Uppsala stadsteater har gjort det igen!

17 november 2008 14:43 | Teater | 1 kommentar

För en bredare allmänhet är väl Maria Blom mest känd för filmen ”Masdjävlar”. På mig gjorde hon dess förinnan ett djupt intryck med ett sommarprogram i radio.

Annars har hon mest arbetat med teater, och med ”Blåmärken”, där hon står för både manus och regi, har hon utan tvekan tagit sig upp i täten i svenskt teaterliv. Birgitta och jag var på premiären i lördags och kunde konstatera, att Uppsala stadsteater med den här pjäsen lägger ytterligare en succé till sina allt flera framgångar.

Trots att ”Blåmärken” i grunden är en tragisk historia, är tonen komedins. Träffsäkra oneliners – Maria Blom är en säker iakttagare som samtidigt ser komiken i det som sker – lockar ner många skratt och applåder. Publikens igenkännande välvilja plus mycket goda recensioner kommer utan tvekan att dra en stor publik till den här föreställningen.

Torulf Wetterrots scenbild, där man med hjälp av fokuseringen av ljuset kan förflytta sig från delscen till delscen, medger en tempoväxling som passar en filmmakare som Maria Blom. Scenbildens skala av pastellfärger och detaljer i de olika rummen på scenen frammanar tillsammans med handlingen och dialogen och också Nina Sandström Hallbergs dräkter bilden av en ung och osäker generations förhållningssätt till både det egna livet och till samhället. Det gäller att duka rätt, möblera rätt, hantera barnen rätt. Ibland blir den här strävan att leva i samklang med tiden obetalbart rolig, som när det visar sig att Jerker (Daniel Gustavsson), som bor i våningen ovanför, inte är ljudtekniker utan klädtekniker hos Kent – jobbet innebär att han stryker bandmedlemmarnas kalsonger.

Bakom all denna yta låter Maria Blom osäkerhet, otillfredsställelse och ångest skymta fram. Under spelets gång tar de här känslorna steg för steg över, och innan dramat är slut har de förändrat eller sopat bort aktörerna.

Mest förljugen av alla är värden i första aktens våning, Ola, spelad av David Mjönes. Det är han som genom sitt pantbanksjobb har skrapat ihop pengarna till alla de stilriktigt moderna inventarierna. Han är ordförande för Hem och skola-föreningen – de egna sönerna ser man dock inte till; de är på läger för blivande tävlingscyklister.

Hustrun Anki (Malin Cederbladh) vållar honom dock ideliga problem. Bakom ytan av perfekt värdinna som ständigt rättar till vinglasen finns en människa som inte bottnar i sig själv och som därför ständigt söker bekräftelse hos andra män än maken. Det här gör att Ola inte kan hålla sin ångest i styr: hustruns arm bär spår av det slag som har gett pjäsen dess titel, ”Blåmärken”.

När så en tidig släng av vinterkräksjuka tvingar de egentligen inbjudna paren att ringa återbud, kan Ola – med tanke på vad som hände förra gången – inte ha kollegan från pantbanken Krille (Mats Blomgren) som enda gäst utan bjuder in de nyinflyttade grannarna ovanpå i stället, den redan nämnde Jerker och hans hustru Nora (Mikaela Ramel). Medan Ola inte verkar vara riktigt mogen för faderskapet, bär Nora, trots att hennes längtan uppenbarligen också står till andra värden i livet, krampaktigt parets baby vid sitt bröst.

Som katalysator för att få allt det där som döljs under ytan att bubbla fram fungerar Olas och Ankis städerska Viola (Viveca Dahlén), som med sina kvittrande inpass bidrar till att få handlingen att röra sig framåt, in i en allt djupare kris.

I den andra och avslutande akten spelar Viveca Dahlén Lilly, till det yttre ett slags systerlig spegelbild av Viola men till karaktären allt annat än kvittrande – hon ingriper i handlingen på ett mycket mer handfast sätt. Scenen är nu en skog, och Dahlén har här rollen av trollpacka. Vore det inte för att hyddan i denna skog mest liknar en förkrympt bungalow i Thailand eller i Söderhavet, kunde man tro sig förflyttad till en shakespearsk midsommarnattsdröm.

I denna andra och avslutande akt tvingas alla till vägs ände – möjligen med undantag för Krille, som gungar vidare i sin aldrig sinande lust efter nya knull.

Inte heller Ola förändras, men i hans fall leder detta till att han får vad han förtjänar så länge han inte vinner någon djupare insikt i vad hans problem beror på.

Desto häftigare är den uppgörelse Anki har med sig själv: Malin Cederbladhs spastiska brottning på scengolvet med två sidor av sig själv, orkestrerade som varandra motsägande stämmor lagda i hennes mun, hör till det starkaste i den här föreställningen och till det starkaste jag har sett på teater på mycket länge.

Nora och Jerker finner varann igen, kommer till och med äntligen överens om vad babyn ska heta. En växande mognad finns ju ibland också i verkligheten, så man får väl önska Maria Bloms Nora en bättre framtid än Ibsens Nora.