Social ensamvarg

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

Soundtrack of Your Life

Uppsala stadsteater har under Linus Tunströms ledning utvecklats till teater när den är som bäst: både klassiskt och nytt, både svårt och roande på repertoaren.

Roande på ett sätt som borde träffa den breda uppsalapubliken rakt i hjärtat (och musikminnet) är ”Soundtrack of Your Life”, som hade premiär i lördags. Pjäsen bygger på uppsalabornas musikminnen, insamlade med hjälp av Radio Uppland: en låt som man förknippar med en avgörande händelse i sitt liv – rolig, tragisk, dramatisk.

18 bidrag valdes ut till föreställningen, som regisseras av teaterchefen Linus Tunström, från början med visst bistånd av Tomas Alfredson. Säkert har också dramaturgen, Armin Kerber, haft ett ord i laget när det gäller vilka låtar och minnen som skulle göra sig på scen.

Jag känner två av bidragsgivarna, såg dem också på Stadsteatern i lördags. Gunilla Lindberg hade valt ”Ovan regnbågen” (Judy Garlands succé ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz”) och Lasse Eriksson, som för övrigt satt i stolen framför mig, John Cages ”4:33”. Det senare var ett 4:33 minuter långt stycke tystnad, till vilket man på scenen fick bevittna en sons komplicerade förhållande till sin mamma.

Om de flesta övriga låtarna lät det desto mer. Musikerna, Trio X förstärkt till kvintett, plus skådespelarna – Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Robin Keller, Gustav Levin, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer. David Mjönes och Shima Niavarani – exekverade skickligt allt från Tomas Ledin och Per Gessle till Beethoven.

Som man kan ana rymmer ”Soundtrack of Your Life” en del förväntat, som kärlekshistorier och nostalgiska minnen, vilket jag alls inte därmed vill avfärda.

Men ibland lyfter de här snabbt förbiilande historierna till något mer, till teater.

Ett fruktansvärt roligt exempel är det minne Eva Hallor berättar om ”In the Summertime” (med Mungo Jerry, kommer jag ihåg): Eva var 1971 kär i en kille, som hon efter att ha varit bortrest längtade efter att få ligga med. Men eftersom de hörde ”In the Summertime” i bakgrunden, gick det helt enkelt inte att synkronisera samlagsrörelserna med rytmen i låten, så det hela slutade med ett gapflabb. Och jag försäkrar: vi i publiken hade lika roligt!

Leif Ove Åman är busschaufför i Uppsala, dessutom också, med den ären, gitarrist och sångare – vi fick ett exempel på filmduken på scenen. Hans bidrag till pjäsen, illustrerat av ”Flickorna på TV2”, handlade om hur han bokstavligen höll på att ta livet av Per Gessle: Flickorna i Parken var bara intresserade av Gessle, inte av honom, så han slängde en flaska som tog rakt i skallen på Gessle. Här skildras alltsammans med humor och distans.

Uppsala är ju också en av Sveriges främsta invandrarstäder. En av våra iranier, Laleh Maghonaki, berättade, lite à la Marjane Satrapi (hon med serieromanen ”Persepolis”), om hur iranska ungdomar kringgår mullornas islamistiska censur: Här ser vi en bil, proppfull med ungdomar som spelar en kassett med rockmusik för full volym, men som varje gång bilen hejdas för kontroll av revolutionspolisen (och det sker ofta) byter ut den kassetten mot en som innehåller godkänd musik.

Och det här går faktiskt att göra som sevärd teater, vilket man också måste tacka den hittills inte nämnda scenografen, Ulla Kassius, för.

Slutresultatet är kanske inte samtidens främsta teater men ändå väl värt att se. Jag gissar att uppsalapubliken, när ryktet om föreställningen väl har hunnit spridas, kommer att besöka sin stadsteater i stora skaror. Till detta bidrar också föreställningens många konkreta knytningar till staden, Uppsala. Föreställningen slutar för övrigt med filmbilder av uppsalagator och med att ensemblen cyklar in och ut på scenen. Uppsala – cykelstaden!

Den som vill kan efter den paus som följer pjäsens slut återvända till salongen och delta i sing-a-long med de insända låtar som inte kom med i föreställningen. Jag valde, efter en stunds vacklan, att inte göra så, detta eftersom jag inte hade sällskap. Mitt sällskap skulle dessutom komma hem om ett tag från sin UNICEF-resa till Albanien. Så jag tog i stället bussen hem och väntade på henne.

Finsk skinka

Från ICA Supermarket vid Torbjörnstorg får jag ett reklamblad, enligt vilket man där kan köpa HELGSINKA billigt.

Dom måste vara finnar dom där på ICA, tänker jag, som för egen del handlar på Konsum vägg i vägg.