Barn av vind och vatten

I synen på religion liknar dagens ester ganska mycket dagens svenskar: en majoritet är protestantiska kristna, men samhället är ganska sekulärt, och en växande andel av befolkningen saknar religiös tro åtminstone i någon bekännelsemening.

Estland var i själva verket en av de sist kristnade länderna i Europa. Försöken att kristna esterna startades på allvar i början av 1200-talet, och fortfarande på 1400-talet lär det ha förekommit folkliga riter med att försöka ”tvätta bort” dopet från nydöpta barn. Bibeln översattes till estniska först 1739.

Föreställningar och talesätt från förkristen tid levde kvar in i 1900-talet. Från min egen estniska barndom – jag är född 1937 – minns jag en ramsa jag lärde mig och för övrigt själv sjöng på gårdsplanen hemma i Juminda en dag med märkligt väder: genom regnet skymtade solen. Så här gick ramsan: ”Vihm sajab ja päike paistab ja vanad nõiad tantsivad” (Regnet faller och solen skiner och gammalhäxorna dansar). Det estniska ordet nõid, häxa, är rimligen samma ord som samiskans nåjd.

Jag påminns om detta när jag läser ”Barn av vind och vatten” (översättning från estniskan av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, Fripress, 1987) där texten av Jaan Kaplinski och bilderna av Kaljo Põllu är lika nödvändiga för helheten; jag gissar att Kaplinski har skrivit texterna till Põllus bilder, inte tvärt om.

I boken finns inte någon estnisk originaltitel, ej heller något utgivningsår för en estnisk förlaga. Jag går till Kaplinskis estniska verksförteckning och hittar den inte heller där. Ytterligare letande på nätet löser mysteriet: Kaljo Põllus bilder ställdes ut i Södertälje 1986, och Jaan Kaplinski skrev sina texter till utställningskatalogen. Och så gav översättarna året därpå ut materialet även som bok, nu försett med ett efterord – om nu inte också det fanns redan i utställningskatalogen.

Põllus bilder utgår från urgammal estnisk mytologi och folktro, men det märkliga med dem är att de så starkt leder tanken också till bilder och emblem och föreställningar som vi känner från andra folk med animistiska och schamanistiska trosföreställningar: andra finsk-ugriska folk (inte bara samerna), sibiriska ursprungsfolk, nordamerikanska indianer, i vissa avseenden rent av afrikaner.

Solen och jorden är viktiga poler i den världsbild Põllu och Kaplinski här försöker återskapa. Allt lyssnar, allt hör, allt iakttar, allt ser – men för att förstå djurens och trädens språk krävs en särskild visdom. Trädets ande kan uppenbara sig för den vise, och av det trädet gör han en trumma, en nåjdtrumma som ger honom särskilda krafter.

Människan är en del av ett kretslopp: ”Men det kan inte bara finnas ett avsked, det måste också finnas en ankomst. Vi som gick bort kommer också tillbaka. Vi vet inte riktigt som vilka vi kommer tillbaka, kanske som en människa, som ett spädbarn ur moderns sköte, kanske som en fågel, kanske som en fjäril, som en skalbagge, som en fluga, kanske synligt, kanske helt osynligt, ohörbart, kroppslöst som en vindpust, som en tanke, som sömnen. Men oavsett hur, så kommer vi helt säkert, vi återkommer till de våra, vi stannar kvar hos er, vi blir till er, ni blir till oss, om och om igen.”

Ur dessa föreställningar föds också konsten:

”Av tingen blir det symboler, av världen en myt, en bild, ett ornament. Ornament är kanske också namnet på den mest besynnerliga men också den mest väsentliga värld som de finsk-ugriska folken skapade. Det är en värld där varje sak finns på sin plats, en värld som varken har en början eller ett slut, som styrs av upprepningens, kretsloppets, växelverkans lagar; samma lagar efter vilka man väver tyg, flätar korgar, sjunger sånger, berättar sagor, slår på trumma.”