Last Chorus: Bo Westman

3 november 2008 22:15 | Politik, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

En stor del av min barndom plus mina tonår tillbringade jag i den lilla kustbyn Juniskär, då en del av Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall. Vi bodde i nedervåningen till Kjell Nordins hus på strandsidan av vägen mot Juni och Njurunda. Strax nedanför stengärdesgården fanns bryggan med Kjells båt och även vår pappas båt. Därutanför låg fjärden med en rad öar.

Ganska tidigt i vår tillvaro där togs ön Lill-Rukan, belägen ett stenkast från bryggan, i besittning av familjen Westman: pappa Nisse, mamma Birgit, sonen Bo och lillasyster Karin. De hade sin roddbåt vid Kjells brygga och kom också och hämtade vatten i Kjells brunn. Vi blev förstås snabbt bekanta med Bo, som var född 1943; framför allt blev han kompis med min bror Matti. Snart blev det ett tecken att det var sommar, när familjen Westman, som då annars bodde i Matfors, kom ut till sitt sommarnöje. Pappa Nisse var förstås mest där under sin semester och på helgerna, men resten av familjen bodde på Lill-Rukan en stor del av sommaren.

Matti och Bo hade en vurm tillsammans: de var båda hängivna frimärkssamlare. Vi badade förstås ofta tillsammans. På den tiden fanns det en långgrund sandstrand till höger om Kjells brygga. Längre ut blev bottnen dyig, men det var fortfarande så långgrunt att man, om man kände till undervattensterrängen, kunde gå över till Lill-Rukan även om man inte kunde simma. Själv lärde jag mig simma en gång då jag kom ut på för djupt vatten och plötsligt inte längre bottnade…

Pappa Westman var, när vi lärde känna honom, kamrer, senare ombudsman i Högerpartiet. Det senare spelade dock inte någon större roll för oss: Bo, som vi mest umgicks med, hade redan då en öppen och resonerande attityd.

När jag i mitten av 1960-talet återsåg honom i Uppsala – han läste in en pol mag – hörde han helt uppenbart hemma på vänsterkanten. Framför allt blev han starkt engagerad i u-landsproblematiken, och han fick mycket riktigt jobb på SIDA 1971. Arbetet på SIDA förde honom vidare till jobb i Lesotho, Moçambique, Angola och Tanzania, senare också till Bolivia och Moldavien, och det blev inte så ofta vi träffades. Men ibland sågs vi på tåget till eller från Stockholm. Särskilt roligt var det när han, ibland tillsammans med barnen, råkade vara på Lill-Rukan och jag själv hälsade på mina föräldrar och Kjell i Juniskär.

Nu har jag inte sett honom på länge, detta trots att han vid ett av våra allt mer sällsynta möten berättade, att han höll på att köpa hus i Öregrund. (Det allt för långt bort belägna och periodvis allt mer förfallna huset på Lill-Rukan hade sålts.)

Vid det här laget är det hur som helst för sent att börja leta efter honom i Öregrund. I en dödsannons i Upsala Nya Tidning läser jag, att han har dött, 65 år gammal. Så är också han borta, liksom barndomskompisen Matti. I Bos fall läser jag i en minnesruna i UNT att det var cancern som tog honom.

Begravningen ska hållas fredag om en vecka.

Det tråkiga är att jag då ska på en annan begravning, inom familjen. När man är i min ålder, duggar begravningarna tätt.

Inför vintern

3 november 2008 13:19 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.