Fransk tragedi – och svensk?

23 november 2008 13:40 | Politik | 19 kommentarer

Martine Aubry vann medlemsomröstningen i det franska Socialistparitiet med minsta möjliga marginal. Hon fick 42 fler röster än Ségolène Royal – sammanlagt avgavs drygt 137.000 röster.

Torun Börtz, TT, sammanfattar läget:

”Efter fredagens val är socialistpartiet mer kluvet än någonsin. Kluvet i två lika delar, som var och en förespråkar sin partimodell. Anhängarna av Aubry-modellen vill ha ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva.

För Royals anhängare hägrar en mer öppen partistruktur med sympatisörer, ett parti där man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället.”

Tiden är nu knapp, konstaterar Börtz i samma artikel, här återgiven efter Svenska Dagbladet (23 november 2008):

”En del mer socialliberala kan lockas av François Bayrous centerparti Modem. De mer vänsterradikala sneglar allt ivrigare mot yttersta vänsterkanten och Olivier Besancenots NPA, Nya antikapitalistiska partiet – – -.”

Det finns lärdomar att dra av det här, även om det finns, och framför allt har funnits, stora skillnader mellan Sverige och Frankrike.

I Sverige har socialdemokratin under stora delar av 1900-talet klarat att upprätthålla en enastående organisationsgrad, genom det täta samarbetet med fackföreningsrörelsen inte minst inom arbetarklassen. Jag minns ett seminarium, anordnat av de litauiska socialdemokraterna efter frigörelsen, där jag hårt pläderade för den svenska organisationsmodellen. Minns också hur en ung fransk socialist vid samma tillfälle, till min stora häpnad, polemiserade mot mig och sa att det där med många medlemmar inte var så viktigt – i Frankrike räckte det, det var hans erfarenhet, med att samla ihop tillräckligt många aktivister inför valen.

Nu tycks den unge fransmannens attityd också ha nått Sverige. Smaka på formuleringen ovan, ”en mer öppen partistruktur med sympatisörer”.

Historiskt sett har svensk socialdemokrati politiskt och organisatoriskt stått för den modell som nu tillskrivs Aubry: ”ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva”. Det som har fått många socialdemokrater på olika nivåer att sätta klackarna i backen, när socialdemokratin under Mona Sahlins ledning deklarerade ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet, vilket såg ut att exkludera Vänsterpartiet som samarbetspartner, var väl just risken för att socialdemokratin därmed skulle hamna där Royal enligt den citerade artikeln vill placera sitt parti, nämligen att ”man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället”.

Risken med det senare är förstås att taditionella socialdemokratiska väljare utan att för den skull ha något till övers för Vänsterpartiets historiska arv då kan komma att lägga sin röst på Vänsterpartiet – vilket paradoxalt nog kan leda till ytterligare högervridning av den politik, som förs av en kommande regering, ledd av socialdemokraterna: För att få majoritet i riksdagen måste man då förmodligen ta in också något borgerligt mittparti i regeringen (vilket Miljöpartiet säkert inte skulle ha något emot).

Men mer sannolikt i händelse av en valkoalition, bestående av bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är det att stora skaror presumtiva socialdemokratiska väljare valskolkar. Det scenariot har som trolig utgång att högeralliansregeringen består. Detta trots att – för att citera Niklas Ekdal i dagens (22.11-08) DN – marknadsliberalerna tycker att Fredrik Reinfeldt är principlös, värdekonservativa tycker att han är lealös medan vänstern tycker att han är hjärtlös.

Den vänsterkurs och den breda folkliga mobilisering jag pläderar för har ingenting att göra med vare sig Olivier Besancenots på trotskisterna byggda NPA eller Lars Ohlys parti, som för inte så länge sen hade Kommunisterna i sitt namn. Jag talar om den reformistiska tradition, som bland sina främsta företrädare har personer som Ernst Wigforss och Olof Palme men som också omfattar folkhemsbyggare som Per Albin Hansson och Tage Erlander.

Svensk socialdemokrati har en unik tradition att knyta an till. En partiledning som knyter an till den vinner väljarnas förtroende och behöver inte frukta att förlora väljare vare sig till mitten eller till den mer extrema vänstern.