Thåström, inte längre ung och grön

Jag minns när jag recenserade Ebba Grön i Aktuellt i politiken (s). Utspelet var starkt och många av texterna gjorde starkt intryck, även om jag också hade invändningar mot några av de senare. Och så minns jag att en medarbetare, som inte var lika intresserad av tidens musik som jag var, sorterade in fotot av gruppen i arkivskåpet med namnet Grön, Ebba på kuvertet.

Jag har sen lyssnat också på Imperiet-skivorna och på Thåströms soloplattor.

När han nu återkommer med ”Kärlek är för dom” (Sonet/Universal 080251799407, 2009), är han varken ung, larmande eller rebellisk på det där sättet som han en gång i världen började. I den inledande låten, ”Kort biografi med litet testamente”, ser han tillbaka på sitt liv. Flera recensenter uppskattar just det här spåret på CDn, men för egen del finner jag den lite ostrukturerat tillbakablickande och tycker dessutom inte att den som låt – Thåström pratar till musik – hör till de allra bästa på ”Kort biografi”.

Över huvud taget tar det en stund innan jag kan ta till mig den här skivan, där sången och musiken ofta känns som skilda element. I ”Långt bort” sjungs oregelbundna textrader till musiken – men här faller jag för den snygga refrängen. På samma sätt fångas jag i ”Tillbaks till Trehörningsgatan” av leksakspianots slingor bakom sången. Först när jag kommer till ”Som tåg av längtan” faller jag för helheten.

En bra låt är också titelspåret ”Kärlek är för dom” där vi även hör Anna Ternheim sjunga och där Pelle Ossler spelar gitarr. Och så upprepas det här budskapet i Thåströms refräng:

Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom… kärlek är för dom

I mitt tycke är dock ”Över sundet”, en snygg ballad, den allra bästa låten på den här CDn. Till det hörvärda resultatet bidrar i hög grad Niklas Hellbergs piano.

Jag noterar också att Joakim Thåström har medkompositörer till de två sist nämnda låtarna.

I två andra och intressanta fall har han lånat material från annat håll.

Han sällar sig till de i dag många, som har återupptäckt Dan Andersson: Han har, med gott resultat, tonsatt Anderssons ”Den druckne matrosens sång”.

Och så ställer han in sig i ledet bland dem som gör Bob Dylan på svenska. I det fallet gör han en egen version av ”Tomorrow Is a Long Time”, i Ulf Dagebys svenska översättning ”Men bara om min älskade väntar”. Resultatet är hyggligt, men jag har hört den här låten göras bättre på svenska.