Att leva i sin tid – och att besegra och förändra den

3 mars 2009 17:27 | Politik | 13 kommentarer

Det har tidigare skrivits böcker om Olof Palme, några av dem med intressanta belysningar av hans liv och verk, andra rent illvilliga – Palme var en politiker som väckte starka känslor. Hittills har det dock saknats en mer heltäckande, både allsidig och balanserad, bok om hans liv och verk. Första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969” (Leopard förlag, 2008), indikerar att vi nu håller på att få ett sådant verk.

Det som gör den här boken så intressant och läsvärd är att Östberg varken har skrivit någon panegyrik eller någon pamflett. Han skriver utförligt om Palmes barndom och ungdom i överklassmiljö, döljer heller inte – men överbetonar heller inte – de drag av till exempel tyskvänlighet och antagonism mot arbetarrörelsen som fanns i familjen. Han blottlägger, resonerande, de faktorer som ledde Olof Palme till att så småningom närma sig socialdemokratin: Palmes öppna sinne som säkert hade med hans intellektuella kapacitet att göra, vistelsen i USA och resorna i Asien och annat sådant.

Dessa och andra erfarenheter ändrade gradvis Olof Palmes verklighetssyn, men det intressanta med Östbergs bok är att han visar, att Palme verkligen inte, åtminstone inte till att börja med, hamnade på de radikala ståndpunkter som vi gärna förknippar honom med. I stället hamnade han i socialdemokratins mittfåra. I flera av tidens frågor intog han ståndpunkter som inte omfattades av socialdemokratins vänster. Han var i unga år länge anhängare av svensk atombomb, och han arbetade på Försvarsstaben tillsammans med Birger Elmér, mannen som skapade IB.

Det senare tror jag inte man i första hand ska koppla ihop med Olof Palmes högborgerliga och antikommunistiska familjebakgrund. Olof Palme hade egna och mycket handfasta erfarenheter av kommunisternas agerande i den internationella studentsamarbetsorganisationen, och hans antikommunism var djupt känd, inte bara något slags anpassning till det faktum att CIA bland annat med mer eller mindre dolda ekonomiska bidrag stärkte strävandena att bygga upp en alternativ internationell studentorganisation. Kanske blundade Palme för varifrån pengarna kom, men inte heller Östberg driver tesen att han gick i amerikanarnas ledband.

Palme kom ju senare också att sätta amerikanarnas tilltro till honom på, milt talat, hårda prov. Östberg ägnar stort utrymme åt att skildra hans engagemang under vietnamkriget, det som fick några av de politiska ledarna i USA att fullkomligt gå i taket och också periodvis frysa förbindelserna med Sverige.

Östberg skildrar också hur detta plus Olof Palmes övriga engagemang för Tredje världen gjorde honom till en beundrad ledare i stora delar av världen och gav lilla neutrala Sverige en plats i världen som landet varken förr eller senare har haft.

Det här bidrog kraftigt till att här hemma göra Palme till en vänsterikon, vilket ytterligare förstärktes av att han intresserat läste och tog till sig många av de idéer som av författare och andra intellektuella spreds under det sena 1960-talet.

Men åter igen: mot det testuggande som följde av att den nya vänstern formerade sig i olika kommunistiska sekter vände han sig häftigt. Hans enmansbatalj mot Anders Carlberg med flera i det av studenter ockuperade Kårhuset i Stockholm 1968 är legendarisk. Tesen, som drevs och ibland fortfarande drivs av hans belackare på högerkanten, att han i själva verket skulle ha varit något slags kryptokommunist, är fullkomligt befängd.

Avsnitten om Palmes 1960-tal innehåller förstås också hans arbete på olika ministerposter – som kommunikationsminister, som kulturminister och som utbildningsminister – som bidrog till att föra honom till toppen, till posterna som partiordförande och som statsminister. Det intressanta med de här kapitlen är vilken bredd och vilken uppfinningsrikedom han hade, dessutom vilken enorm arbetskapacitet den här mannen hade. Fast det senare hade ju redan Tage Erlander upptäckt, när Olof Palme arbetade hos honom.

Allt detta plus hans mångåriga arbete i SSUs förbundsledning samt hans oräkneliga resor och tal runt hela landet ledde till, konstaterar Östberg, att det till slut, när Tage Erlander önskade avgå, i realiteten fanns bara en given kandidat till posten som partiordförande och därmed som statsminister.

Det som här utöver bör nämnas är Olof Palmes retoriska förmåga. Östberg ger många exempel på hur övertygande väl Olof Palme kunde uttrycka sig i både tal och skrift. Men inte heller i detta stycke är hans biografi ett stycke panegyrik: Han nagelfar också Palmes talang för att, med formuleringar så väl som minspel, massakrera i detta stycke mindre förfarna motståndare.

Östberg anstränger sig verkligen för att belägga det han skriver, vilket alltså leder till att bilden av Olof Palme blir både skarp och balanserad.

Han är inte socialdemokrat, vilket möjligen bidrar till resultatet. Baksidan av att han inte själv hör till den rörelse han skildrar är att han ibland, trots imponerande källforskning, inte är så förtrogen med den rörelsemiljö han skildrar. Jag skulle själv, om det hade varit jag som hade skrivit den här biografin, på några punkter hårdare ha betonat Socialdemokratiska studentförbundets respektive Svenska kommitténs för Vietnam agerande. Men det rör sig mer om tonvikter, inte om att Östberg i dessa avseenden skulle ha hamnat fundamentalt fel.

Nu väntar jag med spänning på den andra och avslutande delen av Östbergs palmebiografi.