Vacker men inte riktigt funktionsduglig ABC-bok

24 mars 2009 14:39 | Barnkultur | 2 kommentarer

Magda Korotyńska heter en polsk bildkonstnär, född 1954, som 1982 bosatte sig i Sverige. Tillsammans med Rod Bengtsson (text) har hon gjort ”Simsalabims Stockholms ABC” (på Bonnier Carlsen 1994, i ny upplaga hos En bok för alla 2009).

Bilderna i den här boken är så vackra, att jag önskar att jag kunde rekommendera den som ABC-bok, men jag har dess värre en rad invändningar.

Framför allt för vuxna stockholmare (och även för mig som under större delen av mitt vuxna liv har arbetat i Stockholm) är vyerna välbekanta: Stadsbiblioteket, Fjällgatan, Stockholms ström, Hornsgatspuckeln. Men hur många barn, särskilt barn som bor utanför Stockholm, har sett och känner igen tälten i Hagaparken, Västerlånggatan och Skeppsbron, för att inte nämna Yttersta tvärgränd?

Alla de här bilderna, inte minst den som föreställer Yttersta tvärgränd i yrsnö, är betagande vackra men förmår knappast väcka några associationer hos dem som är i den ålder då man lär sig läsa.

Dessutom är bokstavsassociationerna inte konsekvent genomförda. Yttersta tvärgränd börjar visserligen på Y, men Ået i bilden från Skeppsbron får man i stället hämta från en åsna, som seglar på en flotte. Övriga Å-associationer i skeppsbrobilden får man hämta från åskväder och ångbåt samt dessutom från de rök-åttor som stiger ur ångbåtens skorsten.

Bokstavsutlärningen fordrar rätt så ofta att stockholmsvyerna måste kompletteras med element som, fyndiga eller inte, knappast hör hemma i bilderna i fråga. På Z-vyn, som föreställer Zinkensdamm, hittar man följaktligen både en zebra på skridskor och en zeppelinare.

Att Rod Bengtssons verser till bilderna rytmiskt flyter bra och innehåller användbara associationer hjälper dess värre inte upp svagheten i grunduppläggningen.

Därför misstänker jag att de som ska läras alfabetet med hjälp av den här boken i stället kommer att koncentrera sig på att i varje bild hitta harlekinfiguren Simsalabim, som ibland synlig, ibland listigt dold, visar oss vägen genom Stockholm och genom alfabetet.

Kaniner och monster

24 mars 2009 12:10 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jonna Björnstjerna gjorde 2007 en begåvad bilderboksdebut med ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” (Bonniers). Den finns nu (2009) i en ny utgåva från En bok för alla.

Bilderna leder en smula tanken till ”Bland tomtar och troll”-illustratörerna John Bauer och Einar Norelius men är i Hans Arnolds anda mycket mörkare och hemskare: till exempel trädens ansikten har har drag av monster. Samtidigt saknas det där ljuva som utmärker till exempel Bauers bilder – medlemmarna i familjen Kanin ser ganska plufsiga ut.

Texten flyter lätt; bara ett par vändningar är hämtade från vuxenvärlden. Dock borde förlagen inte har släppt igenom stavningen ”fotölj” (av ”fåtölj”).

Handlingen, där lillebror Kanin förirrar sig från den underbara till den fruktansvärda delen av skogen, är verkligen spännande, även fantasifull: i den här sagoskogen finns det till och med en Metro, även om den verkligen inte ser ut som någo vanlig tunnelbanevagn.

Över huvud taget är handlingen i historien om lillebror Kanin full av överraskningar. Tomten, som åtar sig att visa vägen, visar sig inte hitta. Och det läskiga monstret, som följer efter lillebror Kanin ända hem, visar sig gråta över att det är så fult att ingen vågar titta det i ögonen.

Ett bad i mamma Kanins regi hjälper dock en smula (nåja!), så det slutar med att monstret upptas i familjen Kanin.

Charmig pekbok

23 mars 2009 20:31 | Barnkultur | Inga kommentarer

Pekböcker blir lätt stereotypa; det är inte lätt att variera ett tema som alltid går ut på att barnet självt ska säga vad det ena och det andra föreställer.

Holländskan Linne BiesLeo från topp till tå” (översättning Lisa Henriksson, En bok för alla, 2009, på Berghs förlag 2005) lyckas dock variera det här eviga temat bra, både om man ser till de enkla och charmiga bilderna och de enkla bildgåtorna: vad döljer sig bakom …?

Bakom fjärilen som sitter mitt i lille Leos ansikte döljer sig följaktligen hans näsa, och bakom boken han håller i finns hans mun. Och så vidare.

Den enda tabben jag har hittat är att Leos öron sägs finnas bakom dockorna. Hans ena öra finns förvisso bakom en docka, men det andra örat döljs av en nalle, vilket säkert de barn jag har läst pekböcker för genast skulle ha påpekat. Om det här beror på originaltexten eller översättningen vet jag inte.

Men lappri! Har ni barn eller barnbarn i pekboksåldern, kan ni lugnt skaffa ”Leo från topp till tå”.

Thåström, inte längre ung och grön

23 mars 2009 13:16 | Musik | Inga kommentarer

Jag minns när jag recenserade Ebba Grön i Aktuellt i politiken (s). Utspelet var starkt och många av texterna gjorde starkt intryck, även om jag också hade invändningar mot några av de senare. Och så minns jag att en medarbetare, som inte var lika intresserad av tidens musik som jag var, sorterade in fotot av gruppen i arkivskåpet med namnet Grön, Ebba på kuvertet.

Jag har sen lyssnat också på Imperiet-skivorna och på Thåströms soloplattor.

När han nu återkommer med ”Kärlek är för dom” (Sonet/Universal 080251799407, 2009), är han varken ung, larmande eller rebellisk på det där sättet som han en gång i världen började. I den inledande låten, ”Kort biografi med litet testamente”, ser han tillbaka på sitt liv. Flera recensenter uppskattar just det här spåret på CDn, men för egen del finner jag den lite ostrukturerat tillbakablickande och tycker dessutom inte att den som låt – Thåström pratar till musik – hör till de allra bästa på ”Kort biografi”.

Över huvud taget tar det en stund innan jag kan ta till mig den här skivan, där sången och musiken ofta känns som skilda element. I ”Långt bort” sjungs oregelbundna textrader till musiken – men här faller jag för den snygga refrängen. På samma sätt fångas jag i ”Tillbaks till Trehörningsgatan” av leksakspianots slingor bakom sången. Först när jag kommer till ”Som tåg av längtan” faller jag för helheten.

En bra låt är också titelspåret ”Kärlek är för dom” där vi även hör Anna Ternheim sjunga och där Pelle Ossler spelar gitarr. Och så upprepas det här budskapet i Thåströms refräng:

Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom… kärlek är för dom

I mitt tycke är dock ”Över sundet”, en snygg ballad, den allra bästa låten på den här CDn. Till det hörvärda resultatet bidrar i hög grad Niklas Hellbergs piano.

Jag noterar också att Joakim Thåström har medkompositörer till de två sist nämnda låtarna.

I två andra och intressanta fall har han lånat material från annat håll.

Han sällar sig till de i dag många, som har återupptäckt Dan Andersson: Han har, med gott resultat, tonsatt Anderssons ”Den druckne matrosens sång”.

Och så ställer han in sig i ledet bland dem som gör Bob Dylan på svenska. I det fallet gör han en egen version av ”Tomorrow Is a Long Time”, i Ulf Dagebys svenska översättning ”Men bara om min älskade väntar”. Resultatet är hyggligt, men jag har hört den här låten göras bättre på svenska.

Kärnkraften ska stegvis ersättas

22 mars 2009 16:57 | Politik | 4 kommentarer

Den rödgröna vänsteralliansen har beundransvärt snabbt formulerat sitt alternativ till att – som högerregeringen inklusive Centern vill – ersätta gamla kärnkraftverk med nya. Kärnkraften ska fasas ut när den kan ersättas med el från förnybara energikällor.

Hela förslaget presenteras av partiledarna Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) samt Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP). Det sker i en artikel på DN.Debatt i dagens DN (22 mars 2009).

Du kan läsa deras debattartikel här.

Melodikrysset nr 12 2009

21 mars 2009 12:36 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag var det mycket filmmusik, en genre som jag ofta har svårigheter med. Dels finns det fullt med filmer som jag, trots att jag är filmintresserad, inte har sett, dels kommer jag sällan ihåg temat i eller signaturen till de filmer eller TV-serier jag faktiskt har sett.

Den kände filmkomponist som efterfrågades måste, av ledbokstäverna att döma, vara John Williams, han som bland annat har gjort musiken till ”Stjärnornas krig”. Men om det är just därifrån som dagens ljudillustration kom, vet jag inte – jag har sett mycket lite av ”Stjärnornas krig”, och det var längesen. /Musiken kom från ”Indiana Jones”, upplyser mig en läsare. En annan läsare hävdar att musiken är ur ”Stålmannen”. Därefter har det kommit in ytterligare en röst på ”Indiana Jones”. Men även i dessa båda fall stod alltså John Williams för musiken./

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men så ofta som Céline Dion har spelats i olika sammanhang, förstod jag genast, att det var från den filmen musiken hade hämtats. Och man behöver ju inte ha sett filmen för att veta att Titanic gick på ett isberg.

”Born To Be Wild” kände jag förstås igen. Visste också att den förekom i filmen ”Easy Rider” – som jag heller inte har sett. Men lite filmallmänbildning har man ju, så följaktligen visste jag att det efterfrågade fortskaffningsmedlet förkortas MC.

Filmen ”Sol över Klara” (1942) har jag förmodligen någon gång sett i TV. Dessutom var rösten på den som sjöng lätt att känna igen. Den tillhörde Edvard Persson.

Carola Häggkvists bidrag i Melodifestivalen 1990 kom jag däremot inte i håg, så jag fick googla. ”Mitt i ett äventyr” hette låten.

När det gäller schlager och andra topplistelåtar, är jag starkt beroende av att de ska innehålla någon melodikrok som lätt fastnar i musikminnet, för att jag ska komma i håg dem ens strax efter att jag har hört dem.

Björn och Benny skriver ofta såna låtar. Ett exempel är ”Välkommen till världen”, som vi främst minns i Lill-Babs’ insjungning. Och välkomnas till världen gör man ju på ett BB.

Men populärmusik kan se ut på många olika sätt. Också Magnus Uggla lyckas ofta nå stor publik. Här hörde vi hans ”Kung för en dag”.

Nordman hade onekligen ett eget sound, vilket vi i dag kunde konstatera i ”Vandraren”. Men till deras framgång bidrog också en skicklig textförfattare, Py Bäckman.

För egen del är jag ännu mer förtjust i en relativt ny låt på topplistorna, ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li.

Och helt underbar tyckte jag Bernt Staaf, tyvärr nu död, var i ”Familjelycka”:

Familjelycka

Text och musik: Bernt Staaf, 1970

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
och leka lustgård med en kvinna som är mogen
och så min havre i en fåra efter plogen

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Det positivt beskrivande ord som Eldeman efterlyste finns förstås i den här raden: ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”.

Mycket fin var också Jan Johanssons version av den gamla visan ”Jag gick mig ut en afton”. Den för tankarna till den årstid Anders Eldeman (och förvisso även jag) längtar efter.

Eldeman gjorde i dag liksom förra gången sitt bästa för att besvärja vädrets makten.

Han konstaterade i och för sig att ”än så är det långt till vår”, när han spelade Alice Tegnérs ”Sov du lilla videung”.

Men hans håg stod helt uppenbart till ”Den blomstertid nu kommer”. Den skrevs, efter en äldre, folklig förlaga, av Israel Kolmodin och kom in i 1695 års psalmbok. Senare har den bearbetats ytterligare av Johan Olof Wallin 1819 och Britt G Hallqvist 1979. ”Den blomstertid som kommer” är en utomordentligt vacker psalm, som uppskattas också av en hundhedning som skrivaren.

För övrigt tog det i dag mycket längre tid än det borde ha gjort. Medan jag skrev, hade jag tappat internetkontakten och fick följaktligen skriva om större delen av texten. Hoppas jag inte har tappat bort något nu under det andra varvet.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Degenererade judar

20 mars 2009 17:39 | Mat & dryck, Musik, Politik | 2 kommentarer

Uppsala kammarorkester under ledning av Staffan Larsson bjöd i går på en konsert med temat ”Hopp och förtvivlan”. Musiken var skriven av två österrikiska tonsättare, Gustav Mahler (1860-1911) och Arnold Shönberg (1874-1951).

Båda kom att verka i USA, Mahler från 1907 och Schönberg från 1934. Båda kom från judiska familjer.

Att Schönberg var protestant, kristen, hjälpte honom föga, när nazisterna flyttade fram sina positioner i trettiotalets Centraleuropa. Mot honom anfördes också hans modernistiska, atonala musik, som fick stämpeln entartete (degenererad) Kunst.

Också Mahler konverterade redan 1897 till kristendomen, i hans fall katolicismen. Men de antisemitiska stämningarna var så starka i Wien redan under nittonhundratalets början, att de starkt bidrog till att han lämnade sitt jobb som konstnärlig ledare vid Hovoperan för att i stället arbeta först vid Metropolitan, sedan vid New York Philharmonic.

Ibland uppstår spännande och nyskapande konst i skärningspunkten mellan olika kulturer, men det torde vara svårt att leda i bevis att de obestridligt nyskapande elementen i Mahlers respektive Schönbergs musik skulle vara effekter av just skärningspunkterna mellan judendomen respektive två olika grenar av den kristna tron. Framför allt Schönbergs musik med sin seriella tolvtonsteknik och sina expressionistiska drag utmanade säkert också rent musikaliskt nazisterna med sina fixa föreställningar om både det ena och det andra – men naturligtvis utmanade de också många andra som var tillvanda vid olika slag av klassisk seriös musik. I fallet Mahler är det svårare att använda sådana förklaringar. Hans musikaliska verk är mycket mer melodiösa än Schönbergs.

Hur som helst, gårdagskvällens program började med Schönbergs ”Erwartung”, monodram i en akt, opus 17 (1909), med libretto av Marie Pappenheim. Som man kan förstå av detta fordrades det alltså också en sångsolist. För sången stod, med den äran, sopranen Ibba Andersson, men det är klart att innehållet i monodramen – den kvinnliga huvudpersonen sjunger för en älskad man, som ligger lik framför henne på scenen – är något enahanda. Jag känner till att librettot har getts en freudiansk tolkning, men trots att jag har tillgång till texten, orkar jag inte med att nu göra en textgranskning av det slaget.

”Erwartung” är Schönbergs första större verk, där han arbetar på ett modernistiskt sätt, och utan tvekan uttycker hans musik det mörker och den ångest som också finns i librettot.

Med konventionella mått mätt var naturligtvis Mahlers ”Symfoni nummer 4 i G-dur” (1892/1899-1900), här i en bearbetning för kammarorkester, lättare att ta till sig. Mahlers musik är dynamisk och fantasifull, med klanger som borde kunna tilltala alla som älskar olika former av klassisk musik.

Det textparti vi hörde med sång av Ibba Andersson, en del av ”Des Knaben Wunderhorn” ur ”Das Himmlische Leben”, innehåller det hopp som utlovades i programtiteln ”Hopp och förtvivlan”: Här skildras den himmelska glädjen, en ängaltillvaro med dans och sång, en oxe slaktad av Lukas, vin ur himlens vinkällare, änglabakt bröd, sparris, äpplen, päron och druvor.

En mer lättpåverkad själ än jag kan ju bli frälst för mindre.

* * *

Själva hade vi före konserten låtit oss utspisas med biff Schezuan plus en flaska Gato Negro på kinarestaurangen China Garden i det som fordom var Folkets hus.

Lästips: Kind of blue och Kind of red

20 mars 2009 15:19 | Musik, Politik | 8 kommentarer

I dagens stockholmstidningar finns ett par artiklar, som jag gärna vill göra mina läsare uppmärksamma på.

För inte så länge sedan skrev jag om Miles Davis’Kind of Blue”, detta apropå att jag hade gett sonen, Matti, en till box utökad utgåva av den här jazzklassikern. I kulturdelen av dagens Svenska Dagbladet har Harry Amster ett helt uppslag om ”mästerverket som brukar kallas jazzens bästa skiva”. Där kan du också läsa om vad till exempel Rigmor Gustafsson och Jan Lundgren anser om det här albumet. Du kan läsa artikeln – ”Ett blått mästerverk” – här.

För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. Den som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Vilket förlag hinner först med att ge ut den här boken i Sverige, Ordfront eller Atlas?

Fast sen gäller det ju också att få någon, gärna flera, i den socialdemokratiska partiledningen att läsa den. Det kan bli svårare.

Pär Nuder – mannen utan egenskaper

19 mars 2009 12:41 | Politik | 20 kommentarer

Jag har ingen särskild relation till Pär Nuder. Vi har naturligtvis träffats men egentligen aldrig samarbetat eller haft konfrontationer om något. Göran Persson har jag under en ganska lång period, trots våra olikheter, haft en bra personlig relation till – ända till dess att EMU-frågan gjorde att jag blev persona non grata. Men Pär Nuder har jag liksom aldrig hört av ens om baltikumfrågan, som han skriver om i sin ”Stolt men inte nöjd” (Norstedts, 2008) – jag tänker då inte främst på att han liksom jag har estniska rötter (hans pappa, Ants Nuder, kom från Estland) utan på att jag var det socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och att Göran Persson, som Pär skrev tal åt bland annat i dessa frågor, vid VU-sammanträdena var uttalad fan av mina skriftliga rapporter.

Nu blir jag nästan häpen när jag läser det Nuder inledningsvis skriver om sina estniska rötter, och allt efter som jag läser ”Stolt men inte nöjd”, framstår de här delarna mer och mer som de mest personliga i boken.

Det som nämligen utmärker större delen av ”Stolt men inte nöjd” är avsakanden av nerv, glöd, övertygelse. Bara ett par gånger brister det, av begripliga skäl, för Pär Nuder.

Det ena tillfället är när Göran Persson, vars skugga och skyddsling han länge var, efter det att Nuder hade blivit finansminister tar sin hand ifrån honom. Det där känner jag igen: plötsligt finns man inte; man är en som har svikit.

Det andra är när Mona Sahlin efter valförlusten drar undan mattan under hans fötter och i stället tillsätter Thomas Östros som ekonomisk talesman. Jag fanns inte i närheten av de agerande under den perioden, men jag skulle våga satsa en slant på att Pär Nuders version av hur det gick till i viktiga avseenden är korrekt. För egen del hyser jag inga politiska sympatier för Pär Nuder, men mitt moraliska jag uppreser sig mot hur det gick till.

Samtidigt borde inte just Pär Nuder bli förvånad. Stora delar av de memoarbetonade delarna av hans bok skildrar en politisk värld – en apparatvärld, en (till mycket stora delar) grabbvärld – som är mig så främmande att jag inte vill tillhöra den. Mängder av stora politiska frågor passerar revy utan att man riktigt får klart för sig vad just Pär Nuder ville och varför han gjorde det. För min del misstror jag både hållningen att man, om man är förtroendevald eller tjänsteman, alltid på något automatiskt vis hamnar på det som för tillfället är den fastslagna partiståndpunkten och aldrig åtminstone redovisar de bärande värderingarna och praktisk-politiska skälen bakom ståndpunkten i fråga.

Jo, visst förefaller han att skriva om sådana kontroversiella frågor som EMU, som vi kan använda som exempel. Även han noterar, liksom jag har gjort, Göran Perssons långvariga inledande skepsis till EMU-projektet (märk väl utan att berätta om hur han själv under den perioden ställde sig till projektet). I Pär Nuder har vi en man som skulle kunna bringa ljus över frågan vad som, främst, fick Göran Persson att vända på kappan, men tji! Också folkomröstningskampanjen (där jag för övrigt tillhörde ledningen för Socialdemokrater mot EMU) finns med, men Nuder sätter, på ett sätt som nästan känns som medveten taktik, punkt med det tragiska mordet på Anna Lindh. På så sätt behöver han aldrig analysera varför omröstningen gick som den gick.

EMU-frågan ger dessutom ett utmärkt exempel på hur medvetet Pär Nuder selekterar människor i politikens centrum som han skriver om respektive inte låtsas om att de ens finns. På ett tidigare ställe i boken nämner han de statsråd han umgås med och gillar i regeringskretsen. I den kretsen finns inte en enda av EMU-motståndarna i regeringen. De nämns senare, i ett problematiserande avsnitt, vid namn, och där får särskilt Leif Pagrotsky sina fiskar varma, även om Pär Nuder lite fegt kryper bakom den döda Anna Lindh.

Andra, som Pär Nuder av den ena eller den andra anledning förmodligen ogillar, nämns över huvud taget inte i den här boken, detta även när de bevisligen har spelat en stor roll för utmejslingen av den socialdemokratiska politiken.

Och det är väl kanske med tanke på författarens (oftast väl dolda) åsikter lika bra.

Hur nära är våren?

18 mars 2009 17:08 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I går tog Birgitta och jag hand om barnbarnen. Birgitta hämtade Viggo, sex, från skolan och cyklade hem tillsammans med honom. Jag var på dagis och hämtade Klara, snart fyra, och vi promenerade tillsammans genom allén bort mot busshållplatsen. Klara drogs märkbart till geggan på vägen och alla vattenpussarna, som morfar, som vanligt iförd lågskor, gjorde sitt bästa för att undvika. Klara pratade om att komma ut till morfar och mormor i Öregrund för att bada i havet, ungefär som om det vore möjligt i morgon dag.

För barn i Klaras ålder är tidsbegreppen mycket ungefärliga. Hennes mamma, vår dotter Kerstin, har på sin blogg berättat hur glad Klara blir över minsta vårtecken: ”I Bärbyparken får Klara plötsligt syn på en stor gräsplätt som är fri från snö. Det måste finnas något som värmer upp därunder, för just där brukar det alltid vara snöfritt. Klara blir toklycklig, springer dit och kastar sig ner. Hon liksom omfamnar marken och jublar Gräsmatta!” Ser man något sådant, måste ju våren komma i morgon!

Här i Uppsala är det långt ifrån vårlikt. Det finns enstaka små krokus i mycket soliga och varma lägen, men det ligger kvar mycket snö, och den är smutsgrå, ofta svart, särskilt längs bilgatorna.

Men solljuset och den allt längre dagen väcker förhoppningar snarlika lilla Klaras: måtte det snart bli vår på riktigt, gärna försommar!

Till påsk flyttar vi ut till sommarhuset i Öregrund igen, men där ute vid upplandskusten brukar det nerkylda havet hålla kvar vintern längre än inne i Uppsala. I rabatterna på solsidan, där snön har smält, vill man ändå gärna börja pilla bort de lönn- och asklöv, som under vintern hjälper till att skydda blommorna. Där brukar snödroppar och vintergäck blomma tidigt, snart följda av krokus.

Men när värmen väl kommer, formligen exploderar trädgården. Tulpaner av alla tänkbar sorter och i alla tänkbara färger slår ut överallt i trädgårdens många och långa rabatter. Där blommar även narcisser. I skuggan av den jättelika asken nere vid grinden frodas blåsippor, vitsippor, gullvivor och, så småningom, liljekonvaljer. I delar av gräsmattan växer ljust blommande ljuvliga förgätmigej och så all scilla jag under årens lopp har satt där. Jag blir ifrån mig av längtan, när jag tänker på det här.

Än så är det långt till vår, även om Klara tror att våren kommer i morgon. Men man kan ju längta:

Ur Våren

VII

Av Anders Österling

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. –
En naken huldra gick här nyss förbi.

Ur ”Årets visor”, 1907

En poet med rötter inte så långt från mina gamla hemtrakter får återföra mig till ordningen. Varken i hans ångermanländska Ådal eller i min barndoms och ungdoms Juniskär i Medelpad är det ännu vår på länge.

Den blå timmen

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna
Lekatten slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt
Men skymningen kommer med en blå slöja
till husen träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset

Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ur ”Sånger vid floden”, 1951

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^