Naturlyrik och danser med Uppsala kammarorkester

I går kväll var det dags igen för en konsert med Uppsala kammarorkester i den abbonnemangsserie som går på Uppsala konsert & kongress.

Birgitta och jag infann oss tidigt för att också hinna äta middag där, i restaurangen på bottenvåningen. Med tanke på ett par bärande inslag i kvällens konsert var det frestande att välja ungersk trerättersmiddag, men vi bestämde oss för att i stället äta husets hemlagade hamburgare. Det tog sin tid att få maten, men den var värd att vänta på: fina hamburgare av nötkött, rödlök, tomat, gratinerad ost, sallad med vattenkrasse och rödbetsblad, en sås med helt annat krut än den mjäkiga röra man brukar få på hamburgerbarer och så några grova pommes fritesstavar samt ett ovanligt gott bröd.

Orkestern, som leddes av fransmannen Franck Ollu, hade den här kvällen reducerad numerär men desto fler fina solister: Lena Jonhäll, klarinett, Sven Aarflot, fagott, och Sarah Lindloff, flöjt. Jag ser i programbladet att Lindloff under sin tid på Musikhögskolan hade min gamle klasskompis Eje Kaufeldt, under vår gymnasietid med efternamnet Karlsson, senare flöjtist i Stockholmsfilharmonikerna, som lärare.

Temat för kvällens program, ”Naturlyrik och danser”, indikerade inslag av programmusik som jag inte är så förtjust i – men man kan ju bortse från det som musiken avses illustrera. Richard Strauss’ (1864-1949) sena verk (1947) ”Duett-concertino” för klarinett, harpa och stråkorkester lär till exempel bygga på H C Andersens saga ”Prinsessan och svinaherden” – men själv finner jag musiken mycket intressantare när man inte försöker göra den här tolkningen.

Två av kvällens sammanlagt fem kompositörer var jag inte tidigare bekant med, och båda visade sig vara hörvärda.

Fransmannen Albert Roussels (1869-1937) ”Sinfonietta för stråkorkester” med sina klassicistiska drag var en sådan intressant ny bekantskap. Ännu mer fångade mig ”Toward the Sea II” av japanen Tõru Takemitsu (1930-1996), där pauserna spelar en lika viktig roll som musiken.

Konserten började och slutade med två ungerska kompositörer.

Av György Ligeti (1923-2006) spelades ”Régi magyar társas táncok”, där man mycket tydligt hör att stycket bygger på gamla ungerska danser.

Av Béla Bartók (1881-1945) spelades ”Divertimento för stråkar”, en utmärkt final för kvällens konsert. Också i den finns, men inte lika tydligt, spår av ungersk folkmusik.

Bartók bidrog tidigt, redan under min realskoletid, till mitt musikaliska uppvaknande. Musiklektionerna hörde till det stökigaste jag minns från Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi var i galopperande puberteten; många var busiga och högljudda och minst av allt intresserade av de kunskaper vår musiklärare, Music kallad, försökte bibringa oss. Ibland spelade han, kanske för att överrösta larmet, skivor för oss.

Vid ett sådant tillfälle spelade han Béla Bartók för oss. Jag har glömt vad, men det var i vart fall fråga om något som starkt avvek från allt vad jag dittills hade hört. Jag föll nästan i trans: Jaha. Så här kunde alltså musik också låta.

Från och med då vidgades den musikaliska mottagligheten hos en pojke som i sitt enkla arbetarhem inte ens hade mött de populära klassikerna som Mozart, Bach och Beethoven.