Nya, unga (S)-kommunalråd i Uppsala

I går kväll deltog jag och Birgitta i Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Ingen av oss är ombud i representantskapet, men vi är trägna gäster vid månadsmötena.

I går var det extra spännande att vara med, detta eftersom Socialdemokraternas kandidater till posterna som kommunalråd skulle utses. De förutvarande hade aviserat sin avgång, och vi skulle alltså välja en ny uppsättning ledande kommunalpolitiker.

Den här processen började inte så bra. Till kandidat för posten som finanskommunalråd hade valberedningen föreslagit en man som visserligen hade stor samlad kunskap om kommunalpolitiken i Uppsala men som var ungefär lika gammal som Lena Hartwig, som med ålderns rätt önskade träda tillbaka. Reaktionen mot det här förslaget blev stark i partiorganisationerna, och vederbörande drog tillbaka sin kandidatur, varför valberedningen nu återkom med ett samlat förslag om vilka som ska få tre av kommunalrådsposterna, om Socialdemokraterna tillsammans med sina allierade, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vinner valet.

Valet, som var enhälligt, föll nu på Marlene Burwick, 37, som vår kandidat till posten som finanskommunalråd och på Erik Pelling, 32, och Ulrik Wärnsberg, 50, till de två övriga kommunalrådsposterna.

En närmare presentation hittar du på Peter Gustavssons blogg, här.

Till årsmötets uppgifter hör ju också att förrätta andra val, till exempel till arbetarekommunens egen styrelse. Jag noterade med gillande, att vår gruppordförande i kulturnämnden, Peter Gustavsson (vars blogg jag nyss hänvisade till), omvaldes till kassör för de närmaste två åren.

När det gällde valet av ordinarie ledamöter i arbetarekommunens styrelse fick det här årsmötet sin enda strid. Valberedningen hade petat Hilde Klasson, vilket uppenbarligen gjorde delar av representantskapet konfunderade. Till bilden hör att Hilde alltid i medlemsomröstningar (om kongressombud, placeringar på listor och liknande) brukar få mycket höga röstetal. I fråga om henne las det alltså ett motförslag till valberedningens förslag. En av förslagsställarna hade tagit reda på att Hilde hade haft hög frånvaro från sammanträdena med arbetarekommunens styrelse men att detta berodde på att hennes mor var svårt sjuk, dessutom att Hilde faktiskt var beredd att kandidera på nytt.

Alltså blev det sluten omröstning. Den förlorade Hilde, och man måste naturligtvis acceptera majoritetens beslut, men jag hade en obehaglig känsla av att det låg också annat bakom än den höga frånvaron, som även valberedningens ordförande hänvisade till. Hilde står till vänster och är dessutom EU-skeptiker, därav hennes popularitet i medlemsomröstningarna.

På ett sätt är det begripligt, att Uppsala och Uppsala län till sin kandidat i det förestående EU-valet har utsett förre SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi: han har ju tidigare bott här i staden och varit aktiv i SSU här. Många socialdemokrater här kommer för den skull inte att kryssa just honom, och då tänker jag inte på de händelser i SSU, som ledde till hans avgång som SSU-ordförande.

Även om vi gamla EU-skeptiker i växande utsträckning inte längre kräver, att Sverige ska lämna EU – det går väl inte att börja om från början, nu när så många europeiska länder deltar i EU-samarbetet – tycker vi fortfarande, att Sverige med näbbar och klor bör arbeta för inte mer utan mindre av överstatlighet och mer, inte mindre, av nationell självbestämmanderätt. Jag noterade med vilken lätt hand Ardalan gled förbi den egentliga innebörden av Laval-domen, och mitt förtroende för honom stärktes inte.

Så jag, och väldigt många socialdemokrater med mig, kommer inte att rösta på vår lokala kandidat. I stället kryssar vi någon pålitlig EU-skeptiker. I förra valet lyckades vi, mot alla odds, rösta in Anna Hedh. I år har EU-skeptiska socialdemokrater också förstanamnet, Marita Ulvskog, att välja på.

Händels Messias

Georg Friedrich Händels (1685-1759) “Messias” från 1742 har jag tidigare bland annat hört på Uppsala akademiska kammarkörs nyårskonsert 2007.

I lördags var det åter dags, den här gången i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, och åtminstone en förbindelselänk fanns det mellan de båda nämnda framträdandena: sopransolist var även den här gången Karin Roman. Händels musik känns än i dag levande, och Karin Roman gjorde den full rättvisa, men det är klart att jag som icke-troende har svårt med det religiösa innehållet till exempel i den är arian:

“Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Övriga solister var Maria Streijffert, alt, Jonas Degerfeldt, tenor, och Olle Persson, baryton.

Men egentligen var det inte främst för solisternas skull vi var där den här gången. Vi hade fått en inbjudan från Uppsala musikklasser. Den stora kören bestod av eleverna i musikklassernas klasser 9 A och B samt i Katedralskolans fördjupade musikundervisning, årskurserna 1-3. Dirigent var en av musikklassernas lärare, David Anstey. Han dirigerade förstås också orkestern, bestående av ett tjugotal musiker.

Kören med elever från musikklasserna ska naturligtvis inte mätas mot de professionella solisterna, men när den hade sjungit det berömda och kraftfulla hallelujapartiet, belönades den av publiken med en lång, spontan applåd:

“Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

För oss som satt i den fullsatta stora salen i Konserthuset blev det här en minnesvärd eftermiddag.

Men kanske ännu viktigare är det att så många ungdomar fick uppleva att de klarade att samspela med professionella solister och med en tränad kammarorkester. Det är nog ingen djärv gissning att anta, att många av de här ungdomarna så småningom kommer att återfinnas till exempel i någon av Uppsalas många berömda körer. Och några kommer förmodligen också att lyckas med en sånglig solokarriär.

Sånger på internationella kvinnodagen

Röda bönor hette en, tyvärr alltför kortlivad, tjejsånggrupp på 1970-talet. LPn med samma namn, ”Röda bönor” (MNW 74P) från 1976 innehöll ”Det ska bli slut på rumban”, som jag ofta har spelat i mina mötesprogram med politisk musik. I gruppen ingick Charlotte Adlercreutz-Carlsson, sång, tvärflöjt, rytm, Mona Eklund, sång, dragspel, piano, syntheziser, trummor, rytm, Marianne Giselsson, sång, gitarr, trummor, rytm, tal, Annbritt Kronlund, sång, fiol, rytm, tal, Kjerstin Norén, sång, blockflöjt, gitarr, rytm, tal, Gunilla Szemenkar, sång, trummor, trumpet, rytm, Eva Vahlne, sång, trummor, rytm, Eva Westerberg, sång, gitarr, rytm, och Kaya Åhlander, sång, bas, gitarr, mandolin, trummor, rytm. Den här gruppen var väl inte helt musikaliskt perfekt i allt den företog sig – men allt gjordes medryckande och med gott humör, och så gillade jag tendensen i sångerna.

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Åhlander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärning vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– vad gjorde kvinnorna när männen drog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev sin världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– vad gjorde kvinnorna när männen topp-presterade?
Låg dom blånande och simulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och Lady Macbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut på manssamhället
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
Ay ay ay ay ay
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

En variant av den här sången, ”Historisk tango”, finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

“Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel. ”Kata Dalström” finns på Margareta Söderbergs LP ”Käringtand” (YTF 50121, 1976).

Här kommer texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, “landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta “socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant “landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan “Kata Dalström”.

Melodin påminner om “Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy “Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: “Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok “Arbetets sånger” med undertiteln “Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare (under signaturen Fritz Gustaf), men samlade också på politiska visor. Jag hjälpte förlaget, Prisma, med att ur hans väldiga samling vaska fram det mest publiceringsvärda.

Text och noter finns också i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

Ett genombrott för kvinnokamp i musikalisk form skedde 1974, med Margareta Garpes och Suzanne Ostens pjäs ”Jösses flickor” med musik av Gunnar Edander. Året därpå, 1975, resulterade den i LPn ”Jösses flickor Befrielsen är nära” (YTF 50190).

Där fanns också den sång som här i Sverige har blivit kvinnorörelsens kampsång framför alla andra:

Befrielsen är nära!

Text: Margareta Garpe och Suzanne Osten, 1974
Musik: Gunnar Edander, 1974

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan, vi vill, vi törs.

Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga
denna mänskliga värld vill vi ha.

Text och musik finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

En hörvärd senare inspelning med Maria Lundqvist finns på CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004).

2006 gav Stockholms stadsteater, där ”Jösses flickor” uruppfördes 1974, en fortsättning, ”Jösses flickor Återkomsten”. Det gavs då också ut en CD med det nya materialet.

Melodikrysset nr 10 2009

Jag kan ganska mycket om musik, men som jag tidigare har bekänt, är dansbandsmusik en akilleshäl. I dag blev jag alltså helt ställd när jag hörde näst sista ljudillustrationen, en låt med Sten & Stanley. Jag hade två bokstäver av tre, GA, och måste alltså leta upp en låt som hade de här bokstäverna i andra ordet i titeln. Jag googlade på Sten & Stanley och hittade alla deras många skivor – plockade alltså upp innehållet i dem en efter en. Till slut hittade jag en titel som stämmer på förutsättningarna, ”Du gav bara löften”. Så jag satsar på att det var den. Men det är alltså bara en gissning, om än underbyggd med indicier.

På sjuttiotalets dansgolv förekom det annars en låt med ett helt annat tryck: ”It’s a Hard Day” ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Mycket melodifestival- och Eurovision Song Contest-musik blev det i dag.

Framåt fredag-gänget gjorde en parodi på ”Ge mig en kaka till kaffet” från Melodifestivalen 2006, där kaka hade blivit maka. Men visst minns jag originalet med Östen med resten.

Vi hörde vidare Jill Johnson i ”Crazy In Love” från Melodifestivalen 2003. Jill såg jag så sent som i går kväll i TV, i det vinnande laget i ”Så ska det låta”.

Nick Borgen kom på andra plats i Melodifestivalen 1993 med ”We Are All the Winners”.

Vi hörde även Sanna Nielsens bidrag i 2001 års melodifestival, om än i engelsk version, ”Still Too Young”. I original hette den ”Igår, idag”.

Och så spelade Anders Eldeman en låt med Johnny Logan, som har vunnit Eurovision Song Contest två gånger fast för två olika länder. I dag hörde vi vinnaren år 1987, ”Hold Me Now”, som tillförsäkrade Belgien segern.

I raden av schlagerlåtar bör vi också nämna Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, där det förekommer sandaler av plast.

Två av dagens frågor hade anknytning till Olof Palme. Jag har haft honom på nära håll och också samarbetat med honom, till exempel om 1975 års socialdemokratiska partiprogram. Nyligen recenserade jag uppskattande första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, och så sent som i går – se nedan – träffade jag Östberg och Olof Palmes son Joakim.

Olof Palme var kommunikationsminister och således ansvarig minister för den lyckade högertrafikomläggningen 1967. Här hörde vi en dansk version av Peter Himmelstrands kampanjsång för högertrafiken, ”Håll dig till höger, Svensson”. (Jag kan ju passa på att säga, att folkomröstningen om högertrafiken var det enda tillfälle i mitt liv, då jag har röstat höger.)

Olof Palme medverkade också i Vilgot Sjömans mycket omdebatterade film från 1967, ”Jag är nyfiken – gul” – det gick så långt som till att Palme i riksdagen fick frågor om sin medverkan – mer om detta i Östbergs bok. Betydligt mer centrala roller i filmen hade annars Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Som ljudillustration hörde vi i dag ”Lenas vaggsång” med musik av Bengt Ernryd.

Vi hörde vidare två svenska låtar med klassikersmak.

Dels ”Axel Öman” (även kallad ”Skepp som mötas”) ur ”På kryss med Albertina”, en film från 1938.

Dels Gabriel Jönssons fina ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson, där man i texten hittar en dam vid namn Ellen.

Sen är det bara en signaturmelodi kvar att redovisa, en genre som jag ofta har svårt med. Men den här hör vi ju i Russ Conways version varje lördag, vi som löser Melodikrysset: ”Ju mer vi är tillsammans”. I orginal heter den detsamma, ”The More We Are Together”.

Och apropå det: tack för trevligt sällskap, alla ni där ute.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En och en halv konsert samma kväll. Och sen en eftermiddag mitt i arbetarrörelsens historia

I går hade vi en kollision i vår kalender. Dels hade vi en abonnemangskonsert att gå på i Musikens hus. Dels lockade Sofia Karlssons turnépremiär på Katalin.

Kanske skulle det här åtminstone delvis gå att förena, så vi startade med att gå till Katalin för att äta middag och samtidigt kolla hur Sofias konsert låg tidsmässigt.

Vi fick en mycket god middag: valde biff på ryskt surbröd med pepparrotsvisp, sallad, tomat och rödlök plus dessutom en skiva vitt vitlöksbröd. Det här rekommenderar jag!

Vi fick veta att spelningen skulle börja 20.00, alltså mitt under vår andra konsert, men att det nog skulle bli en andra del, som vi kanske skulle hinna till. Det senare trodde också Sofias föräldrar som vi känner – hennes pappa, Leif Karlsson, var min arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, och vi har också i övrigt träffats i många andra sammanhang, partisammanhang så väl som privata. De anlände till Katalin när vi höll på att avsluta vår måltid.

Också till evenemanget i Musikens hus lockade personliga band och böjelser. I dagens program, ”Svenska klanger”, medverkade förutom Uppsala kammarorkester också Allmänna sången. Dirigent var Cecilia Rydinger Alin. Under de år då Birgitta var ordförande i Sveriges körförbund, blev vi personligt bekanta med Cecilia, numera för övrigt ODs chefdirigent, och vi gillar båda körmusik.

Kvällens program ägnades således uteslutande åt verk av svenska kompositörer. Det första av dem, Jacob Axel Josephsons (1818-1880) ”Ouverture”, opus 14 (1851), hade möjligen här sitt uruppförande inför publik – ingen vet säkert. Sedan följde ”Mälarlegender” (1944) av Ture Rangström (1884-1947) och ett ännu inte helt fullbordat beställningsverk från 2009, ”Requiem”, av Anders Nilsson (född 1954).

Efter pausen fick vi à capella höra Ingvar Lidholms (1871-1927) körverk ”…a riveder le stelle” och därefter två verk av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), ”Florez och Blanzeflor” och ”Vårnatt”, båda med text av Oscar Levertin. Och så avslutades kvällen med ”Drömmarne” (1851) med musik av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1978) och text av Tekla Knös.

Mycket av det här var hörvärt, men när vi senare på kvällen skulle gå hem från Katalin, konstaterade vi, att Sofia Karlssons konsert ändå var kvällens höjdpunkt.

Vi kom till Katalin just när andra delen av spelningen hade börjat, och en hygglig dörrvakt hjälpte oss till och med att få var sin pall – konsertlokalen var knökfull, och folk stod längst bak.

Sofia sjöng ljuvligt bra. Det faktum att hon tappade någon textrad och fick göra nystart gjorde bara framträdandet ännu mer äkta. I den här andra delen av konserten fanns mycket vi kände igen från henne tidigare skivor, bland annat sånger av Dan Andersson – jag noterade att en av dem, med hjälp av det delvis nya band hon nu har, hade blivit ännu bättre. Publiken var entusiastisk och önskade själv flera låtar som hon sjöng.

Eftersom jag inte hörde första halvan av konserten och för lite av hennes nya, egenskrivna låtar måste jag be att få återkomma. Jag köpte nämligen ett exemplar av nya CDn ”Söder om kärleken” och fick den också signerad av Sofia, innan vi gick hem.

Kul också att se bekanta i publiken: våra partivänner Kjell Jernberg och Anita Berger, min kollega (V) i kulturnämnden Ulla-Stina Claesson och så ett par yngre socialdemokrater, som jag främst känner via bloggosfären, Joel Malmqvist och Marta Axner.

I eftermiddag har vi varit i Stockholm, på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I dess styrelse har jag suttit länge, som representant för socialdemokratiska partiet. Dit har jag också i egenskap av sekreterare vid Socialdemorkaternas VU- och partistyrelsesammanträden levererat mängder av protokoll. Där har jag själv bedrivit forskning dels när jag sammanställde min ”Joe Hills sånger”, dels när jag skrev min ”Vitbok” om IB. Även Birgitta har förresten på senare tid haft kontakt med det här arkivet – hon har levererat stora delar av sitt personarkiv.

Arbetarrörelsens arkiv är inte uteslutande ett socialdemorkatiskt arkiv – till exempel Vänsterpartiet och SAC (och dessutom förstås LO och dess förbund) förvarar också sina arkiv där – men genom att arkivet förvarar Socialdemokraternas arkiv plus till exempel Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Alva Myrdals arkiv, är det här det kanske viktigaste samtidshistoriska arkivet i Sverige, oumbärligt för forskande statsvetare, historiker och andra.

Den som har haft huvudansvaret för de här delarna av arkivet är Stellan Andersson, som nu behagar gå i pension (men blir kvar på 20 procents-tid). Stellan är en man som vet mer än de flesta om svensk arbetarrörelse, och när Birgitta och jag överlämnade vår avskedspresent, ett signerat exemplar av ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, konstaterade jag, att det på arkivet fanns en man som visste mer om socialdemokratin än de flesta i det verkställande utskott och den partistyrelse, vars protokoll han har fått att förvalta.

Det var alltså för att hylla Stellan vi hade samlats.

De socialdemokratiska ledare vars personarkiv jag har nämnt fanns representerade genom familjemedlemmar: Tage Erlanders son Sven Erlander, nu verksam med att ge ut faderns dagböcker, var där. Familjen Palme representerades av Joakim Palme, son till Olof. Alva Myrdals dotter Kaj Fölster var där och hade en del berättigade synpunkter på den film Hans Hederberg arbetar på – och som vi fick se utdrag ur; bakom kameran har för övrigt i allmänhet Jan Myrdal stått. Men det var inte det invändningarna gällde – Hans Hederberg har tagit si före att rekonstruera (de finns inte bevarade) Alvas brev till Gunnar Myrdal, brev i mycket privata frågor. Ingvar Carlsson, still going strong, var förstås där själv, och vi fick tillfälle att prata lite med honom, Leif Andersson (tidigare på riksdagsgruppen) samt den redan nämnde Sven Erlander. Bland andra närvarande partiföreträdare med vidimerat intresse för historia fanns Bengt Göransson, Pierre Schori och Ulf Larsson.

Forskarsidan var också väl företrädd. Jag hälsade på Karl Molin och Yvonne Hirdman. Gunnela Björk påminde mig om fadäsen när hon en hel dag intervjuade mig om Olof Palme – bara för att sen upptäcka att bandspelaren inte hade fungerat. Nå, det blev en bra bok i alla fall. Och så hälsade jag på Kjell Östberg och berättade att jag just hade recenserat, berömmande, hans palmebok på min blogg. Det senare hade jag inte behövt göra. Kjell hade redan, trots att det här skedde för bara några dar sen, läst vad jag skrev.

Så här är det i bloggosfären, åtminstone om man har något intressant och kvalificerat att säga. Jag hade en pratstund med chefen för arkivet, Lars Ilshammar, som lite bekymrat konstaterade, att numera så mycket av det arkivet är satt att bevara inte finns som pappersarkivalier utan i stället på nätet. Arkivet hade faktiskt fört allvarliga samtal om hur man ska täppa till den luckan. Jag föreslog då att bloggare skulle erbjudas möjligheten att länka texter om arbetarrörelsen och dess historia, även om till exempel arbetarförfattare, till en uppsamlingscentral på Arbetarrörelsens arkiv, som på så sätt skulle kunna göra dem mer systematiskt sökbara av dem som nu söker pappersarkivalier på Arbetarrörelsens arkiv. Lars verkade tycka att det var en idé värd att pröva.

I kastvindarna

I kastvindarna

Av Sten Hagliden

Hugg tag i brättet, Vitskägg!
Annars visslar det kring flinten,
och hattskrållan rullar i rännsten.
Värre än så:
du kan börja svaja, Vingelgubb!

Sjuåringen skriker fröjdiskt,
öppnar gap mot vinden
(inga tänder isar!)
håller halsduk som vimpel.

Du knäpper översta överrocksknappen,
ser stackars gråsparven, dunfläkt,
kastas ur kurs.
Du får sand i mun,
knastrar kring glesnande betar.

Fasligt väder!

Ändå fick gärna
hattskrållan och alltihop blåsa åt fanders
om bara ålderdomen följde med!

Ur ”Kvällsordet”, 1976

Vispop, en guldgruva för melodikrysslösare

Under årens lopp har jag skaffat ett antal text- och notböcker (även med ackord) med titeln ”Vispop”. På bokrean fick jag tag på nummer 13 i serien (redaktör Ingemar Hahne, Notfabriken, 2004).

Som man kan ana innehåller den här serien en hel del material från Svensktoppen samt melodifestivalerna, nummer 13 till exempel ”Byns enda blondin” av Niklas Strömstedt, ”Börja om från början”, ”Diggi Loo, Diggi Ley”, Carola-hiten ”Fångad av en stormvind”, ”Håll mitt hjärta” med text av Björn Skifs, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” av Per Gessle, ”Ängeln i rummet” av Eva Dahlgren plus mycket annat som är oundgängligt åtminstone för oss som löser Melodikrysset.

Men innehållet är mycket mer varierat än så. I den volym jag just har skaffat finns så blandad kost som Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, Evert Taubes ”Eldarevalsen”, ”Flickan i Peru”, ”Här Rosemarie, syns blåa Nämndöfjärden” och ”Sommarnatt (Kom i min famn)”, Mikael Wiehes ”Keops pyramid” och ”Ska nya röster sjunga”, Lasse Tennanders ”Nu blåser vi ut ljusen”, Olle Adolphsons ”Nu är det gott att leva”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, Ola Magnells ”Påtalåten”, Birger Sjöbergs ”Släpp fångarne loss”, Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”Sov lilla Totte”, Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor” samt skillingtrycket ”Lejonbruden”.

Vispop är uppenbarligen ett vitt begrepp. Men visst är det kul att få tillgång till allt det här.

Kulturmorgon

Då och då anordnar kulturförvaltningen kulturfrukost: bland annat vi som sitter i kulturnämnden inbjuds till en timmes genomgång av vad som sker i Uppsalas kulturliv. Det här sker mellan 08.00 och 09.00 på morgonen, så deltagarna serveras – mot egen betalning – också fralla plus kaffe eller te.

I dag hölls kulturfrukosten i Nannaskolan på Kungsgatan 26. Nannaskolan har renoverats med sikte på att kunna användas av musikklasserna, men dessa – eller kanske snarare en del av lärarna och föräldrarna – konstrar. Jag ska dock inte dra den historien här, detta eftersom de mest vägande inslagen i programmet i dag i stället kom från den kommunala musikskolan. Dess storband spelade jazz under ledning av Bo-Inge Svensson, och rektorn, Kaj Anderberg, berättade om skolans mångförgrenade och kvalitativt mycket högstående verksamhet. Man kan inte nog betona den kommunala musikskolans vikt, i Uppsala så väl som annorstädes, för den höga kvalitén i svenskt musikliv.

Därefter berättade Karin Hjelm om den spännande ombyggnaden av barnavdelningen på Stadsbiblioteket. Varför skulle barnen till exempel, bland alla böcker som stimulerar deras fantasi, inte ha en koja att leka i?

Kommunalt stöd till barns och ungdomars kultur är verkligen väl använda skattepengar!

Berättarteatern – Anna Haglund, Elin Fiske och Björn Dahlberg (en berättare och två musiker) – gav smakprov ur sin aktuella föreställning, som är bra men nog lite skrämmande för de allra yngsta.

Slutligen berättade Magnus Lindén och Milena Kraft om en kulturens karneval som planeras den 16 maj. Karnevalen, som äger rum i Stadsparken och centrala stan, bjuder på musik från alla de hörn av världen, som numera finns mitt ibland oss här i Uppsala.

Från Nannaskolan fortsatte jag till Akademibokhandeln/Lundeq för att äntligen handla reaböcker. Till höjdarna i årets bokrea hör att nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk i fina band såldes för bara 59 kronor per styck. Jag har gradvis köpt de här strindbergsutgåvorna och lyckades nu skaffa mig också det jag saknade. Av det hittills utgivna alltså – utgivningen är inte helt slutförd än.

Därutöver hittade jag en del böcker i ämnen som musik, litteraturhistoria, mytologi och skönlitteratur. Tillsammans blev det här två proppfulla jättekassar, som trots att de har bärrem var nästan omöjliga att bära för en man i min ålder och med min kondition. Så det blev taxi hem.

En bra slant kostade det sammanlagt. Men jag känner mig rikare nu, med alla de där böckerna jag fick med mig hem.

Att leva i sin tid – och att besegra och förändra den

Det har tidigare skrivits böcker om Olof Palme, några av dem med intressanta belysningar av hans liv och verk, andra rent illvilliga – Palme var en politiker som väckte starka känslor. Hittills har det dock saknats en mer heltäckande, både allsidig och balanserad, bok om hans liv och verk. Första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969” (Leopard förlag, 2008), indikerar att vi nu håller på att få ett sådant verk.

Det som gör den här boken så intressant och läsvärd är att Östberg varken har skrivit någon panegyrik eller någon pamflett. Han skriver utförligt om Palmes barndom och ungdom i överklassmiljö, döljer heller inte – men överbetonar heller inte – de drag av till exempel tyskvänlighet och antagonism mot arbetarrörelsen som fanns i familjen. Han blottlägger, resonerande, de faktorer som ledde Olof Palme till att så småningom närma sig socialdemokratin: Palmes öppna sinne som säkert hade med hans intellektuella kapacitet att göra, vistelsen i USA och resorna i Asien och annat sådant.

Dessa och andra erfarenheter ändrade gradvis Olof Palmes verklighetssyn, men det intressanta med Östbergs bok är att han visar, att Palme verkligen inte, åtminstone inte till att börja med, hamnade på de radikala ståndpunkter som vi gärna förknippar honom med. I stället hamnade han i socialdemokratins mittfåra. I flera av tidens frågor intog han ståndpunkter som inte omfattades av socialdemokratins vänster. Han var i unga år länge anhängare av svensk atombomb, och han arbetade på Försvarsstaben tillsammans med Birger Elmér, mannen som skapade IB.

Det senare tror jag inte man i första hand ska koppla ihop med Olof Palmes högborgerliga och antikommunistiska familjebakgrund. Olof Palme hade egna och mycket handfasta erfarenheter av kommunisternas agerande i den internationella studentsamarbetsorganisationen, och hans antikommunism var djupt känd, inte bara något slags anpassning till det faktum att CIA bland annat med mer eller mindre dolda ekonomiska bidrag stärkte strävandena att bygga upp en alternativ internationell studentorganisation. Kanske blundade Palme för varifrån pengarna kom, men inte heller Östberg driver tesen att han gick i amerikanarnas ledband.

Palme kom ju senare också att sätta amerikanarnas tilltro till honom på, milt talat, hårda prov. Östberg ägnar stort utrymme åt att skildra hans engagemang under vietnamkriget, det som fick några av de politiska ledarna i USA att fullkomligt gå i taket och också periodvis frysa förbindelserna med Sverige.

Östberg skildrar också hur detta plus Olof Palmes övriga engagemang för Tredje världen gjorde honom till en beundrad ledare i stora delar av världen och gav lilla neutrala Sverige en plats i världen som landet varken förr eller senare har haft.

Det här bidrog kraftigt till att här hemma göra Palme till en vänsterikon, vilket ytterligare förstärktes av att han intresserat läste och tog till sig många av de idéer som av författare och andra intellektuella spreds under det sena 1960-talet.

Men åter igen: mot det testuggande som följde av att den nya vänstern formerade sig i olika kommunistiska sekter vände han sig häftigt. Hans enmansbatalj mot Anders Carlberg med flera i det av studenter ockuperade Kårhuset i Stockholm 1968 är legendarisk. Tesen, som drevs och ibland fortfarande drivs av hans belackare på högerkanten, att han i själva verket skulle ha varit något slags kryptokommunist, är fullkomligt befängd.

Avsnitten om Palmes 1960-tal innehåller förstås också hans arbete på olika ministerposter – som kommunikationsminister, som kulturminister och som utbildningsminister – som bidrog till att föra honom till toppen, till posterna som partiordförande och som statsminister. Det intressanta med de här kapitlen är vilken bredd och vilken uppfinningsrikedom han hade, dessutom vilken enorm arbetskapacitet den här mannen hade. Fast det senare hade ju redan Tage Erlander upptäckt, när Olof Palme arbetade hos honom.

Allt detta plus hans mångåriga arbete i SSUs förbundsledning samt hans oräkneliga resor och tal runt hela landet ledde till, konstaterar Östberg, att det till slut, när Tage Erlander önskade avgå, i realiteten fanns bara en given kandidat till posten som partiordförande och därmed som statsminister.

Det som här utöver bör nämnas är Olof Palmes retoriska förmåga. Östberg ger många exempel på hur övertygande väl Olof Palme kunde uttrycka sig i både tal och skrift. Men inte heller i detta stycke är hans biografi ett stycke panegyrik: Han nagelfar också Palmes talang för att, med formuleringar så väl som minspel, massakrera i detta stycke mindre förfarna motståndare.

Östberg anstränger sig verkligen för att belägga det han skriver, vilket alltså leder till att bilden av Olof Palme blir både skarp och balanserad.

Han är inte socialdemokrat, vilket möjligen bidrar till resultatet. Baksidan av att han inte själv hör till den rörelse han skildrar är att han ibland, trots imponerande källforskning, inte är så förtrogen med den rörelsemiljö han skildrar. Jag skulle själv, om det hade varit jag som hade skrivit den här biografin, på några punkter hårdare ha betonat Socialdemokratiska studentförbundets respektive Svenska kommitténs för Vietnam agerande. Men det rör sig mer om tonvikter, inte om att Östberg i dessa avseenden skulle ha hamnat fundamentalt fel.

Nu väntar jag med spänning på den andra och avslutande delen av Östbergs palmebiografi.

Working Girl Blues

Den feministiska analysen och jämställdhetskampen är inga helt nya fenomen för 1970-talet men slog brett igenom under detta årtionde. Fast den låt jag presenterar här har, kanske i ännu högre grad, ett arbetarklassperspektiv, ett kvinnligt sådant.

Hazel Dickens (född 1935) kommer från en gruvarbetarfamilj i West Virginia. Hon är bluegrassångerska och samtidigt facklig och feministisk aktivist. Som bluegrassångerska kom hon att ha mycket att göra med Mike Seeger, grundare av The New Lost City Ramblers och halvbror till Pete Seeger, och kom att bli bekant med och från 1965 göra skivor tillsammans med Alice Gerrard.

Alice Gerrard (född 1934) blev under 1950-talets senare del starkt intresserad av old time- och bluegrassmusik. Hon kom att bland annat spela ihop med Mike Seeger, som hon också gifte sig med. När de, i bästa samförstånd, separerade, bildade hon en kvinnlig grupp. Både under sitt äktenskap med Mike Seeger och senare har hon, utöver att vara soloartist, ofta samarbetat med Hazel Dickens.

Working Girl Blues

Amerikansk text och musik: Hazel Dickens, 1976

I got the early Monday-morning workin’ blues.
Put on my ragged, worn-out workin’ shoes.
Well the weekend was too short, but I can’t choose.
Every Monday brings these workin’ girl blues.
I’m tired of workin´ my life away and givin’ somebody else all of my pay
While they get rich on the profits that I lose,
Leavin´ me here with these workin’ girl blues.

Well, the boss says a raise is due ’most any day,
But I wonder, Will my hair be all turned gray
Before he turns that money loose and I get my dues
And I lose a little bit of these workin’ girl blues?
And I can’t even afford a new pair of shoes,
While they can live in any old penthouse they choose,
And all that I got is the workin’ girl blues.

”Working Girl Blues” hittar du på ”Hazel Dickens and Alice Gerrard” (Rounder ROUN 0054, 1976)