Tilda vill klättra

En bok för alla har återutgett Cecilia Davidssons (text) och Helena Davidsson Neppelbergs (bild) ”Tilda i toppen” (Alfabeta 1998, EBFA 2008).

Tilda är ingen vanlig tjej: leker varken med dockor eller bilar, cyklar inte, hoppar inte rep, lägger inte pussel, ritar inte, vill inte se barnprogrammen i TV. Men kanske är hon inte helt ovanlig ändå: Hon gillar att klättra! Till att börja med på stolar och bord och i bokhyllan.

Så långt är hon lik många andra barn, men hon vill klättra mycket högre, till exempel upp på skorstenen. Till sin stora besvikelse får hon ingen stege i fördelsedagspresent.

Men skam den som ger sig. En dag smiter hon ut i skogen och klättrar upp i högsta granens topp.

Så småningom hittar först pappa, sen mamma henne där i grantoppen – och trots kåda på händerna och barr i håret tar även de sig upp i trädet. Och så slutar det med en ganska osannolik idyll: hela familjen hänförs av utsikten ända bort till farmors och farfars hus och av den ut över havet; de njuter av solnedgången och stannar ända tills det har blivit natt med stjärnor på himlen.

Helena Davidsson Neppelbergs illustrationer är kanske inga konstnärliga mästerverk, men de är tydliga och illustrativa, vilket säkert också det uppskattas av de mindre barn den här boken vänder sig till.

Vi läser kan bli bättre

Jag har äntligen varit på Akademibokhandeln/Lundeq och köpt första numret (nummer 1 2008) av tidningen Vis avläggare Vi läser. Det är en snygg produkt, som gjord för att ha liggande framme i hem vars ägare vill visa sig kulturintresserade. Men för min del kan jag inte dölja att jag är besviken.

Den är gjord av journalister som gillar böcker; det är inte tu tal om något annat. De flesta av dem skriver väl, förefaller också ha grundkunskap om de författare de intervjuar eller skriver om. Men artiklarna är, hur välskrivna de än är, ytligare än de artiklar vi kan läsa om samma författare på kultursidor och i specialtidskrifter.

Kristina Lindström har fört samman tre författare för ett samtal ”om skrivandets lust och vånda”: Elsie Johansson, Peter Kihlgård och Joanna Rubin Dranger. Trots den citerade deklarationen saknar jag den röda tråden, förstår heller inte varför just de här tre författarna har förts samman.

Charlotte Pehrsons intervju med Bodil Malmsten kretsar kring det som har sysselsatt många av Bodils bloggläsare – jag är en av dem: Varför uppbrottet från det existerande eller fiktiva Finistère? Men Bodil släpper inte intervjuaren riktigt in på livet.

Bodils blogg är för övrigt en av sammanlagt tio bloggar med litterär anknytning som presenteras på ett uppslag i Vi läser. Men det görs ytligt och kvälls- eller veckotidningsaktigt: bloggarna kategoriseras med hjälp av etiketter som ”skvallerfaktor”, ”hur-jag-mår-faktor”, ”hatfaktor” och i ett par fall rent av ”litterär faktor”.

I samma tidningsanda ägnas en artikel åt böcker som medel för terapi när man har gått in i väggen och har hamnat på psykiatrisk klinik.

Riktigt nonsensartat är det grafiska schemat över fyra sidor om relationer mellan författare, förläggare och journalister.

Lite av samma underhållningsslag är ”Deckarlabyrinten. Vilken deckartyp är du?”.

För mig får tidningar gärna innehålla också underhållning och trams – jag är ingen gravallvarlig typ, var det heller inte när jag själv var chefredaktör för ett magasin med stor upplaga.

Men kan man verkligen göra en bra tidskrift om skönlitteratur utan att skriva mer om sådant som ligger under ytan? Och kan man göra en tidskrift ”för dig som älskar böcker” utan att publicera en enda ny och spännande skönlitterär text?

Jag vill inte efter ett enda nummer döma ut en så ambitiös satsning som Vi läser. Men ska den här tidskriften finna många läsare bland på allvar litteraturintresserade människor, måste den få större djup i artikelmaterialet och kompletteras med noveller och lyrik.

Trädgårdstankar i novemberregnet

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.

Fars dag

Nej, jag har inte fått någon slips, inte heller några strumpor.

Men Birgitta gick upp tidigt i morse och totade ihop två smörgåsbakelser – en åt mig och en åt henne till morgonkaffet – av så mäktigt slag att de räckte också till lunch.

Och så fick jag presenter: På DVD Allan Edwalls filmatisering av Sigfrid Siwertz’ ”Mälarpirater”, på dubbel-CD ”Swing from Paris” med Django Reinhardt och så böcker av två författare som jag har läst allt på svenska av, Arto Paasilinnas ”Uppdrag: Skyddsängel” och Michael Connellys ”Räven”.

Av barnen ringde först av alla Anna, som sjöng för mig, innan hon skulle i väg till kyrkan för att predika.

Senare på eftermiddagen ringde också Matti, som numera sen länge bor på Söder i Stockholm.

Hos honom hade mellandottern, Kerstin, övernattat; hon var nämligen i går kväll på konsert med Tomas Andersson Wij – som ni ser finns det ett och annat gemensamt mellan generationerna i den här familjen. På vägen hem från tåget i dag tittade hon in hos oss och gav mig ett nummer av MOJO med vilken det följde en (i mitt fall) passande CD: ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”.

* * *

Min egen pappa, född 1912, dog alldeles för tidigt, 1977.

Jag var journalist då, chefredaktör, och måste pressa ur mig en text även den morgon då jag just hade fått dödsbeskedet. Så jag skrev om pappa och om döden i min bloggartade ledarsidesspalt:

DET
HÄNDER

…att det privata helt tar kommandot över ens offentliga jag.

Denna novembermorgon, då jag måste pina ur mig en ”Det händer”, har jag svårt att samla tankarna kring något annat än att min pappa dog i natt. Hastigt, hemma. Sextifem år gammal.

* Fast är det egentligen inte karaktäristiskt för vårt samhälle, att vi så gärna undviker att tala om döden?

Det mesta som i dag sägs om gårdagens samhälle är förljuget och romantiserat. Men just döden tror jag hade en mer naturlig plats i människors föreställningsvärld förr. Nu skuffar vi gärna in våra gamla i särskilda reservat. Och så försvinner de då, mer eller mindre omärkligt. Vi andra – vi ”produktiva”, vi som har barn och ungdomar omkring oss – är blyga för döden. Den vågar vi sällan tala om.

När talade någon politiker sist om döden?

* Det är lätt att avfärda frågeställningen med en skämtsam axelryckning: Inför döden kan politikerna inte överbjuda varann med löften.

Men det här är allvar.

Jag undrar om det inte är ett kardinalfel hos många av oss som är politiskt verksamma att vi stirrar oss blinda på det samhälleliga och påverkbara.

Ändå är det ju så att för de flesta är allt det som har att göra med familjen och den egna tillvaron och livscykeln betydligt mer påtagligt än det som vi normalt kallar politik.

I själva verket är det här heller inte två från varann klart skiljbara verkligheter. För den enskilda människan är det ”politiska” och det ”privata” hopplöst intrasslat i varann; hans eller hennes föreställningar och ställningstaganden är grundade både på det ena och det andra.

Även den som till äventyrs förnekar det nås själv av sanningens minut.

* Jag kunde ha valt att skriva om pappas industriallergi, den som ledde till att han blev förtidspensionerad. Jag kunde också ha berättat om flykten undan kriget, om svält och umbäranden. Och på så sätt församhälleligat honom.

Men i en sån här stund är det inte det som känns riktigt. Den alldeles privata sorgen och saknaden påminner om att det inte alltid hjälper att vara fyrtio år och stor och aldrig så kunnig om samhället.

Enn Kokk

Pappa dog den 7 november 1977, och den här texten publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1977, daterat den 24 november.

Begravningen ägde rum redan den 12 november, i Njurunda gravkapell.

Vid den höll jag, i kapellet, i egenskap av äldste son ett minnestal över pappa:

Pappas död kom hastigt och överraskande för oss alla. Han var ju inte sängliggande. Han var ju bara sextifem år.

Så resonerar vi gärna – skjuter tanken på döden ifrån oss. Och så kommer den då ändå en dag, nyckfull och överrumplande. Kvar finns bara tomheten, saknaden och minnena.

– – –

Pappas liv var många års hårt arbete, under krigsåren och strax därefter också oro, uppbrott och umbäranden.

Jag har många gånger i vuxen ålder, när jag fick egna barn, och jag vet att mina bröder också har tänkt så, tänkt på hur det måste ha känts för pappa och också mamma att ge sig i väg från hemlandet, Estland, från egna föräldrar och syskon, från människor de kände och tyckte om och att överge allt de ägde och hade.

Här i Sverige måste de börja om från början. Arbeta och bygga upp ett nytt hem. Lära ett nytt och främmande språk. Ge oss barn ny rot och en ny trygghet.

Pappa och mamma gjorde allt det här tillsammans, solidariskt och uppoffrande. Mamma har inte bara förlorat sin man sen fyrtiotvå år. Hon har också förlorat en livskamrat i ordets riktiga bemärkelse.

– – –

Färden över ett stormigt hav en annan höst, hösten 1944, slutade lyckligt. Vår familj fick efter hand en trygg och bra tillvaro. Jag tror att alla vi barn har minnen av barndomen fulla av ljus och glädje.

Mycket hade det här att göra med pappas envetenhet och vilja att genomföra det han trodde på och ville satsa på. Samtidigt var han en generös människa.

Det här handlar faktiskt inte bara om självklar fadersplikt. Pappa var alltid generös. Hade han något delade han med sig – även av det minsta han hade.

Och visst var det lite vi hade ibland, inte minst de allra första åren i Sverige. Men på något egendomligt sätt har vi barn aldrig haft känslan av att vi skulle ha levt ett särskilt svårt liv.

Man talar ibland om hur föräldrar genom egna uppoffringar ger sina barn ett tryggare och bättre liv. Det har aldrig varit så sant som när det gäller pappa. Tre barn lyckades han trots knapp lön ge möjlighet till utbildning. En oändlig rad av morgnar gick han till jobbet medan vi ungar ännu låg kvar i kökssoffan och sängens värme. En oändlig rad dagar av hårt arbete från hans sida la grunden till vårt liv på egna ben. Pappa ska veta att vi ungar aldrig glömmer det.

– – –

Vi hade allihop så intensivt önskat att han efter alla långa och tunga arbetsår hade fått en lång och skön ålderdom.

Riktigt så blev det nu inte. Arbete och sjukdom bröt ner honom i förtid. Pappa var under de senaste åren av förtidspensionering inte längre vad han var i sin krafts dagar.

Men det är inte så vi barn minns honom. För oss är han en kraftfull och stark människa, full av energi och arbetsglädje. För oss är barndomens somrar pappas notdragning och fiskefärder och alla utflykter till öarna ute i havet.

– – –

Minnet av en människa är med nödvändighet personligt. Mamma, var och en av oss syskon, våra hustrur och barnbarnen, släktingar och kamrater – alla har vi något alldeles eget som vi skulle vilja klä i ord i en sån här stund. Samtidigt är det så förtvivlat svårt. Det är som att med grova händer slita i spindelväv.

– – –

Min egen resa hem till Juniskär här om dagen blev en resa tillbaka till barndomen, men en resa full av sorg och saknad. När tåget passerade Njurunda tänkte jag på hur pappa och jag, när jag var barn, brukade åka dit och bada bastu tillsammans. Ljungan påminde om flottningen där pappa en gång jobbade, solbränd, blond och stark. Tåget gick också förbi Gränges Aluminium där pappa jobbade i många år och där jag själv hade sommarjobb. Och sen havet: vidsträckt, blått och vitkammigt i höstsolen.

Havet som pappa tyckte mer om än någonting annat. Havet som under många år gav arbete och utkomst men också var det lockande äventyret och fritidens rekreation.

Den allra sista dagen i livet var pappa ute på sjön och la ut nät.

Alla vi som kände honom väl vet att han skulle ha tyckt att det var det allra bästa sättet att sluta sin levnads dagar.

– – –

Puhka rahus kallis isa.

Judy Collins på nytt

Jag skrev nyss om mitt förlorade förhållande till Joan Baez. Judy Collins är ett parallellfall. Jag har alla hennes gamla folksångskivor på Elektra, men senare, när hon ändrade inriktning, har jag bara lyssnat sporadiskt på henne.

På samma utförsäljning, där jag hittade Joan Baez’ senaste skiva, hittade jag en Judy Collins-CD från 1990, ”Fires of Eden” (CBS 4672732) och beslöt mig för att återuppta bekantskapen.

I ett avseende känner jag igen den sångerska jag en gång i världen blev ganska förtjust i: texter med en politisk underton finns fortfarande i hennes repertoar.

”A message of hope
A message of peace
A message of helping each other
Is all the message we need”
heter det i ”City of Cities”.

Och lyssna på

Fortune of Soldiers

Text och musik: Judy Collins, David Buskin och Robin Bateau, 1990

Was the fortune of soldiers to be always at war
Sighting down the barrel at whatever comes
Till the fighters forgot what they’re doing it for
And reason was lost in the sound of the drums

Twas the fortune of soldiers to be always alone
Forgetting the faces of all their loved ones
Far from their daydreams, far from their homes
Love songs were drowned in the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said peace can never be
They just couldn’t see
What one dreamer can do

Tis the fortune of bankers and builders of arms
To worship the profit however it comes
Up in their towers, sheltered from harm
Far from the smoke and the sound of the drums

Tis the fortune of dreamers to see what they see
To live with the scorn till the miracle comes
To teach us the music and show us the key
And the chorus to silence the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say that peace can never be
They just couldn’t see what one dreamer can do

Tis the fortune of children to have such a choice
To grow up to be dreamers or builders of guns
Born to be angels, born to rejoice
Not to grow up to the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s just a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said that peace can never be
It’s a fantasy

Det här indikerar samtidigt, att Judy Collins sånger, ibland skrivna av henne själv men oftar ihop med andra, är reflekterande mer än agiterande; de texter hon har skrivit speglar också ofta erfarenheter ur hennes eget liv.

Folksångerska är hon inte längre utan i stället singer-songwriter.

Och det är främst i musiken bristerna finns i de låtar hon har valt till den här skivan.

”City of Cities”, som jag citerar ur ovan, har poparr med mycket kör, och detsamma gäller ”Dreaming” – musikaliskt är de här låtarna inte bra. Jag är lika kritisk till fler låtar, som ”The Air That I Breathe” med sin ganska smöriga musik.

Mycket lite finner, när det gäller musiken, nåd i mina öron. Ska jag nämna något någorlunda hyggligt undantag, får det bli ”From a Distance” med sin ganska traditionellt balladaktiga ton.

En annan Joan Baez

Jag var – och är – en stor beundrare av den unga Joan Baez. Länge köpte jag varje ny LP, så småningom CD, med henne. Den Joan Baez jag gillade (och gillar) var en underbar folksångerska, också politisk aktivist.

Som så många andra som sjunger andras material började hon så småningom själv skriva sånger, de flesta av dem tyvärr inte i klass med folksångmaterialet. Därmed mattades mitt intresse för Baez; det finns fullt upp med skivor av henne från senare årtionden som jag aldrig har hört.

I samband med Musikörats utförsäljning hittade jag en CD med henne från 2008, ”Day After Tomorrow” (Proper Records PRPCD 034) och beslöt mig för att pröva henne på nytt. Till det som lockade mig hörde det jag läste på omslaget: CDn har producerats av Steve Earle, och bland dem som har lämnat bidrag i form av sånger finns till exempel Elvis Costello, Eliza Gilyson, Thea Gilmore, Tom Waits och så förstås Steve Earle.

Och som man kan förstå finns här ett antal sånger som låter bra, till exempel ”Scarlet Tide” (Elvis Costello och Joseph Henry Burnett), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits och Kathleen Brennan), ”I’m a Wanderer” och ”Jericho Road” (båda av Steve Earle) och ”Requiem” (Eliza Gilkyson).

Baez stämma är inte så ljus som förr, och bara i titellåten spelar Joan Baez själv gitarr; i övrigt hör vi Steve Earle på gitarr.

Innehållsligt överraskar den här CDn mig genom att ha en religiös grundton – den har alltså en klangbotten som jag inte förstår mig på. Tonen slås an redan i den inledande låten, ”God Is God” skriven av Steve Earle:

I belive in prophecy.
Some folks see things not everybody can see.
And, once in a while, they pass the secret along to you and me.

And I believe in miracles.
Something sacred burning in every bush and tree.
We can all learn to sing the songs the angels sing.

Chorus:
Yeah, I believe in God, and God ain’t me.

Det är vackert alltihop. Men det berör mig inte.

Melodikrysset nr 45 2008

Jag har tydligen Andreas Pettersson från Södertälje att tacka för mitt förstapris i Melodikrysset för ett par veckor sen. Jag brukar ju aldrig själv skicka in svaren, men det hade Andreas gjort åt mig, berättade Anders Eldeman. Så stort tack för musiklexikonet, Andreas!

I dag hade jag en hel del problem med Melodikrysset, vilket nog mest beror på att jag har en hejdundrande snuva – näsan rinner och hjärnan verkar stundtals också ha runnit ut. En fråga har jag således löst bara med hjälp av ledbokstäverna. Melodin, riktad till någon, kom jag inte på – men den måste ha varit riktad till mor.

Det tog också lång tid innan jag kom på att den som sjöng ”Bullet” måste vara Charlotte Perrelli.

Inte heller mindes jag spontant Agnetha Fältskogs åttiotalslåt ”It’s So Nice To Be Rich”. Jag har större förståelse för att hon blev rik med hjälp av ABBA.

Resten av svaren kom ändå relativt lätt med tanke på mitt eländiga tillstånd.

Varken dansband eller Stefan Borsch är ju egentligen mitt gebit; däremot förknippar jag låtar som ”Only the Lonely”, ”Blue Bayou” och ”Pretty Woman” med Roy Orbison.

Och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den tid då revykungen Ernst Rolf spelades betydligt oftare i radio än som sker i dag. Han hade på sin tid stor framgång med ”Se farfar dansar gammalvals”.

Jag är i rätt ålder för att minnas även Eartha Kitt och hennes insjungning av ”C’est si bon”.

Från the radio days minns jag också Stig Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”, framförd av sonen Mats Olin.

Och naturligtvis hade jag öronen på helspänn när Beatles slog igenom. I skivhyllorna finns numera allt av dem på CD, däribland Lennons och McCartneys ”Let It Be”.

Det var mycket från scen och film i dag.

”Mary Poppins” finns numera som musikal, men fler har nog sett filmatiseringen, där Julie Andrews spelade Mary och Dick Van Dyke var sotare. Läs gärna också originalet, boken av P L Travers! Anders Eldemans ledtråd gissar jag att många i dag inte klarade att googla på. Sångtiteln var nämligen ”Supercalifragilisticexpialidocius”.

Ytterligare en filmad bok förekom i dagens melodikryss. Emma Thompson spelar i den film, ”En förlorad värld”, som bygger på en historia av Evelyn Waugh.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus är männen bakom musikalen ”Chess”, ur vilken vi här hörde ett musikaliskt avsnitt med Anders Ekborg och Helen Sjöholm.

”Alla ska bada” med Galenskaparna/After Shave” – här hörde vi Anders Eriksson i ”Sol” – har jag inte sett, men jag har googlat mig fram till att det i slutscenen finns en bassäng och att till slut alla har badat.

Hans Alfredsons film från 1982 ”Den enfaldige mördaren” bygger på hans egen roman ”En ond man”. Den musikaliska ledtråden här var filmmusik skriven av Guiseppe Verdi.

Det här tyckte jag var ett kryss med bra bredd och lite att bita i.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Naturlyrik och danser med Uppsala kammarorkester

I går kväll var det dags igen för en konsert med Uppsala kammarorkester i den abbonnemangsserie som går på Uppsala konsert & kongress.

Birgitta och jag infann oss tidigt för att också hinna äta middag där, i restaurangen på bottenvåningen. Med tanke på ett par bärande inslag i kvällens konsert var det frestande att välja ungersk trerättersmiddag, men vi bestämde oss för att i stället äta husets hemlagade hamburgare. Det tog sin tid att få maten, men den var värd att vänta på: fina hamburgare av nötkött, rödlök, tomat, gratinerad ost, sallad med vattenkrasse och rödbetsblad, en sås med helt annat krut än den mjäkiga röra man brukar få på hamburgerbarer och så några grova pommes fritesstavar samt ett ovanligt gott bröd.

Orkestern, som leddes av fransmannen Franck Ollu, hade den här kvällen reducerad numerär men desto fler fina solister: Lena Jonhäll, klarinett, Sven Aarflot, fagott, och Sarah Lindloff, flöjt. Jag ser i programbladet att Lindloff under sin tid på Musikhögskolan hade min gamle klasskompis Eje Kaufeldt, under vår gymnasietid med efternamnet Karlsson, senare flöjtist i Stockholmsfilharmonikerna, som lärare.

Temat för kvällens program, ”Naturlyrik och danser”, indikerade inslag av programmusik som jag inte är så förtjust i – men man kan ju bortse från det som musiken avses illustrera. Richard Strauss’ (1864-1949) sena verk (1947) ”Duett-concertino” för klarinett, harpa och stråkorkester lär till exempel bygga på H C Andersens saga ”Prinsessan och svinaherden” – men själv finner jag musiken mycket intressantare när man inte försöker göra den här tolkningen.

Två av kvällens sammanlagt fem kompositörer var jag inte tidigare bekant med, och båda visade sig vara hörvärda.

Fransmannen Albert Roussels (1869-1937) ”Sinfonietta för stråkorkester” med sina klassicistiska drag var en sådan intressant ny bekantskap. Ännu mer fångade mig ”Toward the Sea II” av japanen Tõru Takemitsu (1930-1996), där pauserna spelar en lika viktig roll som musiken.

Konserten började och slutade med två ungerska kompositörer.

Av György Ligeti (1923-2006) spelades ”Régi magyar társas táncok”, där man mycket tydligt hör att stycket bygger på gamla ungerska danser.

Av Béla Bartók (1881-1945) spelades ”Divertimento för stråkar”, en utmärkt final för kvällens konsert. Också i den finns, men inte lika tydligt, spår av ungersk folkmusik.

Bartók bidrog tidigt, redan under min realskoletid, till mitt musikaliska uppvaknande. Musiklektionerna hörde till det stökigaste jag minns från Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi var i galopperande puberteten; många var busiga och högljudda och minst av allt intresserade av de kunskaper vår musiklärare, Music kallad, försökte bibringa oss. Ibland spelade han, kanske för att överrösta larmet, skivor för oss.

Vid ett sådant tillfälle spelade han Béla Bartók för oss. Jag har glömt vad, men det var i vart fall fråga om något som starkt avvek från allt vad jag dittills hade hört. Jag föll nästan i trans: Jaha. Så här kunde alltså musik också låta.

Från och med då vidgades den musikaliska mottagligheten hos en pojke som i sitt enkla arbetarhem inte ens hade mött de populära klassikerna som Mozart, Bach och Beethoven.

Väljarbeteendena bakom Obamas valvinst

Nu kommer analyserna av vad som ledde fram till att Barack Obama med bred marginal vann det amerikanska presidentvalet.

Svenska Dagbladet publicerar (6 november 2008) siffror som belyser väljarnas beteende. Som källor anges New York Times, CNN och Realclearpolitics.com.

Förstagångsväljarnas stöd för Obama var överväldigande, hela 69 procent. Det betyder inte att det politiska landskapet i USA därmed för framtiden har ändrats till demokraternas förmån, däremot att invanda sociala mönster har brutits upp bland de unga – framför allt är det uppenbart att rasfrågan inte har samma ödesmättade betydelse för förstagångsväljarna som den hade för äldre generationer amerikaner.

Det här ser man mer finfördelat i en tabelldel, som delar upp väljarna efter ålder. Av dem i åldrarna 18-29 år röstade 66 procent på Obama, av dem i åldrarna 30-44 år 52 procent. Den enda åldersgrupp, där John McCain hade en majoritet av väljarna, 53 procent, bakom sig var de som var 65 år och uppåt.

Av de fackanslutna – och då ska man hålla i minnet den låga organisationsgraden på den amerikanska arbetsmaknaden – röstade 60 procent på Obama.

Väl så intressanta är då de mer klassrelaterade siffrorna om hur folk med olika grad av utbildning och i olika inkomstlägen röstade.

Av väljare utan high school-utbildning röstade hela 63 procent på Obama.

Av dem med en inkomst under 50 tusen dollar per år röstade 60 procent på Obama. Av dem som hade en inkomst på över 100 tusen dollar röstade däremot 50 procent på McCain (men hela 49 procent på Obama). Dock vet vi att inkomst i USA mycket mindre än här är en variabel som ger ledning när man ska analysera väljarbeteende längs en höger-vänsterskala. Bland de 38 procent, som tjänade under 50 tusen dollar per år och gav John McCain sitt stöd, fanns säkert åtskilliga vita arbetare, som inte ville ge en svart presidentkandidat sin röst.

Könsfaktorn är även den intressant att studera. Bland männen vägde det tämligen jämnt: 50 procent röstade på McCain och 49 procent på Obama. Men bland kvinnorna finns en markerad övervikt, 55-43, för Obama. Det här mönstret har varit tydligt också i många svenska val och väljarundersökningar: kvinnor lutar, till exempel på grund av större engagemang i sociala frågor, mer åt vänster.

En faktor som inte alls spelar samma roll i det sekulariserade Sverige som i USA är religionstillhörighet. Bland protestanterna finns en övervikt, 54 procent, för McCain, medan Obama har fått 53 procent av katolikernas röster. Särskilt intressant tycker jag är hur den i och för sig numerärt lilla gruppen judar har röstat: 77 procent av dem har gett sin röst åt Obama. Så vitt jag har förstått finns det en stark demokratisk tradition bland USAs judar, men jag har också sett rykten om att Obama i samtal med arabiska ledare – sant eller inte – påstås ha förordat en delning av Jerusalem i en kommande fredsuppgörelse…

I siffermaterialet redovisas väljarbeteendet i några grupper med starkt symbolvärde. Av vapenägarna röstade 62 procent på McCain, av militärerna och ex-militärerna 54 procent. Obama fick däremot 71 procent av HBT-personernas röster.

En annan intressant faktor för väljarbeteendet är om man bor i stad eller på landet. Av stadsborna röstade 63 procent på Obama. Av lantborna röstade 53 procent på McCain. Det senare är utan tvekan en av delförklaringarna till att en rad stater i Mellanvästern fortsatt är republikanskt röda.

En given frågeställning är hur den tidigare så infekterade rasfrågan påverkade resultatet. I SvD redovisas en fråga om detta, som dock är så dunkelt formulerad, att svaren ger föga vägledning. På frågan ”Var ras en faktor när du röstade?” svarar 19 procent ja och 80 procent nej. (Utöver ren rasism kan svaren ju ha påverkats till exempel av att både svarta och vita väljare kan ha tyckt, att det nu äntligen var dags för en afro-amerikansk president.)

Det resultatet har man svårt att tro på, när man ser siffrorna över det faktiska väljarbeteendet. Av de vita väljarna föredrog 55 procent McCain. Av de svarta väljarna lade hela 96 procent sin röst på Obama. Intressant att notera är att latinos, bland vilka det har funnits starka republikanska strömningar, nu till 67 procent röstade på Obama.

I kulturdelen av Dagens Nyheter (6 november 2008) ger Stefan Jonsson en mångsidig och därför klok kommentar: ”För även om rasfrågan inte spelade någon roll i detta presidentval var det ändå den frågan som överskuggade allt. Att demokratin lyckades besegra rasismen och motbevisa den vitt spridda uppfattningen att en svart man inte kan bli president innebär inget mindre än att USA inträtt i en ny epok. Det innebär inte att rasismen är borta och att alla från och med nu har lika möjligheter. Även framgent kommer svarta att som Obama tvingas visa sig åtminstone dubbelt så intelligenta och skickliga som andra för att komma i fråga. Men det innebär att arvet från slaveriet blir mindre ödesmättat och i stället framstår som något som går att hantera politiskt, som en gemensam sak. För att fullt ut fatta vidden av denna befrielse måste man nog ha levt i USA och kanske allra helst i sydstaterna för att där ha sett hur rasfrågan på en och samma gång är omöjlig att tala om och samtidigt så plågsamt synlig i det sociala landskapet.”

* * *

Jag hör till dem som har varit starkt kritisk till den amerikanisering som har präglat också svenska valkampanjer.

Men av årets lyckosamma Obama-kampanj har vi helt uppenbart en del att lära. Jag tänker då på sådant som gräsrotsmobilisering och användande av IT.

Så jag hoppas att det har varit svenska socialdemokratiska kampanjmakare over there och tagit till sig det bästa nya – vilket inte bör leda till slutsatsen att vi inte ävenledes behöver vitalisera och fullt ut använda den traditionella arbetarrörelsen.

Godmorgon, Amerika!

Jag och Birgitta satt förstås uppe ganska länge framför TVn i går kväll och i natt – USAs val är ju inte vilket val som helst. Vi orkade dock inte sitta uppe och vänta på de egentliga resultaten och gick till slut och la oss – bara för att kvart över sju väckas av en jublande Anna i telefon: Barack Obamas seger var klar nu, och den var stor.

När vi lite senare hade lyckats ta oss upp, lyssnade vi på kommentarerna i radion, och webben levererade röstfördelningen samt elektorsfördelningen stat för stat. Vissa förväntade mönster i röstbeteendet ser man omedelbart: ett antal sydstater med sin inbitna mentalitet har inte röstat på Obama. Men annars har valvinden i förbluffande stor utsträckning blåst åt samma håll. Det ska bli intressant att senare få läsa närmare valanalyser, som väl kommer att bekräfta, att unga väljare har röstat i större utsträckning än vanligt och dessutom i stor utsträckning röstat på Obama. Det här förebådar i så fall förhoppningsvis en mer bestående omsvängning i väljarbeteende, och då syftar jag inte i första hand på en omsvängning åt vänster (i amerikansk mening) utan på att rasfrågan bland yngre människor har börjat förlora sin gamla laddning.

Det är ett mognadsprov för amerikansk demokrati att de amerikanska väljarna för första gången har valt en man med afroamerikanskt påbrå till president. Vi som minns 1960-talets medborgarrättsstrider applåderar.

Däremed torde vägen också stå öppen för att USA i framtiden äntligen kan välja sin första kvinnliga president. Därmed inte sagt att det bör vara Sarah Palin.

Det senare leder mig vidare till det självklara konstaterandet, att val inte bara handlar om symboler och personer utan också om politikens innehåll.

De förväntningar Obamas väljare (och många av oss i Europa) har på förändring, change, när det gäller politiken är enorma, och det återstår ett långvarigt och hårt arbete, kanske också fyllt av missräkningar och bakslag, innan USA kan resa sig ur det träsk där landet i många avseenden befinner sig.

Kommer de amerikanska trupperna att kunna dras bort från Irak och från Afganistan? Kan USA bidra till att den oändliga konflikten mellan Israel och Palestina får en anständig lösning? Kan USA undvika nya blodiga konflikter till exempel med Iran?

Kan USA, till exempel genom satsning på förnybara energikällor, minska sitt groteska beroende av billiga oljeprodukter?

Kan den amerikanska ekonomin lyftas ur den djupa recession den befinner sig i, och måste stimulansåtgärderna ha formen av skattelättnader, som ger ännu större federala underskott?

Och har man i dagens ekonomiska läge råd att äntligen börja trygga tillvaron för de 47 miljoner amerikaner som saknar sjukvårdsförsäkring?

Löser Obama inte, åtminstone gradvis, de här problemen, riskerar han att råka ut för en backlash.

Måtte han nu, under den tid som återstår till dess att han tillträder presidentämbetet, tänka ut en plan för i vilken ordning han ska tackla de här problemen och på ett sätt som gör att han bibehåller väljarna förtroende.