Kulturpolitiken till politikens frontlinje

Håkan Juholt överraskade alla – även mig – genom att inleda sitt installations- och linjetal vid den socialdemokratiska partikongressen med att tala om kulturens och kulturpolitikens vikt för att vi ska kunna leva i ett mänskligare samhälle.

En artikel av honom på dagens DN.debatt, ”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok” (Dagens Nyheter den 21 april 2011), visar att det inte var fråga om en tillfällig markering. Texten är skriven med värme och övertygelse:

”Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller mäniskan som kund på en marknad.”

En partiordförande som inser att böcker, teater, film, konst och musik bidar till att göra oss till hela och riktiga människor! En partiledare som knyter an till det som allt ifrån arbetarrörelsens begynnelse – märk själva vår partisymbol – har varit socialdemorkatins särmärke: Bröd och rosor.

Läs själva här!

Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften

Med utgångspunkt i dels kärnkraftsolyckan i Fukushima, dels minnet av olyckan i Tjernobyl har fyra socialdemokrater, Birgitta Dahl, Erik Pelling, Lena Sommestad och Anders Grönvall, på DN.debatt (Dagens Nyheter den 19 april 2011) publicerat artikeln ”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften”. Konklusionerna är de här:

”Vår förhoppning är att minnesåret för Tjernobyl och den svåra olyckan i Fukushima ska kunna bli utgångspunkt för en ny epok i den svenska energipolitiken. Vad som nu krävs är klara besked och en tydlig färdriktning. Såväl energiföretagen som industrin, kommunerna och konsumenterna måste veta vad som gäller: En kraftfull satsning på energieffektivisering och förnybar energi.

Vi socialdemokrater måste på partikongressen 2013 presentera ett konkret och kraftfullt handlingsprogram för energiomställning som också innefattar kärnkraftsavveckling. Med nedläggningen av Barsebäck 2005 visade Socialdemokraterna att det är möjligt att göra kärnkraften överflödig i takt med att den förnybara energin byggs ut. Nu är det dags att ta nästa steg! Socialdemokraternas stora uppdrag i energipolitiken är att förhindra både de förödande klimatförändringarna och fler riskfyllda kärnkraftshaverier. Investeringarna behöver gå till långsiktiga förnybara energislag snarare än kortsiktig farlig kärnkraft.”

Hela artikeln kan du läsa här.

Debatt om artikeln och dess tema pågår också på Lena Sommestads blogg. Du hittar hennes inlägg och debattinläggen här.

Ytterligare inlägg finns på Erik Pellings blogg, här.

Tillbaka i Öregrund

Så har vi, med allt vårt pick och pack, återvänt för ytterligare ett sommarhalvår i Öregrund. Att packa allt man behöver för drygt ett halvår har tagit sin tid, och i dag kommer vi inte att bli klara med att packa upp allt. Vi är ju äldre och skröpligare nu – har båda hjärtfel – så Birgitta hade avtalat med Öregrunds taxi om att, givetvis mot betalning, få hjälp med att bära ner allt bagage från lägenheten och sen få allt uppburet till vårt sommarhus.

Bland det första vi upptäckte när vi anlände var mängder av avbrutna och nedblåsta grenar på tomten. Några syrenstammar vid sovrumsfönstret har sannolikt knäckts tidigare, av snön, en del av den nedrasad från taket. Men även från den stora asken vid grinden och från andra träd har det ramlat ner grenar. När vi senare var på Konsum och bunkrade, hörde vi att det hade varit ett våldsamt blåsväder här. Någon av de närmaste dagarna ska jag gå runt på tomten och samla upp grenar och kvistar – de kommer att bli uppeldade innan säsongens eldningsförbud inträder.

Annars har den plötsliga vårvärmen gjort sitt i trädgården. Inte bara snödroppar utan också krokus och scilla blommar. Nere vid vägen lyser redan delar av gräsmattan scillablå.

Huset i Öregrund är vårt hem drygt halva året, och också att komma tillbaka till vår fina konsumhall här känns som att komma hem igen. Vi hälsar på dem i personalen vi möter och pratar lite längre med Mats och Marina, som vi betraktar som gamla vänner. Utanför kassan gratulerar vi föreståndaren till att Konsum nu har tagit över Posten. Det kommer att dra ännu fler kunder till det som redan tidigare var Öregrunds ledande och bästa livsmedelsbutik.

På Konsum köpte vi bland annat två stora buketter tulpaner. I huset har temperaturen redan stigit till behaglig nivå.

Det blir nog en glad påsk i år också.

Valet i Finland en spark i häcken på etablissemanget

Finländsk politik har relativt länge tett sig som ganska stillastående. De tre stora partierna, Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna, har tävlat med varann om rangordningen och om att bli störst och därmed, enligt finländsk tradition, få statsministerposten. Det är faktiskt föga anmärkningsvärt att en mycket stor andel av väljarna i en mätning nyligen var övertygade om att Socialdemokraterna satt i regeringen, detta trots att partiet befinner sig i opposition. Systemet med ständiga flerpartikoalitioner över blockgränserna har också bidragit till att bland väljarna sudda ut även de skillnader mellan partierna som trots allt finns.

Opinionsmätningarna inför valet, och nu även valresultatet, har sänt en chockvåg genom finländsk politik, också väckt andarna i svenska media. Populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinnarna) fick i valet 19,0 procent (+ 14,9 procent) och 39 mandat (+ 34) och blev därmed tredje största parti. Finland har nu fyra stora partier.

Det finns obehagliga, i vissa fall rent av rasistiska, drag hos Sannfinnarna, men i många avseenden bör nog partiets framgång snarare ses som en protestvåg från samhällets marginaliserade, en spark i häcken på det politiska etablissemang som, tvärs över de traditionella blockgränserna, mest månar om den feta medelklassen.

Partiet har också skickligt exploaterat den utbredda motvilja som finns mot ”tvångssvenskan” i skolan. Och för första gången har ett parti i Finland fångat upp den misstro som finns mot EU och euron.

Det parti som bäst har motstått den sannfinska populistvågen är Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet). Samlingspartiet har, liksom de andra stora partierna, i och för sig gjort anpassningsrörelser i riktning mot en del av de budskap sannfinnarna har fört fram, men sannolikt har ett par andra faktorer spelat större roll för att de nu blev största parti: 20,4 procent (- 1,9 procent) och 44 mandat (- 6). Dels har de, i likhet med sitt rikssvenska systerparti Moderaterna, breddat sitt politiska budskap mer åt mitten. Dels har partiet – och jag tänker nu både på medlemskadern och väljarna – bland anhängarna en mycket hög andel av välbeställd medelklass och öveklass, dessutom välubildade människor, och de här människorna fångas inte lika lätt av Sannfinnarnas populistiska budskap.

Socialdemokraterna, Suomen sosialidemokraatinen puolue, gjorde bättre ifrån sig än vad som förutspåddes i opinionsundersökningarna: SDP fick 19,1 procent (- 2,3 procent) och 42 mandat (- 3). Partiledaren, Jutta Urpilainen, gjorde en bra valspurt och partiets valbudskap med tonvikt på jobb och jämlikhet, sannolikt också partiets kritiska hållning till EUs stabiliseringsfonder, har säkert bidragit till att hindra ett ras, som annars kunde ha blivit mycket större.

Tillfälliga betraktare av finländsk politik har säkert förvånats över att socialdemokratin i Finland har varit ett 20-procentsparti, alltså stadigt haft en lägre röstandel än vad som har varit vanligt i Norden. Till det finns det flera förklaringar.

Dels har kommunisterna i Finland allt sedan det ödesdigra inbördeskriget under långa perioder haft en starkare ställning än vad som har varit vanligt i övriga Norden. Dagens mer reformistiska Vasemmistoliitto (Vänsterförbundet) har fortfarande 8,1 procent (- 0,7 procent) och 14 mandat (- 3).

Men kanske viktigare är det faktum att Centerpartiet, Suomen Keskusta, traditionellt har fångat upp många av de väljare, framför allt på landsbygden, vilka i till exempel Sverige har röstat socialdemokratiskt. Det har man lyckats med genom en linje som i vissa avseenden skulle kunna betecknas som vänsterpopulistisk.

Det är i och för sig uppenbart att även Socialdemokraterna, trots att man lyckades vända den nedåtgående trenden, har tappat väljare till Sannfinnarna, men för det riktigt stora tappet dit står utan tvekan Centerpartiet, som från största parti rasade ned till fjärde plats: 15,8 procent (- 7,3 procent) och 35 mandat (- 16). Det här betyder att Centerns partiledare Mari Kiviniemi måste släppa ifrån sig statsministerposten till Samlingspartiets ledare, Jyri Katainen. Det mesta pekar på att Centern nu lämnar regeringen i avsikt att slicka såren och återhämta sig.

I så fall kan man anta att den nya regeringen – men dit är det långt kvar – kan komma att bäras upp av den i många svenska ögon osannolika konstrellationen Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinnarna. I Finland räknar många med att en regeringsposition för Sannfinnarna ska nöta ner dem – men mycket beror ju på vad partiets ledare Timo Soini lyckas få igenom i regeringsförhandlingarna.

I Finland är det tradition att låta också några av de mindre partierna vara med i den sittande regeringskoalitionen.

Minst problem med detta torde Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraatit, ha. Partiet fick 4 procent (- 0.9 procent) och 6 mandat (- 1).

Vihreä liito, Gröna förbundet, med 7,2 procent (- 1,3 procent) och 10 mandat (- 5), torde få problem med en del av Sannfinnarnas och Soinis miljöpolitiska ställningstaganden.

Och kan Svenska folkpartiet (Suomen ruotsalainen kansanpuolue), som annars brukar vara med i varenda regering, komma överens med Sannfinnarna, ”tvångssvenskans” främsta belackare?

Den som lever får se.

I Finland är nästan ingenting omöjligt.

Socialdemokraterna nu tredje största parti i Estland

Valet i Estland i början av mars ändade i en koalitionsregering med två borgerliga partier: Regeringen leds av det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som i valet fick 28,6 procent och 33 mandat och så den konservativa valkoalitionen IRL, Isamaa ja Res Publika liit (Fäderneslandet och Res Publika), som fick 20,5 procent och 23 mandat.

Det estniska parlamentet, Riigikogu, har 101 mandat, men eftersom det finns partier som deltar i valen men inte blir representerade, kan man alltså inte mellan tummen och pekfingret bara sätta likhetstecken mellan mandat och procent.

Valets stora förlorare blev det i vissa frågor vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som fick 23,3 procent och 26 mandat. Det här partiet tävlade förr med Reformierakond om att vara Estlands största parti.

Valets stora överraskning var Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. Partiet fick 17,1 procent och fördubblade sitt mandatantal till 19.

Ut ur parlamentet åkte Estlands gröna, Rohelised, som den här gången stannade på 3,8 procent.

Krossade, får man väl säga, blev landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen), som bara fick 2,8 procent och alltså inte kom in i parlamentet.

Opinionsinstitutet TNS Emor har efter valet (16 mars-6 april) genomfört en opinionsundersökning, som publicerades den 8 april. Naturligtvis kan en opinionsundersökning – både bortfall och antal tillfrågade påverkar resultatet – inte jämföras med ett valresultat, men den här mätningen har ändå en tendens värd att notera.

Siffrorna för det ledande partiet, Reformierakond, har fluktuerat lite, men i den här mätningen får partiet 30 procent (siffrorna är genomgående avrundade till hela procent).

Koalitionspartnern IRL tappar jämfört med valet och får nu 18 procent.

Socialdemokraterna fortsätter sin uppåtgående trend och är med 19 procent i den här mätningen Estlands tredje största parti. Varifrån får då partiet sina nya anhängare? Den aktuella opinionsmätningen ger inga svar på den frågan, men den som kan något om estnisk politik kan ju gissa.

Rahvaliits genomklappning i valet hade att göra med att en hel rad av dess ledande företrädare efter en avbruten fusionsprocess med Socialdemokraterna helt enkelt gick ur sitt gamla parti och anslät sig till Socialdemokraterna; flera riktigt ledande personer bland dessa återfanns också på Socialdemorkaternas valsedlar och valdes in. Det är ingen djärv gissning att tro att överströmningen har fortsatt.

På sikt minst lika intressant är vad som kommer att hända med Keskerakond. Dess gamle, ganska bossaktige ledare Edgar Savisaar hänger sig kvar, och allt fler verkar vantrivas i hans skugga. De estniska tidningarna har under sista tiden innehållit artiklar om en rad centerpartister som i missnöje nu har lämnat sitt parti. Det handlar här inte om någon omedelbar överströmning till (S), men åtminstone en av avhopparna har i en intervju antytt att Socialdemokraterna är ett tänkbart alternativ för honom. Nå, bland de tidigare centerväljarna kan den här processen redan ha börjat.

Rohelised, De gröna, är i den här mätningen uppe i 4 procent, men de lever farligt nära spärren och om estnisk politik, särskilt i dessa ekonomiska orostider, främst fokuseras på kampen mellan Socialdemokraterna och den borgerliga regeringen, är det kanske ändå inte så mycket som talar för ett nytt grönt genombrott.

Melodikrysset nummer 15 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare – det var bara en enda fråga jag fick fundera lite på. Det var ju i och för sig helt uppenbart att den som sjöng ”Trying To Recall” måste heta Marie. Men vilken Marie var det? Jo, Marie Lindberg – hon sjöng den här låten i Melodifestivalen 20057.

Dagens andra melodifestivalfråga var mer aktuell – bidraget som spelades, ”Ge mig en spanjor”, fanns med i årets upplaga. Den som sjöng var Lars-Åke Wilhelmsson, oftare kallad Babsan.

Andra, därför att vi dess förinnan hade fått höra ytterligare en melodifestivalare, ”Upp och hoppa”, sjungen 2008 av den frejdiga Frida (Muranius).

De här melodifestivallåtarna i all ära, men nog föredrar jag för egen del ”Did I Tell You” med Jerry Williams. Visst har väl den här låten förresten också gjorts av namnen Hank Williams – men här efterfrågades en svensk artist, och det var ju utan tvekan Jerry som sjöng.

Och ska vi nu fortsätta att göra jämförelser, den här gången mellan utländska artister, så hör jag till dem som vida föredrar Simon & Garfunkel framför Oasis.

Med brittiska Oasis hörde vi ”Stand By Me”, skriven av Noel Gallagher.

Av duon Paul Simon och Art Garfunkel hörde vi ett helt potpurri – jag har förresten alla de här låtarna på skiva. Men varför fick vi höra de här låtarna med Thorleifs?

Povel Ramel förekom två gånger, och inte mig emot!

Med Povel själv hörde vi ”Är det nån som har en våning åt mig?”, vars text skulle få oss att tänka på det sökta ordet, lyhört.

Och så fick vi höra den underbara ”Ta av dig skorna” – det sökta ordet var skor – som Povel skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Fast här hörde vi den med far och son Neumann.

Evert Taube är ju också med nästan i varje melodikryss. Den här gången fick vi höra hans ”Eldarevalsen” med dess förfärliga text om vad som kan hända den som skyfflar kol.

Ytterligare en svensk trubadurs verk spelades, Carl Antons. Men i det fallet var det inte någon av hans mest kända sånger utan ”Från Söder har Stockholm fått färgen”. Därmed inget ont sagt om vare sig Stockholm eller Söder.

Dagens två klassiska bidrag hörde väl heller inte till de svåraste.

”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart är underbar musik och torde höra till Mozarts mest kända verk.

Och även de som inte har sett ”Lohengrin” eller känner till Richard Wagner närmare har säkert någon gång hört den brudmarsch, som ingår i det här verket.

Sen var det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Sommarsång”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”. Den sjöng vi ofta under min skoltid, som började i Nylands skola nära Juniskär där jag bodde på den tiden.

På tisdag flyttar vi förresten ut för sommaren till vår egen röda stuga – fast den finns i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Joan Baez i svensk TV – och live på fyra scener

I kväll är det ett timslångt K-special om sångerskan Joan Baez i TV. Det här programmet sänds klockan 20.00 i TV2, vilket betyder att det kolliderar med fredagsunderhållningen ”Så ska det låta” i grannkanalen TV1.

Det är synd – Baez är en ikon i amerikansk folkmusik, och i programmet medverkar för övrigt också till exempel Bob Dylan.

Men det ges fler chanser: På söndag (17 april) klockan 12.30 går programmet i repris, och ytterligare en chans att se programmet blir det tisdagen den 19 april klockan 22.45, även i de här fallen i TV2.

Min vän, sångaren och gitarristen Jan Hammarlund, själv fan av Joan Baez och hennes sångkonst, påminner i ett mejl om att hon just nu är i Sverige för ett antal liveframträdanden:

Joan sjunger på Konserthuset i MALMÖ på lördag, Konserthuset i GÖTEBORG på söndag, på Cirkus i STOCKHOLM på tisdag (19/4), och på Konsert & Kongress i LINKÖPING torsdag 21/4.

För egen del kan jag inte åka till Stockholm på tisdag, eftersom vi har beställt transport för sommarflytten till Öregrund då, men annars hade jag nog gärna velat se och höra henne live.

Nu får det bli TV för min del.

Göteborgs symfoniker i Musikens hus i Uppsala

Det var konsertkväll i Musikens hus, och Birgitta och jag startade med att äta middag i husets restaurang: det blev buffé.

Konsert en onsdagskväl är ovanligt, men det berodde på att vi hade besök av Göteborgs symfoniker. Scenen i stora salen var verkligen välfylld; Göteborgs symfoniker har över hundra medlemmar.

Före pausen spelades Serenad i F-dur, opus 31, av Wilhelm Stenhammar (1871-1927). Kanske svär jag i kyrkan – Stenhammar var 1907-1922 dirigent för göteborgssymfonikerna – men jag blev faktiskt inte begeistrad. Det kan ju bero på mig och på att jag inte är någon stor beundrare av Stenhammar, men inte heller Stenhammar själv var från början nöjd med sitt verk – han arbetade om det. En annan möjlig förklaring är att orkestern faktiskt var i största laget för något som betecknas som serenad. Orkestern hade visserligen bytt dirigent, från Gustavo Dudamel till Manuel López Gómez, men den senare hade rikliga tillfällen att efter pausen visa sin skicklighet.

Det gjorde han i Symfoni nummer 5 i B-dur, opus 100 av Sergej Prokofjev (1891-1953). I det här stycket gillade jag framför allt andra satsen, Allegro marcato, även den avslutande Allegro giocoso. Här kom den riktigt stora symfoniorkesterns kraft till sin fulla rätt.

Nu blev det stående ovationer, och dirigenten och orkestern tackade genom att överraskande avsluta med ”Tico tico”, en munter låt från förra seklets begynnelse, förr ofta spelad i radio.

Barn av vind och vatten

I synen på religion liknar dagens ester ganska mycket dagens svenskar: en majoritet är protestantiska kristna, men samhället är ganska sekulärt, och en växande andel av befolkningen saknar religiös tro åtminstone i någon bekännelsemening.

Estland var i själva verket en av de sist kristnade länderna i Europa. Försöken att kristna esterna startades på allvar i början av 1200-talet, och fortfarande på 1400-talet lär det ha förekommit folkliga riter med att försöka ”tvätta bort” dopet från nydöpta barn. Bibeln översattes till estniska först 1739.

Föreställningar och talesätt från förkristen tid levde kvar in i 1900-talet. Från min egen estniska barndom – jag är född 1937 – minns jag en ramsa jag lärde mig och för övrigt själv sjöng på gårdsplanen hemma i Juminda en dag med märkligt väder: genom regnet skymtade solen. Så här gick ramsan: ”Vihm sajab ja päike paistab ja vanad nõiad tantsivad” (Regnet faller och solen skiner och gammalhäxorna dansar). Det estniska ordet nõid, häxa, är rimligen samma ord som samiskans nåjd.

Jag påminns om detta när jag läser ”Barn av vind och vatten” (översättning från estniskan av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, Fripress, 1987) där texten av Jaan Kaplinski och bilderna av Kaljo Põllu är lika nödvändiga för helheten; jag gissar att Kaplinski har skrivit texterna till Põllus bilder, inte tvärt om.

I boken finns inte någon estnisk originaltitel, ej heller något utgivningsår för en estnisk förlaga. Jag går till Kaplinskis estniska verksförteckning och hittar den inte heller där. Ytterligare letande på nätet löser mysteriet: Kaljo Põllus bilder ställdes ut i Södertälje 1986, och Jaan Kaplinski skrev sina texter till utställningskatalogen. Och så gav översättarna året därpå ut materialet även som bok, nu försett med ett efterord – om nu inte också det fanns redan i utställningskatalogen.

Põllus bilder utgår från urgammal estnisk mytologi och folktro, men det märkliga med dem är att de så starkt leder tanken också till bilder och emblem och föreställningar som vi känner från andra folk med animistiska och schamanistiska trosföreställningar: andra finsk-ugriska folk (inte bara samerna), sibiriska ursprungsfolk, nordamerikanska indianer, i vissa avseenden rent av afrikaner.

Solen och jorden är viktiga poler i den världsbild Põllu och Kaplinski här försöker återskapa. Allt lyssnar, allt hör, allt iakttar, allt ser – men för att förstå djurens och trädens språk krävs en särskild visdom. Trädets ande kan uppenbara sig för den vise, och av det trädet gör han en trumma, en nåjdtrumma som ger honom särskilda krafter.

Människan är en del av ett kretslopp: ”Men det kan inte bara finnas ett avsked, det måste också finnas en ankomst. Vi som gick bort kommer också tillbaka. Vi vet inte riktigt som vilka vi kommer tillbaka, kanske som en människa, som ett spädbarn ur moderns sköte, kanske som en fågel, kanske som en fjäril, som en skalbagge, som en fluga, kanske synligt, kanske helt osynligt, ohörbart, kroppslöst som en vindpust, som en tanke, som sömnen. Men oavsett hur, så kommer vi helt säkert, vi återkommer till de våra, vi stannar kvar hos er, vi blir till er, ni blir till oss, om och om igen.”

Ur dessa föreställningar föds också konsten:

”Av tingen blir det symboler, av världen en myt, en bild, ett ornament. Ornament är kanske också namnet på den mest besynnerliga men också den mest väsentliga värld som de finsk-ugriska folken skapade. Det är en värld där varje sak finns på sin plats, en värld som varken har en början eller ett slut, som styrs av upprepningens, kretsloppets, växelverkans lagar; samma lagar efter vilka man väver tyg, flätar korgar, sjunger sånger, berättar sagor, slår på trumma.”

Havet speglat i en droppe

Jag fortsätter min omläsning av Jaan Kaplinski, den estniske poeten.

Antologin ”Samma hav i oss alla” (i urval och tolkning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson och med förord av Bo Carpelan, Fripress, 1988) hämtar dikter ur diktsamlingar från 1982 och 1985, men innehåller också några tidiga dikter.

Redan Kaplinskis tidiga poesi är sinnlig, hans väder torrt med måttfulla sommarvindar:

den övergivna tvätten skär tänder på linorna och viftar med knytnävarna
låt vinden komma den klingar likt en tvåmanssåg likt sundens och
vikarnas orgel som en gång följde oss på vägen till skolan.

Också den här utvalsvolymen innehåller naturlyrik som kan mäta sig med det bästa i genren:

Skörden är bärgad, mössen överger åkern,
de kilar till gården och ugglorna följer dem.
På kvällarna hoar de ibland till varandra
från hörn till hörn i trädgården. I gräset hittade jag
en fjäril med utnötta vingar – den kunde
inte längre flyga. När jag var ute och kissade på natten
såg jag Vintergatan för första gången. I hasselhäcken
skrek en nötkråka idag – nötterna är mogna.
Getingbona är övergivna – getingarna själva
irrar festande omkring, kryper in i bikuporna,
syltburkarna och de mogna äpplena,
i gräset och träden filar syrsorna
allt högre, allt mer smärtsamt –
som vore de sommarens sista röst
som anade de att den ska brista.

Någon gång skriver Kaplinski lika komprimerat som Gunnar Björling:

Tystnad grodor
i trädgården
sprider sig röken

Men oftast är Kaplinskis bilder mer elaborerade:

Jag skulle kunna säga: jag steg av bussen,
steg ner på den dammiga vägen, där
det växer ung lönn och nyponbuskar.
Men egentligen hoppade jag ner i tystnaden
och där fanns varken mark eller annan grund att stiga på.
Tystnaden slog ihop över mitt huvud:
jag märkte knappt att bussen for iväg
medan jag sjönk allt djupare
hörde jag bara mina egna hjärtslag
och i takt med dem gled hemvägen förbi
med sina välkända hållpunkter –
spirande liljekonvalj och skogsfräken
harsyrans knoppar nästan öppna
en myrstack täckt av en glittrande brun hinna –
myrorna själva. Stora Tallen. Stora Granen.
Volmstegarna. Sandtaget. Bålplatsen.
Björkarnas vita stammar. Stora Stenen.
Och många minnen. Tystnad: havet mitt på land –
vad annat skulle jag kunna kalla dig?

I många av Kaplinskis naturlyriska dikter möts livets ändlighet och dess oändlighet.

Så här:

En första gång
en sista gång
finns jag i livet
är jag här

vinden vidrör
den blommiga gardinen
solen sjunker undan
hundarnas skall
barnens röster
från floden bortom skogen
längs vägen
doft av brännässlor

Och så här:

Det finns inget förflutet
ingen framtid ingen nutid
mellan ögonblicken ryms lite mylla och gräs
vinden leker med lillpojkens blonda hår
på gården ligger en öppen väska
till brädden fylld med blå plommon

nittioåriga Sara
ler innanför tältöppningen
Buddha sover invid vattnet
vart tog han vägen i min barndom
ibland nuddar vårfloden hans tår

Naturmystiker, i meningen att han skulle besjäla naturen, är Kaplinski inte:

Lien hänger du
under takskägget. Räfsan i skjulet.
Höet ligger på loftet.
Men gräset växer upp igen
och minns ingenting.

På ett gåtfullt sätt lever dock människan i tiden, medveten om tiden:

Det vita arket och tiden – det ena
fyller jag, den andra fylls av mig.
Så lika de är. Inför båda
känner jag mig lite rörd och tafatt.
Dikten dröjer som ett får framför
den höga tröskeln till det mörka stallet.
Du bländas av mörkret. Här
kan man bara treva sig fram.
Vitt ark. Vit ull. I mörkret
är dock tiden lika synlig eller osynlig
som där ute i ljuset.
Tiden – en vit våt handduk
som du vrider dikten ur
likt vatten.
Handduken
som torkar på det varma elementet
i det mörka badrummet.

Kaplinskis dikter vimlar av filosofiska och religiösa referenser: Moder Gaia. Apollo och Dionysos. Buddha. Rumi. Shamaner.

Men trossystemens underkastelse under absoluta normer värjer han sig emot:

I verkligheten bryter jag mot alla tio budorden
många skrivna och oskrivna lagar
varje slags grammatikens och poetikens regler,
jag tycker mer om sex än om etik och estetik,
kvinnor är mer fängslande än ädla principer,
barn mer fängslande än kvinnor

Hans eget credo finns i den här dikten:

Det finns ingen Gud,
det finns ingen regissör,
det finns ingen dirigent.
Världen spelar själv,
orkestern spelar själv
och även om fiolen
ramlar ur handen på någon
och hjärtat stannar till
möts människan och döden
aldrig någonsin – på andra sidan glasrutan
finns ingenting, det andra är en spegel
där min egen skräck
ser på mig med stora ögon
och bakom den skräcken
finns bara man tittar noggrant
gräs och äppelträd och en solros
som långsamt vänder sig mot solen
utan Gud, regissör eller dirigent.

Också i den här urvalsvolymen finns det politiska dikter, dikter som dock inte utmärker sig genom agitatorisk form utan av ett starkt berörande innehåll.

Här är en dikt som handlar om Estlands judar och vad det blev av dem under den tyska ockupationen:

Min moster kände dem väl, jag vet ingenting mer
om dem än namnen och andras minnen:
plåtslagare, kortvaruhandlare, advokater, läkare –
Genss, Michelson, Itzkowitsch, Gulkowitsch…
Var finns de? Några hann hit till kyrkogården,
vilar under stenar med hebreiska bokstäver. Men de,
som moster mötte på gatorna i det ockuperade Tartu
med gul sexuddig stjärna på bröstet, de
som hon till sina väninnors förfäran pratade med –
de finns inte här, de är skingrade
i namnlösa gravar, diken och gropar
på många ställen, i många länder, hemlösa i döden
liksom i livet, någon av dem svävar kanske
som en askflaga i luften och har än idag
inte sjunkit till ro. Jag tänkte
att om jag vore fysiker skulle jag vilja studera damm,
allt det som svävar i luften, dansar i solstrålen,
hamnar i munnen och ögonen, i isen på Grönland
och mellan böckerna på hyllan. Kanske skulle jag
någon gång träffa er under mikroskopet,
Isak, Mordechai, Sara, Ester, Sulamith
och vilka ni nu alla var. Kanske andades jag även idag
in någonting av er tillsammans med den berusande vårdoften,
en flaga av er sjönk kanske ner på vit vit
äppelblom i morfars gamla trädgård
eller i mitt gråa hår.