Katrine Kielos bland pensionerade journalister och folk ur PR-apparaten

24 mars 2009 22:35 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har varit på årsmöte med Socialdemokratiska pressföreningen. Årsmötet hölls på Sveavägen 68, och några av de journalister som genom åren har arbetat på min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) var där. Till ny ordförande i föreningen valdes förresten Eric Sundström, tidningens nuvarande chefredaktör.

Påfallande många av medlemmarna i den här föreningen är veteraner, verksamma som journalister under min egen aktiva journalisttid. Det finns förstås också yngre medlemmar, flera av dem med PR- eller informatörsjobb, en del av dem före detta journalister. Jag nämner inte detta med något avståndstagande – jag hade själv under slutet av min yrkesverksamma tid ett byråkratjobb på partistyrelsen – och frågan är ju också var politiskt engagerade eller rent av partianslutna journalister av det slag som fordom befolkade pressföreningen (chefredaktörer, ledarskribenter, politiska kolumnister med flera) skulle kunna få jobb i dagens mediavärld. Inte bara de socialdemokratiska tidningarna är färre, särskilt i Stockholm. Också fackförbundspressen har drabbats av sammanslagningar och glesare utgivning.

Årsmötets gästtalare, Katrine Kielos, var ett lysande undantag från den ganska dystra bild jag ger ovan. Hon är, trots att hon fortfarande är mycket ung, ledarskribent på Aftonbladet och var närmast dess förinnan verksam på nättidningen Dagens Arena.

I fokus för hennes inledning och den efterföljande diskussionen stod just publicitet i nya former, vilket Dagens Arena bara är ett exempel på. För mig som dagligen använder nätet bland annat i opinionsbildande syfte var det intressant att lyssna på den här diskussionen, även om inläggen pendlade mellan kunskap om nätmedia och, särskilt från några av de äldre deltagarna, inte alltför våldsam förtrogenhet med sådana.

Katrine Kielos var uppenbart själv fångad av de möjligheter till snabb kommunikation – i framtiden kanske till och med ännu mycket snabbare kommunikation – den nya tekniken medger.

Jag är, som mina läsare vet, verkligen ingen fiende till den nya tekniken, men jag tyckte samtidigt, att Katrine Kielos lite för lättvindigt släppte frågan om behovet av ”gammelmedia”, särskilt en på morgnarna utkommande papperstidning riktad till socialdemokrater och andra vänstersinnade i Stockholm med omnejd.

Vacker men inte riktigt funktionsduglig ABC-bok

24 mars 2009 14:39 | Barnkultur | 2 kommentarer

Magda Korotyńska heter en polsk bildkonstnär, född 1954, som 1982 bosatte sig i Sverige. Tillsammans med Rod Bengtsson (text) har hon gjort ”Simsalabims Stockholms ABC” (på Bonnier Carlsen 1994, i ny upplaga hos En bok för alla 2009).

Bilderna i den här boken är så vackra, att jag önskar att jag kunde rekommendera den som ABC-bok, men jag har dess värre en rad invändningar.

Framför allt för vuxna stockholmare (och även för mig som under större delen av mitt vuxna liv har arbetat i Stockholm) är vyerna välbekanta: Stadsbiblioteket, Fjällgatan, Stockholms ström, Hornsgatspuckeln. Men hur många barn, särskilt barn som bor utanför Stockholm, har sett och känner igen tälten i Hagaparken, Västerlånggatan och Skeppsbron, för att inte nämna Yttersta tvärgränd?

Alla de här bilderna, inte minst den som föreställer Yttersta tvärgränd i yrsnö, är betagande vackra men förmår knappast väcka några associationer hos dem som är i den ålder då man lär sig läsa.

Dessutom är bokstavsassociationerna inte konsekvent genomförda. Yttersta tvärgränd börjar visserligen på Y, men Ået i bilden från Skeppsbron får man i stället hämta från en åsna, som seglar på en flotte. Övriga Å-associationer i skeppsbrobilden får man hämta från åskväder och ångbåt samt dessutom från de rök-åttor som stiger ur ångbåtens skorsten.

Bokstavsutlärningen fordrar rätt så ofta att stockholmsvyerna måste kompletteras med element som, fyndiga eller inte, knappast hör hemma i bilderna i fråga. På Z-vyn, som föreställer Zinkensdamm, hittar man följaktligen både en zebra på skridskor och en zeppelinare.

Att Rod Bengtssons verser till bilderna rytmiskt flyter bra och innehåller användbara associationer hjälper dess värre inte upp svagheten i grunduppläggningen.

Därför misstänker jag att de som ska läras alfabetet med hjälp av den här boken i stället kommer att koncentrera sig på att i varje bild hitta harlekinfiguren Simsalabim, som ibland synlig, ibland listigt dold, visar oss vägen genom Stockholm och genom alfabetet.

Kaniner och monster

24 mars 2009 12:10 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jonna Björnstjerna gjorde 2007 en begåvad bilderboksdebut med ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” (Bonniers). Den finns nu (2009) i en ny utgåva från En bok för alla.

Bilderna leder en smula tanken till ”Bland tomtar och troll”-illustratörerna John Bauer och Einar Norelius men är i Hans Arnolds anda mycket mörkare och hemskare: till exempel trädens ansikten har har drag av monster. Samtidigt saknas det där ljuva som utmärker till exempel Bauers bilder – medlemmarna i familjen Kanin ser ganska plufsiga ut.

Texten flyter lätt; bara ett par vändningar är hämtade från vuxenvärlden. Dock borde förlagen inte har släppt igenom stavningen ”fotölj” (av ”fåtölj”).

Handlingen, där lillebror Kanin förirrar sig från den underbara till den fruktansvärda delen av skogen, är verkligen spännande, även fantasifull: i den här sagoskogen finns det till och med en Metro, även om den verkligen inte ser ut som någo vanlig tunnelbanevagn.

Över huvud taget är handlingen i historien om lillebror Kanin full av överraskningar. Tomten, som åtar sig att visa vägen, visar sig inte hitta. Och det läskiga monstret, som följer efter lillebror Kanin ända hem, visar sig gråta över att det är så fult att ingen vågar titta det i ögonen.

Ett bad i mamma Kanins regi hjälper dock en smula (nåja!), så det slutar med att monstret upptas i familjen Kanin.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^