En och en halv konsert samma kväll. Och sen en eftermiddag mitt i arbetarrörelsens historia

6 mars 2009 18:08 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går hade vi en kollision i vår kalender. Dels hade vi en abonnemangskonsert att gå på i Musikens hus. Dels lockade Sofia Karlssons turnépremiär på Katalin.

Kanske skulle det här åtminstone delvis gå att förena, så vi startade med att gå till Katalin för att äta middag och samtidigt kolla hur Sofias konsert låg tidsmässigt.

Vi fick en mycket god middag: valde biff på ryskt surbröd med pepparrotsvisp, sallad, tomat och rödlök plus dessutom en skiva vitt vitlöksbröd. Det här rekommenderar jag!

Vi fick veta att spelningen skulle börja 20.00, alltså mitt under vår andra konsert, men att det nog skulle bli en andra del, som vi kanske skulle hinna till. Det senare trodde också Sofias föräldrar som vi känner – hennes pappa, Leif Karlsson, var min arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, och vi har också i övrigt träffats i många andra sammanhang, partisammanhang så väl som privata. De anlände till Katalin när vi höll på att avsluta vår måltid.

Också till evenemanget i Musikens hus lockade personliga band och böjelser. I dagens program, ”Svenska klanger”, medverkade förutom Uppsala kammarorkester också Allmänna sången. Dirigent var Cecilia Rydinger Alin. Under de år då Birgitta var ordförande i Sveriges körförbund, blev vi personligt bekanta med Cecilia, numera för övrigt ODs chefdirigent, och vi gillar båda körmusik.

Kvällens program ägnades således uteslutande åt verk av svenska kompositörer. Det första av dem, Jacob Axel Josephsons (1818-1880) ”Ouverture”, opus 14 (1851), hade möjligen här sitt uruppförande inför publik – ingen vet säkert. Sedan följde ”Mälarlegender” (1944) av Ture Rangström (1884-1947) och ett ännu inte helt fullbordat beställningsverk från 2009, ”Requiem”, av Anders Nilsson (född 1954).

Efter pausen fick vi à capella höra Ingvar Lidholms (1871-1927) körverk ”…a riveder le stelle” och därefter två verk av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), ”Florez och Blanzeflor” och ”Vårnatt”, båda med text av Oscar Levertin. Och så avslutades kvällen med ”Drömmarne” (1851) med musik av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1978) och text av Tekla Knös.

Mycket av det här var hörvärt, men när vi senare på kvällen skulle gå hem från Katalin, konstaterade vi, att Sofia Karlssons konsert ändå var kvällens höjdpunkt.

Vi kom till Katalin just när andra delen av spelningen hade börjat, och en hygglig dörrvakt hjälpte oss till och med att få var sin pall – konsertlokalen var knökfull, och folk stod längst bak.

Sofia sjöng ljuvligt bra. Det faktum att hon tappade någon textrad och fick göra nystart gjorde bara framträdandet ännu mer äkta. I den här andra delen av konserten fanns mycket vi kände igen från henne tidigare skivor, bland annat sånger av Dan Andersson – jag noterade att en av dem, med hjälp av det delvis nya band hon nu har, hade blivit ännu bättre. Publiken var entusiastisk och önskade själv flera låtar som hon sjöng.

Eftersom jag inte hörde första halvan av konserten och för lite av hennes nya, egenskrivna låtar måste jag be att få återkomma. Jag köpte nämligen ett exemplar av nya CDn ”Söder om kärleken” och fick den också signerad av Sofia, innan vi gick hem.

Kul också att se bekanta i publiken: våra partivänner Kjell Jernberg och Anita Berger, min kollega (V) i kulturnämnden Ulla-Stina Claesson och så ett par yngre socialdemokrater, som jag främst känner via bloggosfären, Joel Malmqvist och Marta Axner.

I eftermiddag har vi varit i Stockholm, på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I dess styrelse har jag suttit länge, som representant för socialdemokratiska partiet. Dit har jag också i egenskap av sekreterare vid Socialdemorkaternas VU- och partistyrelsesammanträden levererat mängder av protokoll. Där har jag själv bedrivit forskning dels när jag sammanställde min ”Joe Hills sånger”, dels när jag skrev min ”Vitbok” om IB. Även Birgitta har förresten på senare tid haft kontakt med det här arkivet – hon har levererat stora delar av sitt personarkiv.

Arbetarrörelsens arkiv är inte uteslutande ett socialdemorkatiskt arkiv – till exempel Vänsterpartiet och SAC (och dessutom förstås LO och dess förbund) förvarar också sina arkiv där – men genom att arkivet förvarar Socialdemokraternas arkiv plus till exempel Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Alva Myrdals arkiv, är det här det kanske viktigaste samtidshistoriska arkivet i Sverige, oumbärligt för forskande statsvetare, historiker och andra.

Den som har haft huvudansvaret för de här delarna av arkivet är Stellan Andersson, som nu behagar gå i pension (men blir kvar på 20 procents-tid). Stellan är en man som vet mer än de flesta om svensk arbetarrörelse, och när Birgitta och jag överlämnade vår avskedspresent, ett signerat exemplar av ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, konstaterade jag, att det på arkivet fanns en man som visste mer om socialdemokratin än de flesta i det verkställande utskott och den partistyrelse, vars protokoll han har fått att förvalta.

Det var alltså för att hylla Stellan vi hade samlats.

De socialdemokratiska ledare vars personarkiv jag har nämnt fanns representerade genom familjemedlemmar: Tage Erlanders son Sven Erlander, nu verksam med att ge ut faderns dagböcker, var där. Familjen Palme representerades av Joakim Palme, son till Olof. Alva Myrdals dotter Kaj Fölster var där och hade en del berättigade synpunkter på den film Hans Hederberg arbetar på – och som vi fick se utdrag ur; bakom kameran har för övrigt i allmänhet Jan Myrdal stått. Men det var inte det invändningarna gällde – Hans Hederberg har tagit si före att rekonstruera (de finns inte bevarade) Alvas brev till Gunnar Myrdal, brev i mycket privata frågor. Ingvar Carlsson, still going strong, var förstås där själv, och vi fick tillfälle att prata lite med honom, Leif Andersson (tidigare på riksdagsgruppen) samt den redan nämnde Sven Erlander. Bland andra närvarande partiföreträdare med vidimerat intresse för historia fanns Bengt Göransson, Pierre Schori och Ulf Larsson.

Forskarsidan var också väl företrädd. Jag hälsade på Karl Molin och Yvonne Hirdman. Gunnela Björk påminde mig om fadäsen när hon en hel dag intervjuade mig om Olof Palme – bara för att sen upptäcka att bandspelaren inte hade fungerat. Nå, det blev en bra bok i alla fall. Och så hälsade jag på Kjell Östberg och berättade att jag just hade recenserat, berömmande, hans palmebok på min blogg. Det senare hade jag inte behövt göra. Kjell hade redan, trots att det här skedde för bara några dar sen, läst vad jag skrev.

Så här är det i bloggosfären, åtminstone om man har något intressant och kvalificerat att säga. Jag hade en pratstund med chefen för arkivet, Lars Ilshammar, som lite bekymrat konstaterade, att numera så mycket av det arkivet är satt att bevara inte finns som pappersarkivalier utan i stället på nätet. Arkivet hade faktiskt fört allvarliga samtal om hur man ska täppa till den luckan. Jag föreslog då att bloggare skulle erbjudas möjligheten att länka texter om arbetarrörelsen och dess historia, även om till exempel arbetarförfattare, till en uppsamlingscentral på Arbetarrörelsens arkiv, som på så sätt skulle kunna göra dem mer systematiskt sökbara av dem som nu söker pappersarkivalier på Arbetarrörelsens arkiv. Lars verkade tycka att det var en idé värd att pröva.