I väntan på Godot

Titeln på Christer Isakssons bok om Mona Sahlin, ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma, 2008), för tankarna till Samuel Becketts absurdistiska drama ”I väntan på Godot”.

Men medan figurerna i Becketts drama förgäves väntar på sin Godot, dyker Isakssons Godot upp på riktigt och gång på gång. Ibland visar hon sig inte riktigt leva upp till att vara just Godot, men Isakssons variant av absurdismen är att till slut vända allt hon gör – även det också han anser vara handlingar inte riktigt värdiga en Godot – till hennes fördel.

Med det vill jag inte säga att Isaksson försöker dölja Sahlins tillkortakommanden. Han återger till exempel utförligt det jag här på bloggen skrev om henne, när hon till slut ändå såg ut att bli en av huvudkandidaterna till partiledaposten (s), och han ville, när han skrev boken, intervjua mig; tid var spikad, men det föll på att jag då åkte in på Akademiska.

Isaksson redovisar hederligt och i detalj det som hösten 1995 stjälpte hennes plan att ta över som socialdemokratisk partiledare efter Ingvar Carlsson, också hennes senare trassel med parkeringsböter och annat. Men alltsammans sker med en inlevelse med drag av förmänskligande av den person som Isaksson ändå hela tiden ser som den bästa tänkbara ledaren för socialdemokratin.

Dessutom är Isakssons bok en i vissa stycken, inte minst stilistiska, övertalande bok: läsaren ska bringas att tro på Mona Sahlins förtjänster. Isaksson är naturlgitvis i sin fulla rätt att plädera för den som är hans favorit, men som läsare störs jag av att han överargumenterar – bokstavligen genom att upprepa samma sak i två, ibland tre meningar som ligger efter varandra. Så här kan det låta: ”Mona Sahlins första år vid makten kan beskrivas som ensamt. Ett slags ensamhet.” Det här enda exemplet skulle kunna mångfaldigas. Jag är säker på att man, om man tog bort upprepningseffekterna, skulle bringa ner bokens drygt 400 sidor med åtminstone 100.

Ibland antar vidare hans vurm för Mona Sahlin komiska uttryck. Som när han skildrar ett möte med ambassadörer: ”Klädd i kjol i stället för långbyxor gav hon ett erfaret intryck. Amassadörerna tyckte om henne.”

Slutsatserna i boken är hur som helst mer entydigt positiva än de i Lotta Grönings sahlinbiografi. Ändå finns det märkliga likheter mellan de här båda böckerna. Förekomsten av ett utförligt personregister och antalet sidor ger i förstone intrycket, att Isakssons bok är mer genomarbetad och väldokumenterad, och det är den också i vissa avseenden. Men avsaknaden av notapparat och referenser till från vem de anförda uppgifterna kommer delar Isakssons bok med Grönings. Då och då finns i den långa texten visserligen personreferenser, men långa sjok av texten är helt uppenbart Isakssons egna slutsatser, ibland spekulationer från Isakssons sida; Isaksson delar dessutom med Gröning lusten att psykologisera över sin huvudpersons beteende. Liksom hos Gröning hittar jag för övrigt småfel, men liksom i fallet Gröning har jag inte lust att anföra dem, eftersom de rör detaljer som inte påverkar helhetsbilden.

En mer vägande invändning är då att Isaksson förefaller att sakna ideologisk kompass. När han till exempel hävdar att Sahlin vill utveckla samhället i riktning mot ”jämlikhet, rättvisa och frihet”, stämmer det att hon ofta har talat om frihet. Däremot undviker hon begreppet jämlikhet – i stället brukar hon använda sig av det icke synonyma och mer luddiga begreppet rättvisa.

Och naturligtvis faller Isaksson för Sahlins verbala vurm för Olof Palme, detta trots att var och en som vet något om Palmes ideologiska hållningar inser, att Sahlin i flera bärande stycken förordar en inrikespolitik, som verkligen inte var hans. Och det låter ju ödmjukt att Sahlin har tagit lektioner av Jan Eliasson för att lära sig något om utrikespolitik – vilket inte har hindrat henne från att på egen hand hamna i en helt annan hållning än Palmes i EU-frågan.

Liksom Isaksson är jag tillfreds med att hon numera tycks ha några som håller ordning på hennes ekonomi respektive almanacka. Och jag håller verkligen med honom, när han mot slutet av boken driver tesen, att hon i stället för att omge sig med ja-sägande likasinnade till sin stab borde knyta människor som vågar ifrågasätta och driva egna meningar, också komplettera henne där hon har svagheter.

För trots allt är det viktigare att få bort alliansregeringen än vem som är socialdemokratisk partiledare.