En mosa-Lotta-kampanj

Jag omnämns i Lotta Grönings ”Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv” (Bonniers, 2008) men i fråga om en ganska perifer sak, det faktum att jag inte inbjöds till den partikongress där hon valdes till partiordförande.

Jag känner Lotta allt sedan dess att hon liksom jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, och vi betraktar oss som vänner, detta utan att vi numera ses särskilt ofta. När hon började skriva sin Mona-biografi, hörde hon av sig och ville träffa mig för att prata om Mona – hon hade, som så många andra, förstås läst vad jag här på bloggen skrev om Mona, när Mona på nytt fördes fram som ordförandekandidat. Men trots att jag sa OK och trots upprepade signaler från Lottas sida om en träff, fick hon inte till något samtal med mig om Mona.

Lotta arbetade i ett och ett halvt år som politisk sakkunnig hos Mona när Mona var arbetsmarknadsminister, så jag är uppriktigt nyfiken på hur Lotta uppfattar Mona, då, nu och över huvud taget. Somligt från Lottas tid på arbetsmarknadsdepartementet känner jag igen: ”Jag fick klara mig själv. Jag drev egna projekt, jag fick rycka in i stället för henne när hon var sjuk och skulle tala på möten.” Också att ”hon släppte få in på livet”.

Innan jag själv läste Lottas bok om Mona, läste jag en mängd kritiska kommentarer till den, bland annat på en rad s-bloggar, i Expressen och i min gamla tidning Aktuellt i politiken; bland bloggarna fanns det rent av några som tillstod att de själva inte hade läst boken men lika fullt fördömde den.

Lite grann kände jag igen de reaktioner jag fick, när jag själv skrev om Mona när hon nu senast kandidaerade till partiledarposten. Jo, jag hade många mycket kritiska synpunkter på henne, men jag såg till exempel också hennes personliga utstrålning och gillade hennes antikärnkrafthållning, och framför allt bedömde jag flera andra kandidater på samma hårdhänt granskande sätt.

Lotta har i en replik på sin blogg gett en rad exempel på att hennes bok innehåller många positiva omdömen om Mona, och jag skulle med lätthet kunna ge fler exempel. I bokens slutord skriver Lotta om Mona: ”Som person tycker jag mycket om henne.” Men där finns också det där som Monas både anställda och frivilliga försvarsstab inte tål: ”Det är med blandade känslor jag tänker på henne. Hos mig väcker hon både frustration och ilska, men också innerlig värme.” Värme får man gärna visa partiledaren. Men inte ilska och frustration!

Följande (och annat liknande), som illustrerar varför Lotta är frustrerad över Mona, har fått ett helt drev att gå loss i något som man frestas kalla ”mosa-Lotta-kampanj”. Det var inte Monas affärer som knäckte Lottas förtroende för henne. ”Det var politiken och den roll hon accepterade som främsta talesman för en krispolitik som förde socialdemokratin åt höger och inlemmade partiet i en nyliberal anda i EU-tappning.”

Ytterst handlar reaktionerna mot Lottas bok alltså – är någon förvånad? – om var en socialdemokrati, ledd av Mona Sahlin, bör placera sig på den gamla kära höger-vänster-skalan.

Därmed inte sagt att ”Sanning och konka. Mona Sahlins politiska liv” är en allt igenom bra bok. Lotta Gröning har gett sina kritiker lättköpta poäng genom att här och var slarva med fakta. För att vara skriven av en person som är filosofie doktor i historia är den också märkvärdigt befriad från fotnötter och andra typer av källhänvisningar, vilket både gör det svårt att kontrollera fakta och att tidsbestämma citerade utsagor.

I stället har Lotta Gröning skrivit journalistiskt och psykologiserande. I mångt och mycket står den bild hon ger av Mona Sahlin i överensstämmelse med vad vi vet om Mona genom andra källor, och den bild av Mona hon ger är alltså mycket mer balanserad än vad som har framkommit i kommentarerna.

Själv skulle jag ha velat få veta mer om det bristande självförtroende Lotta Gröning tillskriver Mona – och hur denna sviktande självkänsla går ihop med den väl åskådliggjorda rollen som Come Back Girl.

Men det är kanske mer en fråga för en psykolog än för en politisk journalist.