Mer med The Unthanks

5 april 2011 17:12 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har skaffat ytterligare två CD med systrarna Unthank, Rachel och Becky, som assisterade av Niopha Keegan, fiol, dragspel, mandolin och bakgrundssång, Adrian McNally, piano och diverse rytminstrument, samt Chris Price, gitarr, bas med mera, utgör gruppen The Unthanks.

Deras CD från 2009 kallas ”Here’s the Tender Coming” (Rough Trade RTRADCD 548, distribution Border), och inte heller den har gjort mig besviken. Systrarna Unthank turas om att sjunga förstastämman, och deras stämsång är mycket njutbar. Låtmaterialet är ofta traditionellt, men det finns undantag, och de musikaliska arrangemangen är lagom respektlösa – i ett par fall flirtar man lite med jazz.

Utöver gruppmedlemmarna medverkar ytterligare ett femtontal på olika instrument och en smula sång. Här kan jag ibland tycka att det blir för mycket pålägg, så att det känns befriande rent och vackert, när systrarna Unthank gör den traditionella ”Where’ve Yer Bin Dick” som stämsång för två och helt utan komp.

Men ibland blir det oerhört bra också med stöd av flera instrument. Ett exempel är när Rachel sjunger lead voice i ”The Testimony of Patience Kershaw”, uppbackad inte bara av systerns röst utan också av cello, viola och fiol.

Samma slags lyckade musikaliska uppbackning – här på dragspel, trumpet och trombon – får också Ewan McColls fina sång om hans mor, ”Nobody Knew She Was There”.

Åtminstone två låtar till förtjänar att omnämnas särskilt.

Dels den underbara lilla ”Not Much Luck In Our House”, en traditionell låt som tidigare har sjungits in av Bob Davenport.

Dels den fantastiska, likaledes traditionella avslutningslåten/titellåten ”Here’s the Tender Coming”, som backas av instrument som cello, trombon och mandolin och framför allt en kör som smakar öl och ger äkta pubkänsla.

Till det som gör den här skivan så rolig att lyssna på hör också att systrarna Unthank hela tiden refererar till och hämtar material ur en familjetradition. Också deras pappa och bror och en Auntie June har inspirerat dem, också sjungit och spelat med dem, och åtminstone en låt är hittad bland föräldrarnas gamla grammofonskivor.

Thanks, Unthanks!

* * *

Tredje albumet med The Unthanks, ”Last” (Rough Trade RTRADCD 617, 2011, distribution Border) lägger väl inte rent musikaliskt så mycket till de tidigare albumen: det är fortfarande mycket traditionell brittisk folkmusik med betoning på Northumberland med omnejd. Lite färre instrument, utöver gruppens egna, används dock.

Det som slår mig, när jag lyssnar på de här inspelningarna, är att sättningarna känns ovana, kanske för att jag så ofta har hört folkmusik från de brittiska öarna sjungas av amerikanska sångartister, då oftast kompade av stränginstrument som gitarr och banjo och möjligen fiol. Här blir det mycket piano och även till exempel blåsinstrument. Själv måste jag säga att jag tycker att det blir som vackrast, när det traditionella materialet framförs mer avskalat, som ”My Laddie Sits Ower Late Up” med dess fina stämsång där Niopha Keegan bidrar till det sköna resultatet med både sång och violin.

Det mesta av det traditionella materialet på den här CDn är obekant för mig, men ”Queen of Hearts” har jag insjungen av Joan Baez. Den fanns på hennes LP från 1963 ”Joan Baez In Concert, Part 2” (Vanguard VSD 2123) och har senare återutgivits på CDn med samma namn (VMD 2123).

Baez är ett exmpel på sångerskor som har sjungit in traditionellt material, bland annat från de brittiska öarna. Systrarna Unthank räds för sin del, likt Baez, inte heller moderniteten; ett exempel är deras fina insjungning av Tom Waits-låten ”No One Knows I’m Gone”.

Och likt Joan Baez drar de sig inte – vilket inte betyder att de primärt skulle vara samhällsengagerade sångerskor – för material med politiska och sociala förtecken.

Ett exempel är att de har valt att sjunga Jon Redferns ”Give Away Your Heart”, som vände sig mot Storbritanniens beslut att delta i kriget i Irak.

Ett annat exempel är Alex Glasgows ”Close the Coalhouse Door”, skriven på 1970-talet för en föreställning på Live Theatre i Newcastle. Den här sången hämtar sitt innehåll från aberfanolyckan 1966, som inte bara krävde många vuxnas utan ännu fler barns liv.

Kärlek, död, politik – allt viktigt i livet hör hemma i de äkta sångtexternas värld.