Tilda vill klättra

En bok för alla har återutgett Cecilia Davidssons (text) och Helena Davidsson Neppelbergs (bild) ”Tilda i toppen” (Alfabeta 1998, EBFA 2008).

Tilda är ingen vanlig tjej: leker varken med dockor eller bilar, cyklar inte, hoppar inte rep, lägger inte pussel, ritar inte, vill inte se barnprogrammen i TV. Men kanske är hon inte helt ovanlig ändå: Hon gillar att klättra! Till att börja med på stolar och bord och i bokhyllan.

Så långt är hon lik många andra barn, men hon vill klättra mycket högre, till exempel upp på skorstenen. Till sin stora besvikelse får hon ingen stege i fördelsedagspresent.

Men skam den som ger sig. En dag smiter hon ut i skogen och klättrar upp i högsta granens topp.

Så småningom hittar först pappa, sen mamma henne där i grantoppen – och trots kåda på händerna och barr i håret tar även de sig upp i trädet. Och så slutar det med en ganska osannolik idyll: hela familjen hänförs av utsikten ända bort till farmors och farfars hus och av den ut över havet; de njuter av solnedgången och stannar ända tills det har blivit natt med stjärnor på himlen.

Helena Davidsson Neppelbergs illustrationer är kanske inga konstnärliga mästerverk, men de är tydliga och illustrativa, vilket säkert också det uppskattas av de mindre barn den här boken vänder sig till.

Vi läser kan bli bättre

Jag har äntligen varit på Akademibokhandeln/Lundeq och köpt första numret (nummer 1 2008) av tidningen Vis avläggare Vi läser. Det är en snygg produkt, som gjord för att ha liggande framme i hem vars ägare vill visa sig kulturintresserade. Men för min del kan jag inte dölja att jag är besviken.

Den är gjord av journalister som gillar böcker; det är inte tu tal om något annat. De flesta av dem skriver väl, förefaller också ha grundkunskap om de författare de intervjuar eller skriver om. Men artiklarna är, hur välskrivna de än är, ytligare än de artiklar vi kan läsa om samma författare på kultursidor och i specialtidskrifter.

Kristina Lindström har fört samman tre författare för ett samtal ”om skrivandets lust och vånda”: Elsie Johansson, Peter Kihlgård och Joanna Rubin Dranger. Trots den citerade deklarationen saknar jag den röda tråden, förstår heller inte varför just de här tre författarna har förts samman.

Charlotte Pehrsons intervju med Bodil Malmsten kretsar kring det som har sysselsatt många av Bodils bloggläsare – jag är en av dem: Varför uppbrottet från det existerande eller fiktiva Finistère? Men Bodil släpper inte intervjuaren riktigt in på livet.

Bodils blogg är för övrigt en av sammanlagt tio bloggar med litterär anknytning som presenteras på ett uppslag i Vi läser. Men det görs ytligt och kvälls- eller veckotidningsaktigt: bloggarna kategoriseras med hjälp av etiketter som ”skvallerfaktor”, ”hur-jag-mår-faktor”, ”hatfaktor” och i ett par fall rent av ”litterär faktor”.

I samma tidningsanda ägnas en artikel åt böcker som medel för terapi när man har gått in i väggen och har hamnat på psykiatrisk klinik.

Riktigt nonsensartat är det grafiska schemat över fyra sidor om relationer mellan författare, förläggare och journalister.

Lite av samma underhållningsslag är ”Deckarlabyrinten. Vilken deckartyp är du?”.

För mig får tidningar gärna innehålla också underhållning och trams – jag är ingen gravallvarlig typ, var det heller inte när jag själv var chefredaktör för ett magasin med stor upplaga.

Men kan man verkligen göra en bra tidskrift om skönlitteratur utan att skriva mer om sådant som ligger under ytan? Och kan man göra en tidskrift ”för dig som älskar böcker” utan att publicera en enda ny och spännande skönlitterär text?

Jag vill inte efter ett enda nummer döma ut en så ambitiös satsning som Vi läser. Men ska den här tidskriften finna många läsare bland på allvar litteraturintresserade människor, måste den få större djup i artikelmaterialet och kompletteras med noveller och lyrik.