Last chorus: Gunnar Dahl

Mitt liv är numera så fyllt av begravningar att jag inte själv längre kan känna mig säker. Rätt vad det är blir det min tur.

Den Gunnar Dahl (1939-2008) som begravdes i fredags är inte Birgittas bror – han heter Gunnar Heijbel numera – utan en kusin, son till Martin och Ingrid; Martin var bror till Birgittas likaledes avlidne far Sven. Gunnar Dahl dog av de långt utdragna sviterna av en stroke.

Släkten Dahl är stor och rikt förgrenad. Över hundra släktingar och vänner deltog i begravningsgudstjänsten i Djursholms kapell i fredags. Att det var så många har knappast med plikt att göra. Gunnar var en vänsäll person.

Begravningar har, vilken form de än ges, en katharsisartad effekt på dem som finns kvar och deltar. Den här gången – så är det verkligen inte alltid – lyckades också officianten, kyrkoherde Staffan Hellgren, träffa rätt ton: han beskrev verkligen den människa vi var där för att ta farväl av.

Jag har svårt för det religiösa ceremonielet, också vid begravningar: deltar som icke troende aldrig i bön eller psalmsång. Men många av psalmerna är förstås, allt sedan barndomens psalmverstragglande, välbekanta för mig. Också för mig är ”Blott en dag” (svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (svensk psalm 297) en del av vårt svenska kulturarv. Mer symboliskt rätt kändes i just det här specifika fallet ”Var inte rädd” (svensk psalm 256). I den finns nämligen formuleringen ”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.”

Och Gunnar var en hängiven seglare, långseglare, till och med jordenruntseglare.

Denna tidskrävande och äventyrliga del av sitt liv finansierade han genom att bland annat vara framgångsrik fastighetsmäklare. Jag delar hans fäbless för Karibien, men hans verksamhet som affärsman ligger förstås långt från det jag någonsin skulle ha kommit på att ägna mitt eget liv åt.

Ändå kom vi alltid väl överens, förde vänliga samtal i samband med de sammankomster som brukar organiseras inom den dahlska släkten. Fast det var egentligen inte den vägen jag blev bekant med honom. På vårvintrarna brukade han nämligen åka skidor i Vålådalen. Där hamnade även jag några gånger samtidigt med honom, detta trots att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att ge mig ut i skidbacken eller i längdspåret. Jag var nämligen under en period där tillsammans med partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson och partisekreteraren Bo Toresson och deras närmaste medarbetare – varje år hade vi ett internat i Vålådalen för att diskutera olika knäck- och framtidsfrågor. Folket från statsrådsberedningen respektive partiexepeditionen åkte förstås också skidor mellan överläggningspassen. Alla utom jag. Jag brukade sitta kvar inne och rätta VU-protokoll. Då och då kom Gunnar och bröt rutinen: satte sig ner och pratade en stund. Det var så jag lärde känna honom.

Så småningom förstod jag att Gunnar inte bara var en hängiven skidåkare utan också en hängiven seglare.

Och mycket riktigt speglades hans kärlek till vatten också i valet av icke-kyrklig musik vid begravningsakten. Vi hörde Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” och Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water”. Och som avslutning spelades – ”I’m Sailing”.

Vid defileringen lägger en seglarkamrat en seglarmössa, som också Gunnar har haft, på kistlocket tillsammans med alla rosorna. Och vid minnesstunden efteråt i Villa Pauli spelar en annan seglare ett munspelssolo till den bortgångne kamraten.

Flera – bland dem min hustru – påminner om den aura av spännande äventyr som fanns kring Gunnar, redan under de yngre årens sommarvistelser på Resarö.

Det är sorgligt när någon dör. Men också hugnesamt när denne någon blir ihågkommen i ett så ljust sken.

Tycker ni om Brahms?

Som vanligt när vi ska gå på konsert inleder vi med att äta ute. Den här gången blir det på Katalin, alldeles nära Musikens hus. Det börjar med att vi väljer fel två gånger i den lite nyckfulla menyn. Andra gången visar det sig att gösen har ersatts av odlad torsk, och det tar vi. Torsken är faktiskt riktigt god, och vi dricker vitt vin från Sydafrika till.

Torsdagens konsert ingår inte i serien av abonnemangskonserter. Men violinisten Anne-Sophie Mutters namn har lockat Birgitta att köpa biljetter. (Och eftersom hon var allra först i kön, lyckades hon till och med köpa biljetter till våra vanliga platser.) Birgitta har sett och hört Anne-Sophie Mutter live två gånger förut, båda gångerna på Lincoln Center i New York, och blev då mycket förtjust i hennes spel och scennärvaro, vid ett av dessa tillfällen för övrigt med stor mage – Mutter var höggravid.

Själv har jag tidigare bara hört henne på CD, vilket har övertygat även mig om att hon är en skicklig violinist.

På programmet stod den här gången tre violinsonater av Johannes Brahms (1833-1897).

Mutter spelade som förväntat oklanderligt, och vid hennes sida fanns pianisten Lambert Orkis som, framför allt i den tredje och sista sonaten, var mycket mer än ackompanjatör.

Ändå dröjde det mycket länge innan jag greps av musiken, och jag tror att det just var den – alltså Brahms musik – som gjorde mig sval. Brahms musik känns så balanserad, ibland idyllisk, att den inte riktigt passar min smak.

Den här känslan bemäktigade sig mig framför allt när jag lyssnade på de två violinsonaterna före pausen, nummer 2 i A-dur (opus 100, Thunersonaten) och nummer 1 i G-dur (opus 78, Regenliedsonaten).

Violinsonat nummer 3 i D-moll (opus 108, även den för övrigt komponerad vid Thun i Schweiz) fick mig äntligen på bättre lyssnarhumör, kanske för dess mollton, kanske genom att Brahms här i en sonat använder sig av den symfoniska formen med fyra i stället för tre satser, kanske, framför allt, för att violinisten och pianisten här växelvis hade dominerande roller.

Möjligen delade många andra i publiken mina synpunkter, för nu blev applåderna mycket kraftiga, och musikerna ropades in gång på gång.

Mutter greps uppenbarligen av denna stämning och levererade, efter nya och nya inrop, inte mindre än fyra extranummer.

Hon spelade, ackompanjerad av Orkis, tre av de sammanlagt 21 ungerska danser som Brahms komponerade under perioden 1858-1869. Av dem minns jag särskilt nummer 5 (allegro) och nummer 7 (allegretto). Mutter spelade här fingerfärdigt och virtuost som det anstår ungersk zigenarmusik – de här brahmsstyckena är bearbetningar av insamlad sådan.

Och så, när publiken aldrig visade några tecken på att få nog, avslutade hon med Brahms kända vaggvisa ”Nu i ro somna in”, i tyskt original ”Guten Abend, gute Nacht”.