Om att ha hand om barn när man är 71

Jag och Birgitta tar gärna hand om barnbarnen, både för att vi tycker om dem och för att i besvärliga situationer hjälpa deras förädrar när de inte själva hinner. Den här veckan har jag haft hand om Viggo, sex och Klara, tre, ett par kvällar, medan Birgitta har varit hos Annas betydligt större flickor i Rinkeby, Sara, Amanda och Ella.

I tisdags låg snön kvar, och det var kallt. Jag åkte till att börja med buss hem till Kerstins och Bos hus och förberedde middagen: ungsstekta fläskben med baguetter. Sen gick jag först till Klaras dagis, detta eftersom jag visste att där fanns en snowracer, som Kerstin hade dragit dem på på morgonen.

Att dra Klara gick väl ganska lätt, men när lasset efter hämtningen av Viggo på Domarringens skola blev åtskilligt tyngre, tog det på gamle morfars krafter att dra ungarna efter sig. Så i några uppförsbackar fick Viggo lov att stiga av – vilket förstås ledde till att han fördröjde hemfärden genom att klättra omkring i snödrivorna.

När vi äntligen började närma oss familjen Kokk-Strömbergs hus, småsnyftade Klara: hon frös om fötterna. Så första åtgärden inomhus blev att lägga henne med en filt i TV-soffan, och så värmde morfar hennes bara fötter med sina varma händer. Då steg både temperaturen och humöret markant.

I dag hade vädret totalt slagit om. Kvar fanns våta isfläckar, inte tillräckligt stora att åka kälke på men livsfarligt hala. Vissa partier av det som hade varit snö var nu jättepölar, alternativt snösörja. Morfar, som alltid går i lågskor (alltså inte bara för att kvällen skulle ända med mozartkonsert på Konserthuset i Uppsala), hann bli våt om fötterna, innan hemforslingen av barnen var klar. Den tar tid: Barnens mamma, Kerstin, mätte den till 55 minuter, men för gamle morfar tar det här ett par timmar. Efter förra årets ischiassmäll har orken aldrig riktigt kommit tillbaka.

För att lilla Klara skulle slippa gå så långt, vände jag i dag på hämtningen och gick till skolan för att hämta Viggo redan vid tretiden på eftermiddagen. Viggo blev riktigt sur: morfar kom alldeles för tidigt för hans planer. Först efter ganska lång promenad blev vi vänner igen.

Sen fick vi gå en bit tillbaka, genom den värsta slasksjön bakom dagis. Det tilltagande mörkret gjorde det inte lättare att manövrera sig fram i snömodden och uppför en isslänt. Målet var busshållplatsen på Tunagatan: Vi skulle förkorta travandet genom att åka ett par hållplatser. Dessutom tycker ungarna fortfarande att det är kul att åka buss – när den väl kommer.

Väl hemma började morfar laga middag – köttbullar och potatismos – i köket, medan ungarna bänkade sig framför Barnkanalen i TV. När maten nästan var klar, tyckte jag att det hade blivit så märkligt tyst i vardagsrummet och fann, att Klara hade somnat i TV-soffan med ett täcke draget över sig. Klockan var bara fem, men det visade sig vara stört omöjligt att få henne att vakna igen.

Så morfar fick sätta sig och äta med bara Viggo, som dock belönade köttbullarna genom att ta om tre gånger.

I lagom tid för att jag skulle hinna till konserten kom så Kerstin hem och tog över, åt också av köttbullarna har jag sett på Twitter på hennes blogg.

Allt medan hennes pappa tog bussen till Vaksala torg för att tillbringa resten av kvällen i Mozarts värld.

Jag återkommer om detta.