Degenererade judar

20 mars 2009 17:39 | Mat & dryck, Musik, Politik | 2 kommentarer

Uppsala kammarorkester under ledning av Staffan Larsson bjöd i går på en konsert med temat ”Hopp och förtvivlan”. Musiken var skriven av två österrikiska tonsättare, Gustav Mahler (1860-1911) och Arnold Shönberg (1874-1951).

Båda kom att verka i USA, Mahler från 1907 och Schönberg från 1934. Båda kom från judiska familjer.

Att Schönberg var protestant, kristen, hjälpte honom föga, när nazisterna flyttade fram sina positioner i trettiotalets Centraleuropa. Mot honom anfördes också hans modernistiska, atonala musik, som fick stämpeln entartete (degenererad) Kunst.

Också Mahler konverterade redan 1897 till kristendomen, i hans fall katolicismen. Men de antisemitiska stämningarna var så starka i Wien redan under nittonhundratalets början, att de starkt bidrog till att han lämnade sitt jobb som konstnärlig ledare vid Hovoperan för att i stället arbeta först vid Metropolitan, sedan vid New York Philharmonic.

Ibland uppstår spännande och nyskapande konst i skärningspunkten mellan olika kulturer, men det torde vara svårt att leda i bevis att de obestridligt nyskapande elementen i Mahlers respektive Schönbergs musik skulle vara effekter av just skärningspunkterna mellan judendomen respektive två olika grenar av den kristna tron. Framför allt Schönbergs musik med sin seriella tolvtonsteknik och sina expressionistiska drag utmanade säkert också rent musikaliskt nazisterna med sina fixa föreställningar om både det ena och det andra – men naturligtvis utmanade de också många andra som var tillvanda vid olika slag av klassisk seriös musik. I fallet Mahler är det svårare att använda sådana förklaringar. Hans musikaliska verk är mycket mer melodiösa än Schönbergs.

Hur som helst, gårdagskvällens program började med Schönbergs ”Erwartung”, monodram i en akt, opus 17 (1909), med libretto av Marie Pappenheim. Som man kan förstå av detta fordrades det alltså också en sångsolist. För sången stod, med den äran, sopranen Ibba Andersson, men det är klart att innehållet i monodramen – den kvinnliga huvudpersonen sjunger för en älskad man, som ligger lik framför henne på scenen – är något enahanda. Jag känner till att librettot har getts en freudiansk tolkning, men trots att jag har tillgång till texten, orkar jag inte med att nu göra en textgranskning av det slaget.

”Erwartung” är Schönbergs första större verk, där han arbetar på ett modernistiskt sätt, och utan tvekan uttycker hans musik det mörker och den ångest som också finns i librettot.

Med konventionella mått mätt var naturligtvis Mahlers ”Symfoni nummer 4 i G-dur” (1892/1899-1900), här i en bearbetning för kammarorkester, lättare att ta till sig. Mahlers musik är dynamisk och fantasifull, med klanger som borde kunna tilltala alla som älskar olika former av klassisk musik.

Det textparti vi hörde med sång av Ibba Andersson, en del av ”Des Knaben Wunderhorn” ur ”Das Himmlische Leben”, innehåller det hopp som utlovades i programtiteln ”Hopp och förtvivlan”: Här skildras den himmelska glädjen, en ängaltillvaro med dans och sång, en oxe slaktad av Lukas, vin ur himlens vinkällare, änglabakt bröd, sparris, äpplen, päron och druvor.

En mer lättpåverkad själ än jag kan ju bli frälst för mindre.

* * *

Själva hade vi före konserten låtit oss utspisas med biff Schezuan plus en flaska Gato Negro på kinarestaurangen China Garden i det som fordom var Folkets hus.

Lästips: Kind of blue och Kind of red

20 mars 2009 15:19 | Musik, Politik | 8 kommentarer

I dagens stockholmstidningar finns ett par artiklar, som jag gärna vill göra mina läsare uppmärksamma på.

För inte så länge sedan skrev jag om Miles Davis’Kind of Blue”, detta apropå att jag hade gett sonen, Matti, en till box utökad utgåva av den här jazzklassikern. I kulturdelen av dagens Svenska Dagbladet har Harry Amster ett helt uppslag om ”mästerverket som brukar kallas jazzens bästa skiva”. Där kan du också läsa om vad till exempel Rigmor Gustafsson och Jan Lundgren anser om det här albumet. Du kan läsa artikeln – ”Ett blått mästerverk” – här.

För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. Den som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Vilket förlag hinner först med att ge ut den här boken i Sverige, Ordfront eller Atlas?

Fast sen gäller det ju också att få någon, gärna flera, i den socialdemokratiska partiledningen att läsa den. Det kan bli svårare.