Göteborgs symfoniker i Musikens hus i Uppsala

Det var konsertkväll i Musikens hus, och Birgitta och jag startade med att äta middag i husets restaurang: det blev buffé.

Konsert en onsdagskväl är ovanligt, men det berodde på att vi hade besök av Göteborgs symfoniker. Scenen i stora salen var verkligen välfylld; Göteborgs symfoniker har över hundra medlemmar.

Före pausen spelades Serenad i F-dur, opus 31, av Wilhelm Stenhammar (1871-1927). Kanske svär jag i kyrkan – Stenhammar var 1907-1922 dirigent för göteborgssymfonikerna – men jag blev faktiskt inte begeistrad. Det kan ju bero på mig och på att jag inte är någon stor beundrare av Stenhammar, men inte heller Stenhammar själv var från början nöjd med sitt verk – han arbetade om det. En annan möjlig förklaring är att orkestern faktiskt var i största laget för något som betecknas som serenad. Orkestern hade visserligen bytt dirigent, från Gustavo Dudamel till Manuel López Gómez, men den senare hade rikliga tillfällen att efter pausen visa sin skicklighet.

Det gjorde han i Symfoni nummer 5 i B-dur, opus 100 av Sergej Prokofjev (1891-1953). I det här stycket gillade jag framför allt andra satsen, Allegro marcato, även den avslutande Allegro giocoso. Här kom den riktigt stora symfoniorkesterns kraft till sin fulla rätt.

Nu blev det stående ovationer, och dirigenten och orkestern tackade genom att överraskande avsluta med ”Tico tico”, en munter låt från förra seklets begynnelse, förr ofta spelad i radio.

Barn av vind och vatten

I synen på religion liknar dagens ester ganska mycket dagens svenskar: en majoritet är protestantiska kristna, men samhället är ganska sekulärt, och en växande andel av befolkningen saknar religiös tro åtminstone i någon bekännelsemening.

Estland var i själva verket en av de sist kristnade länderna i Europa. Försöken att kristna esterna startades på allvar i början av 1200-talet, och fortfarande på 1400-talet lär det ha förekommit folkliga riter med att försöka ”tvätta bort” dopet från nydöpta barn. Bibeln översattes till estniska först 1739.

Föreställningar och talesätt från förkristen tid levde kvar in i 1900-talet. Från min egen estniska barndom – jag är född 1937 – minns jag en ramsa jag lärde mig och för övrigt själv sjöng på gårdsplanen hemma i Juminda en dag med märkligt väder: genom regnet skymtade solen. Så här gick ramsan: ”Vihm sajab ja päike paistab ja vanad nõiad tantsivad” (Regnet faller och solen skiner och gammalhäxorna dansar). Det estniska ordet nõid, häxa, är rimligen samma ord som samiskans nåjd.

Jag påminns om detta när jag läser ”Barn av vind och vatten” (översättning från estniskan av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, Fripress, 1987) där texten av Jaan Kaplinski och bilderna av Kaljo Põllu är lika nödvändiga för helheten; jag gissar att Kaplinski har skrivit texterna till Põllus bilder, inte tvärt om.

I boken finns inte någon estnisk originaltitel, ej heller något utgivningsår för en estnisk förlaga. Jag går till Kaplinskis estniska verksförteckning och hittar den inte heller där. Ytterligare letande på nätet löser mysteriet: Kaljo Põllus bilder ställdes ut i Södertälje 1986, och Jaan Kaplinski skrev sina texter till utställningskatalogen. Och så gav översättarna året därpå ut materialet även som bok, nu försett med ett efterord – om nu inte också det fanns redan i utställningskatalogen.

Põllus bilder utgår från urgammal estnisk mytologi och folktro, men det märkliga med dem är att de så starkt leder tanken också till bilder och emblem och föreställningar som vi känner från andra folk med animistiska och schamanistiska trosföreställningar: andra finsk-ugriska folk (inte bara samerna), sibiriska ursprungsfolk, nordamerikanska indianer, i vissa avseenden rent av afrikaner.

Solen och jorden är viktiga poler i den världsbild Põllu och Kaplinski här försöker återskapa. Allt lyssnar, allt hör, allt iakttar, allt ser – men för att förstå djurens och trädens språk krävs en särskild visdom. Trädets ande kan uppenbara sig för den vise, och av det trädet gör han en trumma, en nåjdtrumma som ger honom särskilda krafter.

Människan är en del av ett kretslopp: ”Men det kan inte bara finnas ett avsked, det måste också finnas en ankomst. Vi som gick bort kommer också tillbaka. Vi vet inte riktigt som vilka vi kommer tillbaka, kanske som en människa, som ett spädbarn ur moderns sköte, kanske som en fågel, kanske som en fjäril, som en skalbagge, som en fluga, kanske synligt, kanske helt osynligt, ohörbart, kroppslöst som en vindpust, som en tanke, som sömnen. Men oavsett hur, så kommer vi helt säkert, vi återkommer till de våra, vi stannar kvar hos er, vi blir till er, ni blir till oss, om och om igen.”

Ur dessa föreställningar föds också konsten:

”Av tingen blir det symboler, av världen en myt, en bild, ett ornament. Ornament är kanske också namnet på den mest besynnerliga men också den mest väsentliga värld som de finsk-ugriska folken skapade. Det är en värld där varje sak finns på sin plats, en värld som varken har en början eller ett slut, som styrs av upprepningens, kretsloppets, växelverkans lagar; samma lagar efter vilka man väver tyg, flätar korgar, sjunger sånger, berättar sagor, slår på trumma.”

Havet speglat i en droppe

Jag fortsätter min omläsning av Jaan Kaplinski, den estniske poeten.

Antologin ”Samma hav i oss alla” (i urval och tolkning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson och med förord av Bo Carpelan, Fripress, 1988) hämtar dikter ur diktsamlingar från 1982 och 1985, men innehåller också några tidiga dikter.

Redan Kaplinskis tidiga poesi är sinnlig, hans väder torrt med måttfulla sommarvindar:

den övergivna tvätten skär tänder på linorna och viftar med knytnävarna
låt vinden komma den klingar likt en tvåmanssåg likt sundens och
vikarnas orgel som en gång följde oss på vägen till skolan.

Också den här utvalsvolymen innehåller naturlyrik som kan mäta sig med det bästa i genren:

Skörden är bärgad, mössen överger åkern,
de kilar till gården och ugglorna följer dem.
På kvällarna hoar de ibland till varandra
från hörn till hörn i trädgården. I gräset hittade jag
en fjäril med utnötta vingar – den kunde
inte längre flyga. När jag var ute och kissade på natten
såg jag Vintergatan för första gången. I hasselhäcken
skrek en nötkråka idag – nötterna är mogna.
Getingbona är övergivna – getingarna själva
irrar festande omkring, kryper in i bikuporna,
syltburkarna och de mogna äpplena,
i gräset och träden filar syrsorna
allt högre, allt mer smärtsamt –
som vore de sommarens sista röst
som anade de att den ska brista.

Någon gång skriver Kaplinski lika komprimerat som Gunnar Björling:

Tystnad grodor
i trädgården
sprider sig röken

Men oftast är Kaplinskis bilder mer elaborerade:

Jag skulle kunna säga: jag steg av bussen,
steg ner på den dammiga vägen, där
det växer ung lönn och nyponbuskar.
Men egentligen hoppade jag ner i tystnaden
och där fanns varken mark eller annan grund att stiga på.
Tystnaden slog ihop över mitt huvud:
jag märkte knappt att bussen for iväg
medan jag sjönk allt djupare
hörde jag bara mina egna hjärtslag
och i takt med dem gled hemvägen förbi
med sina välkända hållpunkter –
spirande liljekonvalj och skogsfräken
harsyrans knoppar nästan öppna
en myrstack täckt av en glittrande brun hinna –
myrorna själva. Stora Tallen. Stora Granen.
Volmstegarna. Sandtaget. Bålplatsen.
Björkarnas vita stammar. Stora Stenen.
Och många minnen. Tystnad: havet mitt på land –
vad annat skulle jag kunna kalla dig?

I många av Kaplinskis naturlyriska dikter möts livets ändlighet och dess oändlighet.

Så här:

En första gång
en sista gång
finns jag i livet
är jag här

vinden vidrör
den blommiga gardinen
solen sjunker undan
hundarnas skall
barnens röster
från floden bortom skogen
längs vägen
doft av brännässlor

Och så här:

Det finns inget förflutet
ingen framtid ingen nutid
mellan ögonblicken ryms lite mylla och gräs
vinden leker med lillpojkens blonda hår
på gården ligger en öppen väska
till brädden fylld med blå plommon

nittioåriga Sara
ler innanför tältöppningen
Buddha sover invid vattnet
vart tog han vägen i min barndom
ibland nuddar vårfloden hans tår

Naturmystiker, i meningen att han skulle besjäla naturen, är Kaplinski inte:

Lien hänger du
under takskägget. Räfsan i skjulet.
Höet ligger på loftet.
Men gräset växer upp igen
och minns ingenting.

På ett gåtfullt sätt lever dock människan i tiden, medveten om tiden:

Det vita arket och tiden – det ena
fyller jag, den andra fylls av mig.
Så lika de är. Inför båda
känner jag mig lite rörd och tafatt.
Dikten dröjer som ett får framför
den höga tröskeln till det mörka stallet.
Du bländas av mörkret. Här
kan man bara treva sig fram.
Vitt ark. Vit ull. I mörkret
är dock tiden lika synlig eller osynlig
som där ute i ljuset.
Tiden – en vit våt handduk
som du vrider dikten ur
likt vatten.
Handduken
som torkar på det varma elementet
i det mörka badrummet.

Kaplinskis dikter vimlar av filosofiska och religiösa referenser: Moder Gaia. Apollo och Dionysos. Buddha. Rumi. Shamaner.

Men trossystemens underkastelse under absoluta normer värjer han sig emot:

I verkligheten bryter jag mot alla tio budorden
många skrivna och oskrivna lagar
varje slags grammatikens och poetikens regler,
jag tycker mer om sex än om etik och estetik,
kvinnor är mer fängslande än ädla principer,
barn mer fängslande än kvinnor

Hans eget credo finns i den här dikten:

Det finns ingen Gud,
det finns ingen regissör,
det finns ingen dirigent.
Världen spelar själv,
orkestern spelar själv
och även om fiolen
ramlar ur handen på någon
och hjärtat stannar till
möts människan och döden
aldrig någonsin – på andra sidan glasrutan
finns ingenting, det andra är en spegel
där min egen skräck
ser på mig med stora ögon
och bakom den skräcken
finns bara man tittar noggrant
gräs och äppelträd och en solros
som långsamt vänder sig mot solen
utan Gud, regissör eller dirigent.

Också i den här urvalsvolymen finns det politiska dikter, dikter som dock inte utmärker sig genom agitatorisk form utan av ett starkt berörande innehåll.

Här är en dikt som handlar om Estlands judar och vad det blev av dem under den tyska ockupationen:

Min moster kände dem väl, jag vet ingenting mer
om dem än namnen och andras minnen:
plåtslagare, kortvaruhandlare, advokater, läkare –
Genss, Michelson, Itzkowitsch, Gulkowitsch…
Var finns de? Några hann hit till kyrkogården,
vilar under stenar med hebreiska bokstäver. Men de,
som moster mötte på gatorna i det ockuperade Tartu
med gul sexuddig stjärna på bröstet, de
som hon till sina väninnors förfäran pratade med –
de finns inte här, de är skingrade
i namnlösa gravar, diken och gropar
på många ställen, i många länder, hemlösa i döden
liksom i livet, någon av dem svävar kanske
som en askflaga i luften och har än idag
inte sjunkit till ro. Jag tänkte
att om jag vore fysiker skulle jag vilja studera damm,
allt det som svävar i luften, dansar i solstrålen,
hamnar i munnen och ögonen, i isen på Grönland
och mellan böckerna på hyllan. Kanske skulle jag
någon gång träffa er under mikroskopet,
Isak, Mordechai, Sara, Ester, Sulamith
och vilka ni nu alla var. Kanske andades jag även idag
in någonting av er tillsammans med den berusande vårdoften,
en flaga av er sjönk kanske ner på vit vit
äppelblom i morfars gamla trädgård
eller i mitt gråa hår.

Om palmemordet inget nytt

Kerstin Vinterheds bok om Olof Palme heter ”Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet” (Hjalmarson & Högberg, 2011). Trots titeln och trots att det är fråga om en ganska tunn bok finns det partier i den som inte har något riktigt påtagligt samband med det titeln utlovar.

Till exempel kapitlet ”Kritiken från vänster”, som behandlar sådant som IB-affären, gruvstrejken, sjukhusspionen och Geijer-affären, har naturligtvis med fenomenet Olof Palme att göra, men ingen har väl på allvar hävdat att Palme skulle ha mördats av någon från yttervänstern.

I slutkapitlet tecknar Vinterhed, utifrån en del av Palmes i bokform publicerade tal och artiklar, en poltisk bild av honom och verkar mena att mordet hittills har skymt denna bild. Det här är nu inte riktigt sant. Under senare år har vi till exempel kunnat läsa Kjell Östbergs mycket breda och väldokumenterade palmebiografi i två band och nu senast Henrik Berggrens mastodontbiografi. Nyss kom också Göran Greiders bok om Palme, i format ungefär lika liten som Vinterheds men skriven med en helt annan hetta och med en mycket klarare avsikt – Vinterhed liknar Greider också i angreppssättet, det vill säga i att främst bygga på vad andra har publierat, men också detta tillägnade stoff är bättre integrerat i Greiders bok.

Stora delar av Vinterheds bok handlar till slut ändå om tänkbara motiv till mordet på Olof Palme, bland dem främst palmehatet i stora delar av den svenska borgerligheten. Också detta hat är ju tidigare väl belagt, men här har Vinterheds framställning ändå ett logiskt samband med boktiteln.

Mest utrymme ägnar hon, inom den ramen, åt den av Lisbet Palme utpekade, likväl frikände Christer Pettersson. I det här stycket är boken snårigt detaljrik, men snårigheten har nog sin främsta förklaring i att Pettersson och de kretsar av knarkare och kriminella han rörde sig i inte utmärkte sig främst av ordning och rationalitet.

Någon annan, troligare, mördare än Pettersson utpekar heller inte Vinterhed, fastän hon prövar alla de ”palmespår” som fanns på den tid det begav sig.