Hans Hergin, en bortglömd arbetarförfattare

26 mars 2009 17:12 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Med dagens post fick jag ett på Tradera inköpt nummer av gamla Folket i Bild, nummer 14 1936.

Där hittade jag, under vinjetten Arbetardiktare, novellen ”Mas-Anna”, skriven av Hans Håkansson. Hans Håkansson kände jag inte till, men när jag läste författarpresentationen, såg jag, att hans debutbok från 1935 var ”Tack – det reder sig”.

Den fanns i mitt barndomshem. Min bokälskande mamma hade köpt den 1953 (jag har ärvt boken efter henne) – men som författare angavs då Hans Hergin.

För mig gick det efter denna upptäckt genast upp ett ljus: Hans Hergin, som under 1940- och 1950-talen ofta publicerades i FiBs folkbokserie och i Tidens bokklubb (senare blev hans förlag Rabén & Sjögren), hade startat sin bana som Hans Håkansson.

Hans Hergin, som jag väljer att kalla honom, föddes 1910 i Döderhults socken i Kalmar län och dog 1988. Vid 14 års ålder började han arbeta som stenhuggare. Men hans håg stod till att skriva. Han arbetade senare bland annat som lokalredaktör i Vimmerby för den socialdemokratiska tidningen Östra Småland och gav också redan 1930 ut en roman på ett lokalt förlag. Det skönlitterära genombrottet kom 1935 med den nämnda ”Tack – det reder sig”. I serien FiBs folkböcker nådde han också stora upplagor: 1947 med ”Henne fick jag aldrig möta” (70.000 exemplar) och 1949 ”När natten är slut” (95.000 exemplar) – den senare äger jag själv i FiB-utgåva.

Det kanske största genomslaget fick han emellertid med sin roman om stenarbetare i Småland, ”Hård klang”, som ursprungligen gavs ut 1937 men som nådde nya stora läsarskaror, när den 1952 återutgavs i Tidens bokklubb. Den här återutgivningen hade ett samband med att boken filmades samma år med Edvin Adolphson i en av rollerna. Regissör var Arne Mattson, och filmen gjordes av arbetarrörelsens eget filmbolag Nordisk Tonefilm. Veckotidningen Folket i Bild publicerade boken som följetong, förstås illustrerad med bilder ur filmen.

I dag är Hans Hergin en bortglömd författare. Möjligen känner någon till att han var gift med Astrid Lindgrens syster Stina, således med giftasnamnet Hergin. Här anar jag ett outrett samband: Astrids Madicken hade som far en socialistisk tidningsredaktör. Märk dock att paret Hergin aldrig fick några egna barn!

Hans Hergins boksamling, både egna böcker (inklusive några i manuskriptform) och dedikerade förstaupplagor av andra arbetarförfattares böcker, finns i dag på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Hans Hergins arkiv på ARAB omfattar 23 volymer och rymmer bland annat manus till dramatik, tidningsartiklar och noveller samt föredrag, också recensionsklipp och manus till flera opublicerade romaner.

Hans Hergin var inte någon av de största arbetarförfattarna, men han förtjänar heller inte att bli totalt bortglömd. Funnes det i dag något förlag som vore intresserat av att på nytt ge ut ett urval böcker av typen ”Arbetarberättare” eller ”Folkböcker”, så borde också Hans Hergin vara representerad där.