Visor till några av mina partisekreterare

18 november 2008 18:53 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Under ganska många av mina år på partiexpeditionen (s), 68an kallad, agerade jag inför fester – ibland självutnämnd, ibland vald av arbetskamraterna – som Afdelningen för nöjeslif. Jag hittad på hyss och skrev sketcher och sånger om arbetskamraterna. Ett modest exempel: inför 68ans julfest 1995 körde jag ett musikprogram genom brandvarnarsystemet – vilket dess värre omfattade också Nordbanken på nedre botten.

Till julfesten 1994 hade arbetskamraterna valt mig till julgran. Jag levde upp till förväntningarna genom att klä mig i smoking, dekorerad med julgransprydnader; bland annat hade jag färgglada kulor i grenen. Utstyrd på detta sätt sjöng jag från scenen:

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket,
Det blir inte roligt!

Partisekreterarna fick, i alla fall så länge det gick att hålla reda på dem, egna sånger.

I fallet Sten Andersson, som jag kamperade ihop med i många år, började det tidigt, men jag väljer att här återge en sång som jag skrev så sent som till Stens 70-årsdag 1993:

På Sten Anderssons tid

Musik: Lille Bror Söderlundh (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, 1993, fritt efter Nils Ferlin och en bearbetning av Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ned i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.

Bruten gammal man in från vänster – LEIF KARLSSON, PRO, solo:

Nu är allting på sned.
Min pension ska gå ned.
Jag har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utesett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja, de’ e’ något särskilt me de’!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.

Röd fana bärs in och alla i lokalen sjunger med:

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.
Och för rättvisan ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja. de’ e’ något särskilt me’ de’!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar men me’.
Han är skälm och gamäng
så han tål nog en släng.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de’ e’ något särskilt me’ de’!

(Ett jättefång röda rosor räcks över till Sten.)

I Bo Toressons fall väljer jag att återge en sång som jag skrev till hans 50-årsdag 1989:

Sextiåttan

Text: Enn Kokk, 1989, fritt efter Sölve Cederstrand, 1932
Musik: Fred Winter och Einar Fagstad (”Waxholm Ettan”), 1932

Det finns väl intet som är så härligt
som skogshuggarns sång;
du har väl hört den nån gång?
Det där om dragspel i Hunge
och trummor bing-bång,
om tête-à-têter med Vivianne – å
så älgjakter dagen lång.

Men se där uppe på 68an,
där finns det rakt ingen poesi.
I lag med Ingeborg och med Karin
och Marcusdotter får Amor tji.
Jag får biljetter och Kokks lapp-etter
men aldrig någon billet d’amour.
Men ändå lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

På många valfisken har jag varit
bland hajar och mört;
de stoltaste majtåg jag fört.
Bland gröna och blåbär
jag många förfört,
och med centern på klöverängar
har jag bedrivit min flirt.

Ja, jag har varit i alla hamnar
och tjusat flickor med fagert tal.
Dom har fått flygblad i sina famnar
från Uddevalla till Hudiksvall.
I sus och dus har jag sportat snus
– jag hade medvind, när det var val,
men ändå lätt har jag insett,
att 68an är numro ett!

Ty agitatorn han längtar hemåt,
när färden blir lång,
från stadshotellets balkong.
Det där om kyssar och kärlek
med PIA is wrong,
trots att texten är så förförisk i
klubbgängens sång.

För just där upper på 68an
jag har det härligt som aldrig förr.
Här kommer Gröning, den lilla Lottan,
här har jag Stenarv uti min dörr,
med argumenter och spritpresenter
och sen med Malis ambassadör,
så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

Och just där uppe på 68an
finns stränga Marja och så Wall Street.
Dom manar Krogvig att hålla måttan.
Karl-Åke Grandlund dom släpar hit.
I Lappland mötte jag inga lappar,
men dem från Kokk skulle ni ha sett.
Så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

(Här behövs en del förklaringar. Bo Toresson kom från och hade sommarstuga i Hunge; hustrun heter Vivianne. Han är passionerad dragspelare och älgjägare, dessutom snusare. PIA var hans stora utredning om Partiets Inre Arbete.

I partisekreterarens personliga kansli jobbade jag, känd för mina ofta elaka sammanträdesförstörarlappar, dessutom också hans sekreterare Ingeborg Larsson, kontoristen Karin Molin och så Eva Marcusdotter, som bland annat skrev talarmanus åt Toresson.

Lotta Gröning jobbade på den tiden på partiexpeditionens pressavdelning. Gunnar Stenarv var internationell sekreterare.

I kassan, där det fanns en skylt med texten Wall Street, arbetade partikassören Björn Wall och kassakontorets första dam, Marja Karlsson. Karl-Åke Granlund var revisor.

Den som gjorde av med alla pengarna var informationschefen Bo Krogvig.)

Till julfesten 1994 valde arbetskamraterna mig till julbock, och jag levde upp också till det. Till den festen skrev jag sånger till alla som efter valet lämnade partiexpeditionen och som skulle avtackas. Bland annat skrev jag den här:

Jag väntar…
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Till slut, vid julfesten 1995, varnade jag för att partisekreterarstolen höll på att bli en katapultstol:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut,
Linde snart ska bäras ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
får vi en vid namn Thalén.
Hon bör va orolig!