Jag lever samtidigt i många tidsepoker

Söndag förmiddag. Ljuset återvänder, som ett grönt skimmer genom de höga krukväxterna i mitt fönster.

Söndagsförmiddagarna är långa och fyllda av njutning: efter frukosten ett par koppar nybryggt kaffe och till dem våra tre morgontidningar, i radion först ”Godmorgon, världen!” i P 1 och sen ”Klingan” i P 2. Just nu sjunger en gammal bluesgud, Howlin’ Wolf.

I går löste jag Melodikrysset, och på kvällen såg jag melodifestivaldeltävlingen i TV. I den senare förekommer mycket usel musik, men det var kul att Malena Ernman, och i en tidigare deltävling Caroline af Ugglas, lyckades ta sig vidare.

Det finns en modernitetsdyrkan som stör mig, i musiksfären, i politiken, vad ni vill. Jag lever samtidigt i alla dessa sfärer i många olika tidsepoker, allt från nuet över de år i mitt mer än sjuttioåriga liv mitt medvetande har byggts under till ännu äldre eror i historien.

Därför blir jag glad när också mycket unga människor hämtar inspiration från det jag skriver. Därför blev jag stolt när min sjungande och spelande och komponerande son plötsligt frågade mig, om jag kunde tänka mig att skriva några texter åt honom och hans band. (Jag har inte försökt än, men det kanske kommer.) Därför gick det rakt in i hjärtat, när min dotter för ett antal år sen urbrast: ”Det är inte alla som har en pappa som lyssnar på Ocean Colour Scene”.

Ibland upplever jag att jag kanske trots allt inte är någon sorts överlevande dinosaurie. I dagens ”Godmorgon, världen!” var det ett långt inslag om Miles Davis’ ”Kind of Blue” från 1959, den som jag nyligen gav i födelsedagspresent åt sonen; jag skrev om det här på bloggen. Lite senare i samma program hörde man Olof Palme i ”Fördomar”, förvandlad till ett slags rap med hjälp av Latin Kings’ bakgrundsmusik på CDn ”Mitt kvarter”. Jag var med om att ge ut Olof Palme-CDn ”En levande vilja”, där originalet, ett radioanförande om invandrarna 1965, fanns – skivan gavs ut till tiosminnet av hans död.

Jag håller just nu på att läsa klart första delen av Kjell Östbergs Palme-biografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969”. Jag kommer snart att skriva om den, men jag känner starkt att Olof Palme, mycket mer än dagens partiledning (S), både levde i sin tid och, framför allt, betvingade och förändrade den.

I ”Klingan” hör jag en låt med den 89-årige Pete Seeger från en CD som jag för ett tag sen recenserade här på bloggen. I eftermiddag ska jag börja skriva på en stor artikel om Seeger, beställd av Flamman. Seeger fyller 90 senare i vår, men han sjöng tillsammans med Bruce Springsteen när Barack Obama installerades som president. Vad är 90 år, när man har något att berätta och sjunga?

I går spelades ”Air” av Johann Sebastian Bach i Melodikrysset, och nyss strömmade mer musik av Bach ut från radions P 2. God musik överlever, århundrade efter århundrade.

På motsvarande sätt är det inte säkert att recepten mot de svårigheter socialdemokratin och dess partiledare nu har finns att hämta vare sig hos spin-doktorer eller hos den nye partisekreteraren. Strunta i det krampaktiga fasthållandet vid det man tror är moderniteten. Mer intressanta recept finns kanske i stället att hämta hos för länge sedan döda socialdemokrater som Ernst Wigforss och Olof Palme.