Trädgårdstankar i novemberregnet

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.