Sånger på internationella kvinnodagen
8 mars 2009 16:40 | Musik, Politik | 4 kommentarerRöda bönor hette en, tyvärr alltför kortlivad, tjejsånggrupp på 1970-talet. LPn med samma namn, ”Röda bönor” (MNW 74P) från 1976 innehöll ”Det ska bli slut på rumban”, som jag ofta har spelat i mina mötesprogram med politisk musik. I gruppen ingick Charlotte Adlercreutz-Carlsson, sång, tvärflöjt, rytm, Mona Eklund, sång, dragspel, piano, syntheziser, trummor, rytm, Marianne Giselsson, sång, gitarr, trummor, rytm, tal, Annbritt Kronlund, sång, fiol, rytm, tal, Kjerstin Norén, sång, blockflöjt, gitarr, rytm, tal, Gunilla Szemenkar, sång, trummor, trumpet, rytm, Eva Vahlne, sång, trummor, rytm, Eva Westerberg, sång, gitarr, rytm, och Kaya Åhlander, sång, bas, gitarr, mandolin, trummor, rytm. Den här gruppen var väl inte helt musikaliskt perfekt i allt den företog sig – men allt gjordes medryckande och med gott humör, och så gillade jag tendensen i sångerna.
Det ska bli slut på rumban
Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Åhlander, 1976
Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärning vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod
– vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig
– vad gjorde kvinnorna när männen drog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later
– vad gjorde kvinnorna när männen skrev sin världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd
– vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar
– vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i
– vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– vad gjorde kvinnorna när männen topp-presterade?
Låg dom blånande och simulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och Lady Macbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett
– det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut på manssamhället
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
Ay ay ay ay ay
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor!
En variant av den här sången, ”Historisk tango”, finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).
* * *
“Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel. ”Kata Dalström” finns på Margareta Söderbergs LP ”Käringtand” (YTF 50121, 1976).
Här kommer texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:
Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, “landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta “socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant “landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan “Kata Dalström”.
Melodin påminner om “Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy “Konstgjorda Svensson” 1909.
Kata Dalström
Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: “Amanda Lundbom”, 1909
Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.
Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.
Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.
I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.
Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.
Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.
Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.
Text, noter och ackord hittar man i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok “Arbetets sånger” med undertiteln “Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).
Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare (under signaturen Fritz Gustaf), men samlade också på politiska visor. Jag hjälpte förlaget, Prisma, med att ur hans väldiga samling vaska fram det mest publiceringsvärda.
Text och noter finns också i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).
* * *
Ett genombrott för kvinnokamp i musikalisk form skedde 1974, med Margareta Garpes och Suzanne Ostens pjäs ”Jösses flickor” med musik av Gunnar Edander. Året därpå, 1975, resulterade den i LPn ”Jösses flickor Befrielsen är nära” (YTF 50190).
Där fanns också den sång som här i Sverige har blivit kvinnorörelsens kampsång framför alla andra:
Befrielsen är nära!
Text: Margareta Garpe och Suzanne Osten, 1974
Musik: Gunnar Edander, 1974
Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan, vi vill, vi törs.
Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga
denna mänskliga värld vill vi ha.
Text och musik finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).
En hörvärd senare inspelning med Maria Lundqvist finns på CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004).
2006 gav Stockholms stadsteater, där ”Jösses flickor” uruppfördes 1974, en fortsättning, ”Jösses flickor Återkomsten”. Det gavs då också ut en CD med det nya materialet.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hörde Röda Bönor i Tessinskolans aula i Nyköping och köpte deras LP med samma namn. (Förlorade den i samband med en skilsmässa) Vad jag minns bäst var en sång som inte var politisk – den handlade om en nuybliven mor som sjöng om sitt alldeles nyfödda barn – Johanna vill jag minnas. ’
Skulle deras musik komma på en CD hoppas jag du skriker till Enn – för då springer jag till skivaffären.
Comment by arne engkvist — 2009 03 09 16:36 #
Till Arne Engkvist: Det finns en sådan låt med just titeln ”Johanna”, men den finns på Röda bönors LP från 1978, ”Sköna skrönor” (MNW 89P).
Comment by Enn Kokk — 2009 03 09 16:59 #
De uppgifter du återger om Kata-Dalström-visans tillkomst går inte ihop. Hur skulle raden om Folkets hus kunna syfta på att Kata följde med vänstersocialdemokraterna vid partisplittringen 1917, om texten skrevs redan 1909?
(Nu kan förstås Kata ha varit portad på vissa håll på ett tidigt stadium, på grund av att hon redan tidigare hade närmat sig de radikalare strömningarna som från ca 1909 fanns bl.a. i ungdomsförbundet SDUF och kring tidningen Stormklockan; nästan hela det gamla ungdomsförbundet gick ju till Sveriges socialdemokratiska vänsterparti vid splittringen. Fast jag hittar snabbt uppgifter om att Kata framträdde i olika folketshuslokaler flera år in på 1910-talet.)
(Var det förresten så att alla folketshusföreningar i landet dominerades av partitrogna? Kan det inte ha funnits orter, där oppositionen var i majoritet? Eller platser där inte motsättningarna på riksplanet hade så stor betydelse för det lokala arbetet, utan reformister och revolutionärer kunde samarbeta om att driva en samlingslokal? SKP fick ju i varje fall hålla partikongresser i Folkets hus i Stockholm på tjugu- och trettitalen. Och i Båtskärsnäs Folkets hus i Norrbotten hänger porträtt av Marx, Lenin, Branting och Per Albin sida vid sida — jfr gärna Ronny Erikssons och Carsten Palmærs text (1993) till Euskefeurats ”Farsan är död”!)
Nu tror jag även av ett annat skäl inte att texten är skriven så tidigt som 1909.
Det kan mycket väl vara så att författaren fick inspiration till visan när han hörde Kata vid ett landsvägsmöte i Åmål 1909, men jag tror nog att han skrev texten något senare. ”Författaren Bo Granhammar” har nämligen inte existerat i sinnevärlden. Bo Granhammar är en pseudonym — för ingen annan än Fritz Gustaf Sundelöf själv! Den uppgiften hittar jag både i Svenska filminstitutets databas och i en noggrann pseudonymlista jag har i en diskografi från Statens ljud- och bildarkiv. Vi skall därtill notera att Fritz Gustaf var född just i Åmål.
Vid tiden för storstrejken 1909 var Fritz Gustaf bara 13 år gammal. Nog måste han ha varit brådmogen som textförfattare, om han lyckades få ihop den bitska visan vid den åldern!
Jag undrar om den annars så strävsamme visforskaren Fritz Gustaf ville skoja litet med sångsamlingens läsare (och med den unge medredaktören Kokk) genom att lämna de uppenbarligen felaktiga uppgifterna om visans tillkomst, eller om han ville förringa sin egen insats i det här fallet men ändå få med texten i boken — eller till och med inte riktigt längre ville stå för den gamla politiska visan vid den tid då samlingen redigerades. Vem vet?
Fritz Gustaf använde också andra pseudonymer förutom ”Fritz Gustaf”, t.ex. Sture Backer, Ulf Stramé och Dom Där (den sistnämnda pseudonymen då han skrev tillsammans med Åke Söderblom — de har bl.a. skrivit den svenska texten till rumbaschlagern ”Maharadjan av Magador”, som Povel Ramel spelade in på skiva 1949). Varför var alla gamla schlagerförfattare besatta av pseudonymer?
Comment by Magnus Andersson — 2009 03 11 2:07 #
Till Magnus Andersson: En mycket skarpsinnig och intressant kommentar! Jag vet naturligtvis när partisplittringen ängde rum, men redan dess förinnan bör det ju ha funnits motsättningar av det slag som formuleringen om Folkets hus antyder.
Fast verkligt intressant, ny för mig, är uppgiften att Bo Granhammar i själva verket var en av Fritz Gustaf Sundelöfs signaturer. Min datering av visan bygger dels på en mening i Fritz Gustafs egenhändigt skrivna ingress, som jag återger ordagrant, ”Det var vid ett sådant ’landsvägsmöte’ i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan ’Kata Dalström'”, dels på att förlaget vid redigeringen – visorna ligger i tidsföljd – har sorterat in den under 1909. Det senare är kanske inte så märkligt med tanke på Fritz Gustafs formulering.
Jag vill också passa på att göra ett förtydligande om min medverkan vid bokens tillkomst. Prisma gav ut mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp!” (1970), som båda blev upplagemässiga succéer, och förlaget, som då ägdes av socialdemokratiska partiet, tog emellanåt mina tjänster i anspråk även i andra ärenden.
Ett sådant ärende var utgivningen av Fritz Gustafs bok. Han hade till förlaget lämnat in hela sin samling – tre knökfulla A4-pärmar – av kampsånger, strejkvisor, tillfällighetsvisor med politiskt innehåll et cetera för att höra om det fanns intresse att ge ut det här. Förlaget vände sig då till mig för att få min bedömning av vad som eventuellt var intressant nog att ingå i en bok. Vad jag gjorde var helt enkelt ett sorteringsarbete: jag markerade vad som i första hand borde ingå i en bok och rekommenderade en utgivning. Så vitt jag förstår följde förlaget, naturligtvis efter ytterligare kontakt med Fritz Gustaf, mina rekommendationer. Till bilden hör att jag aldrig själv träffade Fritz Gustaf.
För min del var det här en väntjänst till kompisar på förlaget. Jag tog aldrig betalt för mitt sorteringsarbete, och mitt namn förekommer inte heller i den färdiga boken.
Varför Fritz Gustaf själv inte återgav rätt tillkomstår för texten kan man inte veta, inte heller varför han inte avslöjade att det var han själv som var Granhammar. (Man kan jämföra med Fritz Gustafs 1968 på Prisma utgivna ”Svenska schlager”, där han noggrant i slutet uppger vilka namn som döljer sig bakom de förr så frekventa pseudonymerna.) Och nu kan vi inte längre fråga honom. Han är död.
Comment by Enn Kokk — 2009 03 11 10:57 #