Skaparen och hans tillkortakommanden

Reginateatern i Uppsala visar, med avslutning i dag, en föreställning som trotsar all beskrivning, i sin här engelskspråkiga version ”The Great Creator”, i sitt portugisiska original ”O Grande Criador”. Pjäsen är en kollektiv skapelse av Criação Colectiva Companhia do Chapitô, som också gör den på scenen i regi av John Mowat. I de växlande rollerna ser man Jorge Cruz, José Carlos Garcia och Rui Rebelo.

Som man kan ana av titeln står Gud och hans skapelse i fokus för föreställningen. En lätt förströdd Gud, klädd i kostym, spelas av José Carlos Garcia. Större delen av hans skapelse ses på scenen i form av ett lager av kartonger i olika storlekar. Under de här kartongerna hittar Gud också Adam (inte spelad av ytterligare en kartong utan en spritt naken Jorge Cruz) och efter en stund även Eva (spelad av en lika skäggig Rui Rebelo). De senare aktörerna spelar senare gestalter i nyckelscener ur den bibliska historien: Moses bestiger Sinai (ett berg av kartonger) för att av Gud ta emot budorden, Noa med alla djuren (kartonger!) och Jesus – i det senare fallet får vi se inte bara korsfästelsen utan också vad som hände efter den.

Den här pjäsen innehåller ett minimum av nyckerepliker (här alltså på engelska), men den bygger framför allt på fysiskt spel. Den lilla ensemblen har en suverän förmåga att med gester och minspel uttrycka vad som behöver uttryckas. Vid uppsalapremiären i onsdags såg jag också ett fantastiskt exempel på skådespelarnas förmåga att till synes utan ansträngning kliva ut ur och in i illusionen på scenen: Mitt under korsfästelsens plågor får Jesus, spelad av Jorge Cruz, i bänkraden framför scenen syn på en ung dam, som med hjälp av mobilen håller på att ta ett kort av honom. Han stannar till i en kamerapose och ler! Därefter glider han in i rollen av den lidande Jesus igen.

Behöver jag tillägga att vi i publiken hade oförskämt roligt?

Jag antar att den här pjäsen är mycket mer kontroversiell i den katolska delen av världen, dit ju Portugal hör. Men inte heller svenska sekter av typen Livets Ord, väl etablerad här i Uppsala, skulle väl kanske delta i skratten.

Ändå är ju pjäsens sensmoral ganska allmänmänsklig: Vi kan mena aldrig så väl med vad vi gör, men det kan ändå gå alldeles åt fanders. Det originella med den här pjäsen är att temat appliceras på skaparen och hans skapelse.