Fars dag

9 november 2008 18:58 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nej, jag har inte fått någon slips, inte heller några strumpor.

Men Birgitta gick upp tidigt i morse och totade ihop två smörgåsbakelser – en åt mig och en åt henne till morgonkaffet – av så mäktigt slag att de räckte också till lunch.

Och så fick jag presenter: På DVD Allan Edwalls filmatisering av Sigfrid Siwertz’ ”Mälarpirater”, på dubbel-CD ”Swing from Paris” med Django Reinhardt och så böcker av två författare som jag har läst allt på svenska av, Arto Paasilinnas ”Uppdrag: Skyddsängel” och Michael Connellys ”Räven”.

Av barnen ringde först av alla Anna, som sjöng för mig, innan hon skulle i väg till kyrkan för att predika.

Senare på eftermiddagen ringde också Matti, som numera sen länge bor på Söder i Stockholm.

Hos honom hade mellandottern, Kerstin, övernattat; hon var nämligen i går kväll på konsert med Tomas Andersson Wij – som ni ser finns det ett och annat gemensamt mellan generationerna i den här familjen. På vägen hem från tåget i dag tittade hon in hos oss och gav mig ett nummer av MOJO med vilken det följde en (i mitt fall) passande CD: ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”.

* * *

Min egen pappa, född 1912, dog alldeles för tidigt, 1977.

Jag var journalist då, chefredaktör, och måste pressa ur mig en text även den morgon då jag just hade fått dödsbeskedet. Så jag skrev om pappa och om döden i min bloggartade ledarsidesspalt:

DET
HÄNDER

…att det privata helt tar kommandot över ens offentliga jag.

Denna novembermorgon, då jag måste pina ur mig en ”Det händer”, har jag svårt att samla tankarna kring något annat än att min pappa dog i natt. Hastigt, hemma. Sextifem år gammal.

* Fast är det egentligen inte karaktäristiskt för vårt samhälle, att vi så gärna undviker att tala om döden?

Det mesta som i dag sägs om gårdagens samhälle är förljuget och romantiserat. Men just döden tror jag hade en mer naturlig plats i människors föreställningsvärld förr. Nu skuffar vi gärna in våra gamla i särskilda reservat. Och så försvinner de då, mer eller mindre omärkligt. Vi andra – vi ”produktiva”, vi som har barn och ungdomar omkring oss – är blyga för döden. Den vågar vi sällan tala om.

När talade någon politiker sist om döden?

* Det är lätt att avfärda frågeställningen med en skämtsam axelryckning: Inför döden kan politikerna inte överbjuda varann med löften.

Men det här är allvar.

Jag undrar om det inte är ett kardinalfel hos många av oss som är politiskt verksamma att vi stirrar oss blinda på det samhälleliga och påverkbara.

Ändå är det ju så att för de flesta är allt det som har att göra med familjen och den egna tillvaron och livscykeln betydligt mer påtagligt än det som vi normalt kallar politik.

I själva verket är det här heller inte två från varann klart skiljbara verkligheter. För den enskilda människan är det ”politiska” och det ”privata” hopplöst intrasslat i varann; hans eller hennes föreställningar och ställningstaganden är grundade både på det ena och det andra.

Även den som till äventyrs förnekar det nås själv av sanningens minut.

* Jag kunde ha valt att skriva om pappas industriallergi, den som ledde till att han blev förtidspensionerad. Jag kunde också ha berättat om flykten undan kriget, om svält och umbäranden. Och på så sätt församhälleligat honom.

Men i en sån här stund är det inte det som känns riktigt. Den alldeles privata sorgen och saknaden påminner om att det inte alltid hjälper att vara fyrtio år och stor och aldrig så kunnig om samhället.

Enn Kokk

Pappa dog den 7 november 1977, och den här texten publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1977, daterat den 24 november.

Begravningen ägde rum redan den 12 november, i Njurunda gravkapell.

Vid den höll jag, i kapellet, i egenskap av äldste son ett minnestal över pappa:

Pappas död kom hastigt och överraskande för oss alla. Han var ju inte sängliggande. Han var ju bara sextifem år.

Så resonerar vi gärna – skjuter tanken på döden ifrån oss. Och så kommer den då ändå en dag, nyckfull och överrumplande. Kvar finns bara tomheten, saknaden och minnena.

– – –

Pappas liv var många års hårt arbete, under krigsåren och strax därefter också oro, uppbrott och umbäranden.

Jag har många gånger i vuxen ålder, när jag fick egna barn, och jag vet att mina bröder också har tänkt så, tänkt på hur det måste ha känts för pappa och också mamma att ge sig i väg från hemlandet, Estland, från egna föräldrar och syskon, från människor de kände och tyckte om och att överge allt de ägde och hade.

Här i Sverige måste de börja om från början. Arbeta och bygga upp ett nytt hem. Lära ett nytt och främmande språk. Ge oss barn ny rot och en ny trygghet.

Pappa och mamma gjorde allt det här tillsammans, solidariskt och uppoffrande. Mamma har inte bara förlorat sin man sen fyrtiotvå år. Hon har också förlorat en livskamrat i ordets riktiga bemärkelse.

– – –

Färden över ett stormigt hav en annan höst, hösten 1944, slutade lyckligt. Vår familj fick efter hand en trygg och bra tillvaro. Jag tror att alla vi barn har minnen av barndomen fulla av ljus och glädje.

Mycket hade det här att göra med pappas envetenhet och vilja att genomföra det han trodde på och ville satsa på. Samtidigt var han en generös människa.

Det här handlar faktiskt inte bara om självklar fadersplikt. Pappa var alltid generös. Hade han något delade han med sig – även av det minsta han hade.

Och visst var det lite vi hade ibland, inte minst de allra första åren i Sverige. Men på något egendomligt sätt har vi barn aldrig haft känslan av att vi skulle ha levt ett särskilt svårt liv.

Man talar ibland om hur föräldrar genom egna uppoffringar ger sina barn ett tryggare och bättre liv. Det har aldrig varit så sant som när det gäller pappa. Tre barn lyckades han trots knapp lön ge möjlighet till utbildning. En oändlig rad av morgnar gick han till jobbet medan vi ungar ännu låg kvar i kökssoffan och sängens värme. En oändlig rad dagar av hårt arbete från hans sida la grunden till vårt liv på egna ben. Pappa ska veta att vi ungar aldrig glömmer det.

– – –

Vi hade allihop så intensivt önskat att han efter alla långa och tunga arbetsår hade fått en lång och skön ålderdom.

Riktigt så blev det nu inte. Arbete och sjukdom bröt ner honom i förtid. Pappa var under de senaste åren av förtidspensionering inte längre vad han var i sin krafts dagar.

Men det är inte så vi barn minns honom. För oss är han en kraftfull och stark människa, full av energi och arbetsglädje. För oss är barndomens somrar pappas notdragning och fiskefärder och alla utflykter till öarna ute i havet.

– – –

Minnet av en människa är med nödvändighet personligt. Mamma, var och en av oss syskon, våra hustrur och barnbarnen, släktingar och kamrater – alla har vi något alldeles eget som vi skulle vilja klä i ord i en sån här stund. Samtidigt är det så förtvivlat svårt. Det är som att med grova händer slita i spindelväv.

– – –

Min egen resa hem till Juniskär här om dagen blev en resa tillbaka till barndomen, men en resa full av sorg och saknad. När tåget passerade Njurunda tänkte jag på hur pappa och jag, när jag var barn, brukade åka dit och bada bastu tillsammans. Ljungan påminde om flottningen där pappa en gång jobbade, solbränd, blond och stark. Tåget gick också förbi Gränges Aluminium där pappa jobbade i många år och där jag själv hade sommarjobb. Och sen havet: vidsträckt, blått och vitkammigt i höstsolen.

Havet som pappa tyckte mer om än någonting annat. Havet som under många år gav arbete och utkomst men också var det lockande äventyret och fritidens rekreation.

Den allra sista dagen i livet var pappa ute på sjön och la ut nät.

Alla vi som kände honom väl vet att han skulle ha tyckt att det var det allra bästa sättet att sluta sin levnads dagar.

– – –

Puhka rahus kallis isa.

Judy Collins på nytt

9 november 2008 16:50 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag skrev nyss om mitt förlorade förhållande till Joan Baez. Judy Collins är ett parallellfall. Jag har alla hennes gamla folksångskivor på Elektra, men senare, när hon ändrade inriktning, har jag bara lyssnat sporadiskt på henne.

På samma utförsäljning, där jag hittade Joan Baez’ senaste skiva, hittade jag en Judy Collins-CD från 1990, ”Fires of Eden” (CBS 4672732) och beslöt mig för att återuppta bekantskapen.

I ett avseende känner jag igen den sångerska jag en gång i världen blev ganska förtjust i: texter med en politisk underton finns fortfarande i hennes repertoar.

”A message of hope
A message of peace
A message of helping each other
Is all the message we need”
heter det i ”City of Cities”.

Och lyssna på

Fortune of Soldiers

Text och musik: Judy Collins, David Buskin och Robin Bateau, 1990

Was the fortune of soldiers to be always at war
Sighting down the barrel at whatever comes
Till the fighters forgot what they’re doing it for
And reason was lost in the sound of the drums

Twas the fortune of soldiers to be always alone
Forgetting the faces of all their loved ones
Far from their daydreams, far from their homes
Love songs were drowned in the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said peace can never be
They just couldn’t see
What one dreamer can do

Tis the fortune of bankers and builders of arms
To worship the profit however it comes
Up in their towers, sheltered from harm
Far from the smoke and the sound of the drums

Tis the fortune of dreamers to see what they see
To live with the scorn till the miracle comes
To teach us the music and show us the key
And the chorus to silence the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say that peace can never be
They just couldn’t see what one dreamer can do

Tis the fortune of children to have such a choice
To grow up to be dreamers or builders of guns
Born to be angels, born to rejoice
Not to grow up to the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s just a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said that peace can never be
It’s a fantasy

Det här indikerar samtidigt, att Judy Collins sånger, ibland skrivna av henne själv men oftar ihop med andra, är reflekterande mer än agiterande; de texter hon har skrivit speglar också ofta erfarenheter ur hennes eget liv.

Folksångerska är hon inte längre utan i stället singer-songwriter.

Och det är främst i musiken bristerna finns i de låtar hon har valt till den här skivan.

”City of Cities”, som jag citerar ur ovan, har poparr med mycket kör, och detsamma gäller ”Dreaming” – musikaliskt är de här låtarna inte bra. Jag är lika kritisk till fler låtar, som ”The Air That I Breathe” med sin ganska smöriga musik.

Mycket lite finner, när det gäller musiken, nåd i mina öron. Ska jag nämna något någorlunda hyggligt undantag, får det bli ”From a Distance” med sin ganska traditionellt balladaktiga ton.

En annan Joan Baez

9 november 2008 14:57 | Musik, Politik | 7 kommentarer

Jag var – och är – en stor beundrare av den unga Joan Baez. Länge köpte jag varje ny LP, så småningom CD, med henne. Den Joan Baez jag gillade (och gillar) var en underbar folksångerska, också politisk aktivist.

Som så många andra som sjunger andras material började hon så småningom själv skriva sånger, de flesta av dem tyvärr inte i klass med folksångmaterialet. Därmed mattades mitt intresse för Baez; det finns fullt upp med skivor av henne från senare årtionden som jag aldrig har hört.

I samband med Musikörats utförsäljning hittade jag en CD med henne från 2008, ”Day After Tomorrow” (Proper Records PRPCD 034) och beslöt mig för att pröva henne på nytt. Till det som lockade mig hörde det jag läste på omslaget: CDn har producerats av Steve Earle, och bland dem som har lämnat bidrag i form av sånger finns till exempel Elvis Costello, Eliza Gilyson, Thea Gilmore, Tom Waits och så förstås Steve Earle.

Och som man kan förstå finns här ett antal sånger som låter bra, till exempel ”Scarlet Tide” (Elvis Costello och Joseph Henry Burnett), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits och Kathleen Brennan), ”I’m a Wanderer” och ”Jericho Road” (båda av Steve Earle) och ”Requiem” (Eliza Gilkyson).

Baez stämma är inte så ljus som förr, och bara i titellåten spelar Joan Baez själv gitarr; i övrigt hör vi Steve Earle på gitarr.

Innehållsligt överraskar den här CDn mig genom att ha en religiös grundton – den har alltså en klangbotten som jag inte förstår mig på. Tonen slås an redan i den inledande låten, ”God Is God” skriven av Steve Earle:

I belive in prophecy.
Some folks see things not everybody can see.
And, once in a while, they pass the secret along to you and me.

And I believe in miracles.
Something sacred burning in every bush and tree.
We can all learn to sing the songs the angels sing.

Chorus:
Yeah, I believe in God, and God ain’t me.

Det är vackert alltihop. Men det berör mig inte.