Att leva i sin tid – och att besegra och förändra den

3 mars 2009 17:27 | Politik | 13 kommentarer

Det har tidigare skrivits böcker om Olof Palme, några av dem med intressanta belysningar av hans liv och verk, andra rent illvilliga – Palme var en politiker som väckte starka känslor. Hittills har det dock saknats en mer heltäckande, både allsidig och balanserad, bok om hans liv och verk. Första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969” (Leopard förlag, 2008), indikerar att vi nu håller på att få ett sådant verk.

Det som gör den här boken så intressant och läsvärd är att Östberg varken har skrivit någon panegyrik eller någon pamflett. Han skriver utförligt om Palmes barndom och ungdom i överklassmiljö, döljer heller inte – men överbetonar heller inte – de drag av till exempel tyskvänlighet och antagonism mot arbetarrörelsen som fanns i familjen. Han blottlägger, resonerande, de faktorer som ledde Olof Palme till att så småningom närma sig socialdemokratin: Palmes öppna sinne som säkert hade med hans intellektuella kapacitet att göra, vistelsen i USA och resorna i Asien och annat sådant.

Dessa och andra erfarenheter ändrade gradvis Olof Palmes verklighetssyn, men det intressanta med Östbergs bok är att han visar, att Palme verkligen inte, åtminstone inte till att börja med, hamnade på de radikala ståndpunkter som vi gärna förknippar honom med. I stället hamnade han i socialdemokratins mittfåra. I flera av tidens frågor intog han ståndpunkter som inte omfattades av socialdemokratins vänster. Han var i unga år länge anhängare av svensk atombomb, och han arbetade på Försvarsstaben tillsammans med Birger Elmér, mannen som skapade IB.

Det senare tror jag inte man i första hand ska koppla ihop med Olof Palmes högborgerliga och antikommunistiska familjebakgrund. Olof Palme hade egna och mycket handfasta erfarenheter av kommunisternas agerande i den internationella studentsamarbetsorganisationen, och hans antikommunism var djupt känd, inte bara något slags anpassning till det faktum att CIA bland annat med mer eller mindre dolda ekonomiska bidrag stärkte strävandena att bygga upp en alternativ internationell studentorganisation. Kanske blundade Palme för varifrån pengarna kom, men inte heller Östberg driver tesen att han gick i amerikanarnas ledband.

Palme kom ju senare också att sätta amerikanarnas tilltro till honom på, milt talat, hårda prov. Östberg ägnar stort utrymme åt att skildra hans engagemang under vietnamkriget, det som fick några av de politiska ledarna i USA att fullkomligt gå i taket och också periodvis frysa förbindelserna med Sverige.

Östberg skildrar också hur detta plus Olof Palmes övriga engagemang för Tredje världen gjorde honom till en beundrad ledare i stora delar av världen och gav lilla neutrala Sverige en plats i världen som landet varken förr eller senare har haft.

Det här bidrog kraftigt till att här hemma göra Palme till en vänsterikon, vilket ytterligare förstärktes av att han intresserat läste och tog till sig många av de idéer som av författare och andra intellektuella spreds under det sena 1960-talet.

Men åter igen: mot det testuggande som följde av att den nya vänstern formerade sig i olika kommunistiska sekter vände han sig häftigt. Hans enmansbatalj mot Anders Carlberg med flera i det av studenter ockuperade Kårhuset i Stockholm 1968 är legendarisk. Tesen, som drevs och ibland fortfarande drivs av hans belackare på högerkanten, att han i själva verket skulle ha varit något slags kryptokommunist, är fullkomligt befängd.

Avsnitten om Palmes 1960-tal innehåller förstås också hans arbete på olika ministerposter – som kommunikationsminister, som kulturminister och som utbildningsminister – som bidrog till att föra honom till toppen, till posterna som partiordförande och som statsminister. Det intressanta med de här kapitlen är vilken bredd och vilken uppfinningsrikedom han hade, dessutom vilken enorm arbetskapacitet den här mannen hade. Fast det senare hade ju redan Tage Erlander upptäckt, när Olof Palme arbetade hos honom.

Allt detta plus hans mångåriga arbete i SSUs förbundsledning samt hans oräkneliga resor och tal runt hela landet ledde till, konstaterar Östberg, att det till slut, när Tage Erlander önskade avgå, i realiteten fanns bara en given kandidat till posten som partiordförande och därmed som statsminister.

Det som här utöver bör nämnas är Olof Palmes retoriska förmåga. Östberg ger många exempel på hur övertygande väl Olof Palme kunde uttrycka sig i både tal och skrift. Men inte heller i detta stycke är hans biografi ett stycke panegyrik: Han nagelfar också Palmes talang för att, med formuleringar så väl som minspel, massakrera i detta stycke mindre förfarna motståndare.

Östberg anstränger sig verkligen för att belägga det han skriver, vilket alltså leder till att bilden av Olof Palme blir både skarp och balanserad.

Han är inte socialdemokrat, vilket möjligen bidrar till resultatet. Baksidan av att han inte själv hör till den rörelse han skildrar är att han ibland, trots imponerande källforskning, inte är så förtrogen med den rörelsemiljö han skildrar. Jag skulle själv, om det hade varit jag som hade skrivit den här biografin, på några punkter hårdare ha betonat Socialdemokratiska studentförbundets respektive Svenska kommitténs för Vietnam agerande. Men det rör sig mer om tonvikter, inte om att Östberg i dessa avseenden skulle ha hamnat fundamentalt fel.

Nu väntar jag med spänning på den andra och avslutande delen av Östbergs palmebiografi.

13 kommentarer

  1. Enn, jag håller med dig i allt väsentligt i din uttömmande recension. Men tycker du ändå inte det är något som fattas i Östbergs bok? Palme var ju till allt annat också en oerhört passionerad politiker. Den delen får man väl litet av; ibland hade jag faktiskt mer känslan av ett utförligt protokoll än av ett levande porträtt.

    Comment by Mats Rosin — 2009 03 03 18:22 #

  2. Man kan, Enn, undra varifrån bilden av Olof Palme som en slags vänsterikon ( och som du med rätta polemiserar mot) varifrån denna föreställning har kommit?

    Jag flyttade till Stockholm 1968. Började arbeta på AB. Den bild av OP, som jag hade med mig och som jag hade fått genom umgänge med socialdemokratiska studenter, partiaktiva, och fackföreningsfolk som jag som anställd i A-pressen hade haft mycket att göra med, det var “en OP som stod på högerflygeln i partiet” och vilken möjligen kunde uppfattas som “kulturradikal” men på inget sätt stod till vänster i politiken, när det kom till t ex ekonomiska frågor…

    Därav min stora förvåning, när jag som ung AB-reporter blev uppringd av någon på Handelsbanken, som undrade om jag hade något emot att äta lunch med bankdirektören Tore Browaldh. Något som skulle visa sig ske i hans privata direktionsmatsal på tu man hand… Vad hade jag egentligen att bidra med i ett lunchsamtal med Handelsbankens styrelseordförande?

    Det blev en trevlig lunch och en hel del snack om jazz( här var Browaldh mycket initierad och berättade bl a om sånt som han haft tillfälle att lyssna till på olika klubbar i New York ). Men det som jag framförallt minns av samtalet var hur bekymrad TB var att Palme – som Erlanders efterträdare – skulle vrida den ekonomiska politiken åt ett vänstersocialistiskt håll…Jag kunde inte förstå att en ledande företrädare för det svenska näringslivet kunde vara så dåligt informerad om OP:s position i partiet. Palme var ingen arvtagare till Wigforss, tvärtom (det fick vi ju veta senare) brukade den spänstige åldringen Wigforss gå på Palme och kritisera honom för hans avsaknad av längre politiska perspektiv..Hade Palme egentligen någon vision om vad som skulle komma efter välfärdsstaten? Den välfärdsstat som stora delar av borgerligheten också var för?
    Hade övertaget SAP egentligen någon vision som gick längre?

    Jag minns ett par år senare, efter LKAB-strejkens slut, att samme Wigforss i en intervju i Le Monde beklagade sig över att Palme och hans regering inte hade tagit tillfället i akt att förvandla det statliga gruvbolaget till ett unikt arbetarstyrt mönsterföretag…I stället för inflytande och ökat människovärde gav man LKAB-arbetarna extra pengar i plånboken, men pengar som inflationen snabbt tog tillbaka… Så det är mig obegripligt hur Tore Browaldh och andra inom näringslivet kunde uppleva OP som en fara för
    “systemet”. Så när du Enn rekommenderar dagens SAP-politiker att följa Palme och Wigforss bör du nog precisera dig om vilken av de två som man ska lyssna mest till.

    Däremot var OP alldeles otvetydigt en “statskramare”, ( med förhoppningen att att med statens hjälp kunna främja vissa radikala värderingar) men tron på den starka staten det är ju en gammal konsernativ idé…mot den kan man
    sätta t ex Wigforss tankegångar om en decentraliserad arbetarstyrd makt ute i företagen…

    Kommentar av Anders Thunberg — 2009 03 03 20:06 #

    Comment by Anders Thunberg — 2009 03 03 20:10 #

  3. Tack Enn Kokk för din analys av Östbergs första del om Palme. Jag har ännu inte läst nämnda alster och kan därför inte ha någon mening om varken boken eller dina åsikter om dess innehåll.
    Skall bli mycket intressant att läsa den. Kanske ännu mer intressant att läsa del 2 när den utkommer. Där må väl Palmes egentliga ”verk” framgå då han äntligen fick utlopp för sin politiska inhemska ideologi efter att ha bildat sin första egna regering. Det är där vi kommer att få se vad han åstadkom! Det är där våra åsikter om honom kommer idagen.
    Tack än en gång för din välformulerade ”recension” av första delen.
    Mvh
    Lars Rudström

    Comment by Lars Rudström — 2009 03 03 20:20 #

  4. Till Anders Thunberg: Olof Palme radikaliserades med tiden, jämfört med när han gick in i politiken, och då inte bara i vietnamfrågan och andra internationella frågor.

    Men det är sant att det bland till exempel socialdemokratiska studenter fanns kritik mot honom, till exempel när det gällde det nya studiemedelssystemet. (S)-studenterna ville som bekant ha studielön.

    Comment by Enn Kokk — 2009 03 03 20:40 #

  5. Ett mycket intressant inlägg av Anders Thunberg! Någon gång framöver skall jag kommentera hans fråga varför TB bad honom komma på lunch. Svaret är nog ganska enkelt.
    Mvh
    Lars Rudström

    Comment by Lars Rudström — 2009 03 04 0:02 #

  6. Till Mats Rosin: Den passionerade politikern Palme hittar man väl främst i citaten ur tal och artiklar. Uppenbart var ju också Kjell Östberg som ung fångad av den palmeska magin – han deltog som 16-åring i en för orten jättelik Första maj-demonstration i Kramfors där Palme talade. Senare blev Östberg trotskist, vilket jag paradoxalt nog tycker är till viss fördel i det här sammanhanget: boken är inte skriven ur en troende socialdemokrats perspektiv.

    Comment by Enn Kokk — 2009 03 04 12:37 #

  7. Till Enn: Lustigt nog har jag också mycket bestämda minnen av samma Förstamaj-demonstration. Fast jag följde den via tv (direktsändning?) från den ungkarlsbarack i Södertälje i vilken jag då var inhyst.
    Året var 1964.
    Och jag håller med dig om att Östbergs utifrånperspektiv varit till fördel för biografin.

    Comment by Mats Rosin — 2009 03 04 15:05 #

  8. Till Enn och kusin Rosin. Det där förstamajtalet 1964 kan man både lyssna på och läsa (originalmanus i form av en pdf-fil) på nätet. Googla på Palme och första maj och Kramfors.

    Comment by HO — 2009 03 05 10:13 #

  9. Till HO- har inte kunnat finna texten – har du möjligen länkreferens? Vad jag förstått talade OP mest om solidaritet med de förtryckta i Sydafrika, men gjorde han också någon intressant vänsterideologisk positionsbestämning i Kramfors 1964?

    Comment by Anders Thunberg — 2009 03 05 11:48 #

  10. http://www.olofpalme.org/wp-content/dokument/640501_kramfors.pdf

    Comment by Sven Bengtsson — 2009 03 05 13:13 #

  11. Jag ska kanske förtydliga mig. Av Palmes tal minns jag egentligen ingenting – jo, kanske att det handlade om Sydafrika. Bl a. Det antogs också ett uttalande mot apartheid som lästes upp – på engelska.
    Men inramningen kunde inte varit mer anslående. Palmes framträdande i Kramfors hade också föregåtts en rätt stor publicitet på temat ”hur ska det gå för honom, överklasspojken, i det Röda Ådalen?” På något sätt framställdes det som om det var hans första möte med den egentliga arbetarrörelsen, vilket det naturligtvis inte var.

    Comment by Mats Rosin — 2009 03 05 14:17 #

  12. Hej

    Jag blir nyfiken, litet vid sidan av ämnet, på på vilkea grunder du tycker att Elmbrants Palmebok inte är heltäckande, allsidig eller balanserad.

    Comment by Tobias Dahl — 2009 03 05 18:12 #

  13. Till Tobias Dahl: Det jag skrev hade inte udden riktad mot den. Men Östbergs bok är, särskilt när också del 2 föreligger, mer heltäckande.

    Comment by Enn Kokk — 2009 03 05 23:33 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^