Hur nära är våren?

18 mars 2009 17:08 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I går tog Birgitta och jag hand om barnbarnen. Birgitta hämtade Viggo, sex, från skolan och cyklade hem tillsammans med honom. Jag var på dagis och hämtade Klara, snart fyra, och vi promenerade tillsammans genom allén bort mot busshållplatsen. Klara drogs märkbart till geggan på vägen och alla vattenpussarna, som morfar, som vanligt iförd lågskor, gjorde sitt bästa för att undvika. Klara pratade om att komma ut till morfar och mormor i Öregrund för att bada i havet, ungefär som om det vore möjligt i morgon dag.

För barn i Klaras ålder är tidsbegreppen mycket ungefärliga. Hennes mamma, vår dotter Kerstin, har på sin blogg berättat hur glad Klara blir över minsta vårtecken: ”I Bärbyparken får Klara plötsligt syn på en stor gräsplätt som är fri från snö. Det måste finnas något som värmer upp därunder, för just där brukar det alltid vara snöfritt. Klara blir toklycklig, springer dit och kastar sig ner. Hon liksom omfamnar marken och jublar Gräsmatta!” Ser man något sådant, måste ju våren komma i morgon!

Här i Uppsala är det långt ifrån vårlikt. Det finns enstaka små krokus i mycket soliga och varma lägen, men det ligger kvar mycket snö, och den är smutsgrå, ofta svart, särskilt längs bilgatorna.

Men solljuset och den allt längre dagen väcker förhoppningar snarlika lilla Klaras: måtte det snart bli vår på riktigt, gärna försommar!

Till påsk flyttar vi ut till sommarhuset i Öregrund igen, men där ute vid upplandskusten brukar det nerkylda havet hålla kvar vintern längre än inne i Uppsala. I rabatterna på solsidan, där snön har smält, vill man ändå gärna börja pilla bort de lönn- och asklöv, som under vintern hjälper till att skydda blommorna. Där brukar snödroppar och vintergäck blomma tidigt, snart följda av krokus.

Men när värmen väl kommer, formligen exploderar trädgården. Tulpaner av alla tänkbar sorter och i alla tänkbara färger slår ut överallt i trädgårdens många och långa rabatter. Där blommar även narcisser. I skuggan av den jättelika asken nere vid grinden frodas blåsippor, vitsippor, gullvivor och, så småningom, liljekonvaljer. I delar av gräsmattan växer ljust blommande ljuvliga förgätmigej och så all scilla jag under årens lopp har satt där. Jag blir ifrån mig av längtan, när jag tänker på det här.

Än så är det långt till vår, även om Klara tror att våren kommer i morgon. Men man kan ju längta:

Ur Våren

VII

Av Anders Österling

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Men dessa trolskt försvunna vita snår
och dessa pilvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar går itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. –
En naken huldra gick här nyss förbi.

Ur ”Årets visor”, 1907

En poet med rötter inte så långt från mina gamla hemtrakter får återföra mig till ordningen. Varken i hans ångermanländska Ådal eller i min barndoms och ungdoms Juniskär i Medelpad är det ännu vår på länge.

Den blå timmen

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna
Lekatten slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt
Men skymningen kommer med en blå slöja
till husen träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset

Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ur ”Sånger vid floden”, 1951