det här allt för korta kapitlet ger uttryck för.

Men det mer av nyfikenhet – jag hör inte till dem som kräver att författare vars verk jag läser och älskar ska dela mina politiska åsikter, långt mindre vara medlemmar i mitt parti.

Torgny Lindgren är en av mina skönlitterära favoritförfattare. Men det vore naturligtvis kul om han, utöver att skriva sina skönlitterära ”Minnen”, också skrev sina ”Memoarer”.