Melodikrysset nr 4 2008

26 januari 2008 12:14 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det var egentligen bara i två fall, dessutom delar av samma fråga, jag behövde googla. Frågan handlade symptomatiskt nog om två melodifestivalbidrag – det är sällan jag kommer i håg dem efteråt, även om jag försöker aldrig så mycket. Sandra Dahlbergs ”Här stannar jag kvar” från 2004 kom jag åtminstone vagt i håg, även om jag inte mindes sångerskans namn. I fallet Marie Lindberg var det tvärt om sångerskans namn jag kom i håg, inte melodin eller dess titel, ”Trying to Recall”.

Egentligen befinner sig Idol-vinnaren Marie Picasso i mitt fall i samma klass: Jag känner inte igen hennes ”Miracle” – och Idol har jag absolut aldrig sett eller hört på. Men eftersom jag fortfarande köper Aftonbladet, har jag ju inte undgått att se de jättelika bilderna och rubrikerna med och om henne. Dessutom har hon för kort tid sen stirrat på mig från Telias hemsida, som jag använder som startsida. Jag har också kontrollgooglat på henne i dag och fått reda på att hon egentligen heter Lilly Marie Pettersson.

Däremot beredde det mig, äldre man, inga problem att känna igen Lena Philipsson i ”Unga pojkar, äldre män”. Jag vet också att låten är skriven av Orup.

Om ni, med anledning av vad jag skriver om melodifestivallåtar och liknande, tror att jag är helt obekant med dagsaktuell musik, tar ni fel. Rapparen Petter finns, med flera skivor, i min skivsamling. Där finns dock än så länge inte hans senaste CD ”Goddamnit”, som inleds med ”Intro Feat”, där skådespelaren Mikael Persbrandt medverkar. Men Persbrandts röst är ganska lätt att känna igen.

Resten var rena hemmaplan för mig; en artist som Barbra Streisand står mig mycket närmare än deltagarna i Idol och flertalet av dem som deltar i Melodifestivalen.

Det är klart att jag har hört – och gillar – Per Myrbergs ”34:an”, det vill säga Olle Adolphsons svenska version av ”This Ole House”. Jag har till och med gjort en egen text, ”68:an” (benämningen på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen), till den.

Simon & Garfunkel, som jag har allt med, förekom i dag till och med två gånger.

Först hörde vi ”Bridge Over Troubled Water”, skriven av Paul Simon. På svenska heter den, i Åke Arenhills översättning, ”Som en bro över mörka vatten”. Den blev en stor hit även på svenska, då med Tommy Körberg.

Lite senare spelade Eldeman en låt, som han benämnde efter dess undertitel, ”59th St. Bridge Song”, men som är mer känd som ”Feeling Groovy”. De som sjöng var alltså Art Garfunkel och Paul Simon.

”My Fair Lady” var jag på 1959 i samband med den allra första Elevriksdagen, där jag var ombud. Musikalen bygger på George Bernhard Shaws pjäs ”Pygmalion”; musikalversionen (för Broadway) gjordes 1956 av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik). I den sjunger Eliza (i den svenska versionen, alltså – då Ulla Sallert) om den spanska räven – vilket här skulle ge räv.

En annan musikal, som jag också har sett, är ”Cabaret”; här hörde vi Liza Minnelli sjunga ”Money Makes the World Go Around”. Har ni inte läst boken den bygger på – Christopher Isherwoods fina ”Farväl till Berlin” – har ni en upplevelse kvar.

Ytterligare en stor artist, men hemmahörande i operans värld, spelades i dag: Plácido Domingo, en av de tre tenorerna, sjöng Puccini. (De övriga i tenortrion är – eller var, ska man väl skriva numera – José Carreras och Luciano Pavarotti.)

Slutligen en fråga, som på flera sätt står mitt musikhjärta nära.

Vi hörde Fred Åkerström sjunga. Fred var en av huvudartisterna under den gigantiska allsångskväll 1970 i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) lanserades. Fred har också gjort en fin LP med sånger av Ruben Nilsson, vars ”Fimpen och tändstickan” vi här hörde.

Ruben Nilsson (1893-1971) var plåtslagare, visdiktare och konstnär. Som visdiktare är han unik i så måtto, att han aldrig själv sjöng in sina egna visor på skiva. Men numera finns faktiskt hans röst bevarad på skiva: Peder Svan gav ut en dubbel-CD med svenska visor under 1900-talet, ”Visans gyllene tid”, och där finns, i överföring från en privatinspelning, Ruben Nilsson med sina ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”. Du kan hitta min recension ovan under Kulturspegeln, Musik – länk finns här.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett farväl, fyllt av vemod

25 januari 2008 17:55 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.

Brecht, emigranten

24 januari 2008 7:35 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 40 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om den tyske dramatikern och poeten Bertolt Brecht (1898-1956). Min recension av en uppsättning av hans mest kända och spelade verk, ”Tolvskillingsoperan” (1928), hittar du under Kulturspegeln, Teater; länk finns här. Ett par sångtexter ur ”Tolvskillingsoperan” hittar du här respektive här. En recension av Gisela Mays LP ”Brecht / Weill” finns under Kulturspegeln, Musik; länk finns här.

Bertolt Brecht var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material – hans versioner har en omisskännligt brechtsk prägel. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter). För de mycket brechtintresserade och dessutom tyskkunniga finns en fantastisk utgåva av hans verk – dramer, dikter, sånger – om hela 20 CD plus bok tillgänglig, ”Werke” (BMG, 1997); jag äger den och har en gång, med ibland större, ibland mindre uppmärksamhet, lyssnat mig igenom den.

Men över till det som föranleder den här texten:

1933 lämnade Brecht av politiska skäl det allt brunare Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och den ovan redan nämnda Gisela May.

Även om Brecht kom tillbaka till Tyskland, hade han alltså en lång erfarenhet av att leva som emigrant och av att som politisk flykting tvingas ta sig från land till land.

I Folket i Bild nummer 17 1954, som jag läste och sålde när det begav sig men nu åter har köpt in på Tradera, hittar jag en dikt av Bertolt Brecht om den här erfarenheten; för tolkningen till svenska står den själv landsflyktige Erwin Leiser:

Till kommande släkten

1.

I sanning, jag lever i dystra tider!
Det troskyldiga ordet är dåraktigt. En slät panna
tyder på okänslighet. Den som skrattar
känner ännu inte till
den hemska nyheten.

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om så många grymheter!
Han där som går lugnt över gatan
kan väl inte längre nås av vänner
som är i nöd?

Det är sant: jag förtjänar ännu mitt uppehälle.
Men tro mig: det är en slump. Vad jag gör
ger mig ingen rätt att äta mig mätt.
Slumpen skonade mig. (Om min lycka sviker,
är jag förlorad.)
Man säger till mig: Ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
jag rycker brödet ur den svältandes händer, och
den törstige behöver mitt vatten?
Och likväl äter och dricker jag.

2.

Till städerna kom jag i förvirringens tid,
när hunger rådde.
Till mänskorna kom jag i upprorets tid
och gjorde uppror med dem.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Mina måltider åt jag mellan slagen,
och sov om natten mellan mördarna.
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde till träsket på min tid.
Slaktaren kände igen mig på språket.
Jag förmådde blott litet. Men de mäktiga
satt säkrare utan mig, hoppades jag.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

3.

Ni som ska dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om vår otillräcklighet
på den dystra tid
ni undkommit.

Vi gick genom krig mellan klasser och bytte
oftare länder än skor, utan hopp.
när vi såg orätt men ingen resning.

Likväl vet vi:
Även hat mot låghet
vanställer anletsdragen.
Även vrede över orätt
gör rösten hes. Ack vi,
som ville jämna mark för vänlighet,
kunde själva inte vara vänliga.
Men ni, när ni verkligen kommit så långt,
att mänskan hjälper sin medmänska,
varen skonsamma
när ni tänker på oss.

Nils Hahnes svart-vita illustrationer, särskilt en med marscherande soldater, understryker stämningen i dikten.

Den här tolkningen publicerades alltså i Folket i Bild 1954.

1955 gav FiBs lyrikklubb ut en volym dikter av Bertolt Brecht, ”Sånger mellan krigen”, i urval av Erwin Leiser. Leiser introducerade Brechts författarskap och stod också för en del av tolkningarna till svenska. Men även andra hade gjort fina översättningar: Johannes Edfelt, Ebbe Linde, Åke Lindström.

”Till kommande släkten” avslutar bokens sista och tredje avdelning ”Dikter i landsflykt” och därmed hela boken.

Johannes Edfelt har översatt den här dikten i samma avdelning:

Tankar om landsflyktens varaktighet

1.

Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder i morgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.

Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!

Ambivalensen i flyktingtillvaron, den som kommer sig av att man från den ena dagen till den andra inte vet, vad som ska ske med en, blir ännu mer synlig, om man läser också den här brechtdikten, tolkad av Erwin Leiser:

Våren 1938

I dag, påsksöndagsmorgon,
gick plötsligt en snöstorm över ön.
Mellan de grönskande häckarna låg snö. Min unge son
hämtade mig till ett litet aprikosträd vid husväggen.
Från en vers där jag pekade ut dem med ett finger
som förberedde ett krig som kan
förinta kontinenten, denna ö, mitt folk,
min familj och mig. Tigande
lade vi en säck
över det frysande trädet.

Och här en glimt av flyktingtillvaron i Finland; Ebbe Linde står för tolkningen till svenska:

1941

På flykten för mina landsmän
har jag nu nått Finland. Goda vänner
som jag inte kände i går, har ställt ett par sängar
i ett snyggt rum. Ur högtalaren
hör jag packets segerrapporter. Nyfiket
betraktar jag världdelsskartan. Högst upp i Lappland
ut mot Norra Ishavet
ser jag en liten dörr.

Den öppningen ledde vidare mot USA. Ebbe Linde tolkar:

Hollywood

Var morgon går jag ut att tjäna mitt bröd
på torget där det är lögnmarknad.
Förhoppningsfullt
klämmer jag in mig bland försäljarna.

Bara lite regn

23 januari 2008 11:42 | Musik, Politik | 4 kommentarer

En mångårig favorit, framför allt som sångmakare, är amerikanskan Malvina Reynolds (1900-1978), socialist och lite av den radikala amerikanska sångrörelsens mormor. Som sångerska hade hon, tycker jag, sina begränsningar – även om jag själv gärna hör hennes sånger också i original. Andra, till exempel Pete Seeger med ”Little Boxes” och Joan Baez med ”What Have They Done to the Rain?”, har gjort helt enastående tolkningar av hennes skapelser.

Malvina Reynolds hörde hemma i den radikala amerikanska sångvänstern och var unik på så sätt att hon både kunde skriva lysande sångtexter, ofta kampsånger med lyriska kvalitéer, och tonsätta sångerna så att de omedelbart fastnade i lyssnarens öra.

När jag gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), tog jag med hennes ”Little Boxes”, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”. Du hittar både originaltexten och översättningen under Kulturspegeln, Sångtexter.

Hade jag haft tillgång till någon riktigt bra svensk version av hennes ”What Have They Done to the Rain?”, hade jag nog tagit med den också. Här är originaltexten med lite bakgrund:

What Have They Done to the Rain? (”Rain Song”)

Amerikansk text och musik: Malvina Reynolds, 1962

Många tolkar den säkert i dag som en protestsång mot försurning, men ursprungligen skrevs den för en kampanj mot kärnvapenprov ovan jord, som spred strontium-90 i luften, vilket sen kom ner i form av regn, gick ner i marken och togs upp av det gräs som betades av korna och därefter fanns i den mjölk som barnen drack.

Just a little rain falling all around,
The grass lifts its head to the heavenly sound,
Just a little rain, just a little rain,
What have they done to the rain?

Just a little boy standing in the rain,
The gentle rain that falls for years.
And the grass is gone,
The boy disappears,
And rain keeps falling like helpless tears,
And what have they done to the rain?

Just a little breeze out of the sky,
The leaves pat their hands as the breeze blows by,
Just a little breeze with some smoke in its eye,
What have they done to the rain?

Just a little boy standing in the rain,
The gentle rain that falls for years.
And the grass is gone,
The boy disappears,
And rain keeps falling like helpless tears,
And what have they done to the rain?

Sångtexten hittar man med noter i Malvina Reynolds’ egen sångbok ”Little Boxes and Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964).

Den finns också med (text och gitarrackord) i Peter Bloods och Annie PattersonsRise Up Singing: The Group-Singing Song Book” (Sing Out, 1992) – den går att köpa med en serie kassetter eller CD, som innehåller sångintroduktioner.

Malvina Reynolds har själv sjungit in sången på
Malvina Reynolds… Sings the Truth” (Columbia CS 9414)
Held Over” (Cassandra Records CFS-3688, 1975)
Ear to the Ground” (Smithsonian Folkways SFW CD 40124, 2000)
The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground from the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40130, 2000).

Sången har spelats in av otaliga artister, bland dem Marianne Faithfull, Coco Kallis, Melanie, The Searchers och Rosalie Sorrels, men jag vill framför allt rekommendera de skivor där den förekommer med Joan Baez:
Joan Baez in Concert” (Vanguard VSD-2122, 1962)
The Best of Joan Baez” (Vanguard SH-130, 1964)

Den svenske sångare som mest av alla både har översatt – skickligt! – och spelat in sånger av Malvina Reynolds är Jan Hammarlund. När han och jag lördagen den 28 maj 2005 i ABF-huset i Stockholm tillsammans gjorde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”, visade Jan bland annat ”Love It Like a Fool”, en dokumentärfilm om Malvina av Susan Wengraf.

När jag för en tid sen påbörjade arbetet med den här artikeln, frågade jag följaktligen Jan, om han möjligen hade gjort en översättning också av ”What Have They Done To the Rain?”. Men ryvärr – det hade han inte.

Jag visste emellertid, att det faktiskt existerar en svensk översättning, inte helt perfekt men ändå sångbar. Den är gjord av Roland von Malmborg, som på 1960-talet gjorde massor av översättningar av välkända, radikala amerikanska sånger. Jag kom i personlig kontakt med honom i samband med att jag redigerade min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred!”: eftersom Roland redan hade översatt ett stort antal texter ur den sångsfär, som min sångbok avsåg att omfatta, bad jag och fick tillstånd att återge sånger som ”Tankar är fria” (”Die Gedanken sind frei”), ”Vi ska övervinna” (”We Shall Overcome”) och ”En ensams händer” (”One Man’s Hands”).

Roland, som senare blev känd som Miljöpartiets bard, var på 1960-talet hyggligt känd som skivartist – protestsångare, internationalist – och jag har i min ägo ett par LP med dedikation från honom.

Ingen av dem innehåller emellertid just ”What Have They Done To the Rain?”.

Men jag har också hans stencilerade sångbok ”The World Is My Country. Songs Collected by Roland von Malmborg”, även den med dedikation. Och där finns hans svenska version av Malvina Reynolds’ sång:

Vad har vi gjort med vårt regn? (Bara lite regn)

Svensk text: Roland von Malmborg, senast 1970
Amerikansk originaltext och musik: Malvina Reynolds (”What Have They Done To the Rain” / ”The Rain Song”)

Bara lite regn, ifrån skyar grå.
Gräset sträcker sej vid dess ljud som på tå.
Bara lite regn, bara lite regn.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Blott ett litet barn uti regnet står.
Det stilla regn som faller år från år.
Men barnet försvinner och gräset förgår.
Och kvar – bara regnets hjälplösa gråt.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Bara lite vind när mörkret faller på.
Träden fäller löv, och löven blir grå.
Bara lite vind med rök i var vrå.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Blott ett litet barn uti regnet står.
Det stilla regn som faller år från år.
Men barnet försvinner och gräset förgår.
Och kvar – bara regnets hjälplösa gråt.
Vad har vi gjort med vårt regn?

Sjunde boken om Harry Potter

22 januari 2008 12:26 | Barnkultur | 9 kommentarer

Jag har läst hela J K Rowlings serie böcker om Harry Potter, en i engelskt original, de övriga i Lena Fries-Gedins förtjänstfulla översättning. Förra året kom den avslutande, sjunde delen, ”Harry Potter och dödsrelikerna” (Tiden) – om den också blir den sista delen återstår att se.

De flesta av Harry Potter-läsarna – yngre så väl som äldre – har naturligtvis väntat på att få veta, hur det går för Harry Potter i hans livslånga kamp mot Lort Voldemort; J K Rowling har ju i intervjuer under årens lopp berättat, att några av dem som läsarna identifierar sig med kommer att dö, innan berättelsen är till ända.

Här ställs en recensent inför problemet att inte för tillkommande läsare avslöja hur det går. Därför får jag nöja mig med att avslöja, att (enligt en sammanräkning i Wikipedia) inte mindre än 22 figurer, fördelade på både den goda och den onda sidan, dör i den här boken.

Slutstriden, som äger rum på Hogwarts, är också av det våldsamma slaget, och jag gissar att filmatiseringen av den kommer att innehålla många bjärta specialeffekter.

Huvudfrågan är förstås vem av Harry Potter och Lord Voldemort som kommer att överleva. På den punkten håller Rowling läsaren på halster ända till slutet, och jag kan naturligtvis inte avslöja hur det går. Men jag kan väl avslöja, att hur det går har att göra med en av de tre dödsrelikerna, den mäktiga flädertrollstaven, och dess sätt att fungera – en historia som också har att göra med Dumbledores tidigare död. (Ytterligare en av dödsrelikerna är för övrigt den osynlighetsmantel Harry länge har varit i besittning av.)

Vägen fram till slutstriden är lång och innehåller också en del longörer. Harrys och hans vänners – Rons och Hermiones – plan är att gradvis ta kål på Voldemort genom att, en i taget, döda de bitar av sin själ Voldemort har gömt i både svårfunna och svåröppnade horrokruxer – vilket kanske i slutändan kan innebära, att Harry själv måste dö.

Longörerna kompenseras i viss mån av att man gradvis får veta saker av betydelse för hela historien om Harry Potter och Lord Voldemort: Snapes gamla bindning till Harrys mamma, Dumbledores mer fullständiga historia och annat sådant.

Men på en punkt är jag mycket kritisk mot den här boken, slutkapitlet ”19 år senare”. Det kan försvaras med att det som berättas där kan öppna för att J K Rowling någon gång fram över återvänder till sin magiska värld. Men som litteratur är det här kapitlet insmickrande och idylliserande på ett sätt, som faktiskt inte är värdigt det i många avseenden storslagna epos för barn och ungdomar J K Rowling har skapat.

Pressgrodor

22 januari 2008 11:39 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 2 2008:

”Före detta stadsarkitekten Jonas Yngström har varit med och kissat på både våra och kallbadhusets lokaler. Vi ville att det skulle bli en bra helhet i området, säger Hallin och låser upp dörren som leder ut mot bryggan.”

Ulricehamns Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 1 2008:

Köket luktade av mammas bak

Rubrik i Nerikes Allehanda

Stor brist på grön skinka

Rubrik i expressen.se

Hotade döda Västerviksbo två gånger

Rubrik i Linköpings Tidning

Impromptu

21 januari 2008 22:20 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

I Folket i Bild nummer 47 1954 hittar jag en dikt av Erik Lindegren,

Impromptu

Suset i sena juliträd
väcker dina döda år
och lovar dig ett kort liv…

Det brusar som liar i vassen,
det okar sina orglar som oxar,
det värker stilla och undergivet,
klär sig till änka i förtid
och viftar med brutna slöjor,
dör sin skälvosot…
återerövrar som havet det förlorade,
flaggar med sina löv som harposlag,
flyger bort som en hagelsvärm…
vaggar sitt huvud som en orm,
hugger och reser ragg och dolk,
pressar din livbåts reling
med ett vattenfalls vargatänder…
snöar sin monotoni,
tornar med drivor din sommarstad,
rycker undan husens grunder
tills allting svävar…
det lyser av elektriska snödroppr
som smälter ner till din kvinnobild:
bandet kring solens ekrar…
vandrar tiggande från träd till träd
med löven smattrande mot tenntallriken,
vandrar förbi dig som tanken på döden.
som Ahasverus vandrar i sömnen,
bäddar dig i djurens inälvor
som klockklang i tidens mossa…
sliter i sina gröna fjättrar,
brusar som liar i vassen,
slösar med sin fångenskap…
sparkar farväl som en revybalett
över rampen…

saktar in som en karusells
stelt gungande hästar, stirrande in
i positivet med döda blanka ögon…
stegrar sig, dalar och stannar till nästa…

Juliträd susar för döda blanka ögon…

”In promptu” är latin och betyder ”inom synhåll”. Det sammandragna ordet ”Impromptu” betecknar både en improviserad dikt och ett kort musikstycke med relativt fri formell uppbyggnad, det senare – med tanke på musikaliteten i Lindegrens text – heller ingen långsökt tolkning.

När dikten publicerades i bokform – i ”Vinteroffer” (1954) – kallades dikten något annat, ”Sena juliträd”. Till detta anknyter Mats Nilssons illustration till dikten i Folket i Bild: dikten omges av trädstammar, och över dikten susar trädens kronor.

Både fynd och skräp på Tradera

21 januari 2008 17:28 | Barnkultur, I skottgluggen, Media, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

En vecka i barnbarnens och musikens tecken

20 januari 2008 16:40 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Inte så att jag är undersysselsatt så att säga för egen maskin. Men när dottern, Kerstin, ringer och berättar att Viggo, fem, har en feber, som vägrar att gå ner, ställer förstås morfar och mormor upp: Jag startar veckans myckna barnpassande med att infinna mig före åtta på morgonen hemma hos familjen Kokk-Strömberg på Kadettgatan.

Den som glädjestrålande möter mig redan i dörren är Viggos syster Klara, två; även hon får stanna hemma från dagis, fast hon för egen del inte är sjuk.

Senare kommer även mormor, Birgitta, som har en del skrivarbete att slutföra, manus till två olika antologier och två talarmanus. Detta kompenserar hon mer än väl genom att de två påföljande dagarna – Viggos feber vägrar envist att ge med sig – ta de tidiga morgonpassen. Birgitta och jag alternerar en smula men är för det mesta båda två hemma hos barnbarnen. På onsdag kväll måste jag till exempel i väg till ett gruppmöte (s+v+mp) i kulturnämnden.

Viggo är emellanåt uppe och leker men ligger för det mesta på soffan i vardagsrummet och tittar på teckande filmer i barn-TV. Ibland tar febertröttheten över och han somnar. Jag sitter så ofta jag kan bredvid honom i soffan – småpratar lite med honom, klappar honom på huvudet. Han vill ha sällskap. När lillasyrran har släpat i väg morfar till sitt rum och mormor också är någon annanstans, ropar han förtrytsamt, att han är ensam.

Lillasyrran, som är pigg och alert, gör det livat för morfar, som fortfarande har känningar av ischias. Hon klättrar upp på en pall och kastar sig handlöst över soffkanten i famnen på morfar, vill också gång på gång rida på morfars lätt domnade fot. Mormor får lov att avlasta morfar i den här ganska vilda leken.

Klara vill alltså också ha morfar till lekkamrat i sitt eget rum, tar tag i morfars fingrar och drar och säger ”Kom!”. Och när hon gör illa sig – det gör alla ungar då och då – vill hon upp i famnen och bli tröstad. Både morfar och mormor känner, att de har Klaras (och naturligtvis även Viggos) fulla tillit.

Jag har redan skrivit om Miriam Makeba-konserten i måndags kväll, två gånger till och med på grund av blogghaveriet. Det blev mycket mer musik, innan veckan var slut.

På torsdagskvällen – den 17 januari – var vi åter i Musikens hus här i Uppsala, den här gången på en av abbonemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Mats Rondin dirigerade.

Konserten startade med ett beställningsverk, Stefan Lindgrens (född 1960) ”Poem” för kammarorkester. Själv uppskattade jag mest ett mellanavsnitt i ett tempo som var lugnare än både inledningen och avslutningen.

Efter pausen spelade kammarorkestern ”Serenad nummer 2 A-dur”, opus 16, av Johannes Brahms (1833-1897), en av romantikens stora tonsättare. Som fallet är också med andra tonsättare av det slaget, får lyssnaren leta förgäves efter utommusikaliska associationer. Klart hörvärt är det här verket hur som helst, och kammarorkestern spelade det bra.

Men höjdpunkten i den här konserten var ändå utan konkurrens det som kom före pausen, ”Pianokonsert nummer 12, A-dur”, Köchel 414, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791).

Virtuos pianosolist var Vanessa Wagner: hennes spel präglades av lätthet, elegans och en drillande spelstil som passade det här stycket perfekt. Men den här pianokonserten blev ännu bättre av att också delar av kammarorkestern spelade på topp.

Birgitta påminner mig under konserten om att vi, när vi i våra yngre år hade bildat par, ofta lyssnade på Mozarts A-durkonsert, och självfallet minns jag det: Birgitta hade den på en mini-LP med sin älsklingspianist, rumänskan Clara Haskil (1895-1960) och Wiener Symphoniker under ledning av Paul Sacher (Philips G 05335 R) – senare har vår Clara Haskil-samling utökats med en rad av hennes inspelningar, överförda till CD.

På vägen hem efter konserten kommer vi plötsligt i håg, att det är vår bröllopsdag. Birgitta påminner mig, men hon hade också glömt, och jag själv kommer då i håg, att jag ursprungligen hade tänkt kombinera konsertbesöket med att bjuda Birgitta på middag. Men nu kom vi alltså direkt till Musikens hus från dagens passning av Viggo och Klara, i vilket det självfallet också ingick att äta middag med barnen. Så vi bestämmer på gående fot att min middag får genomföras ett par dar senare, efter nästa konsert.

Dess förinnan, på fredag kväll, kommer sonen, Matti, hem till oss; han ska till sin skivstudio här i Uppsala dan därpå. Han äter middag med oss; jag bjuder på tacos med tillbehör. Sen ser vi – det är ju fredag kväll – på ”På spåret” i TV.

Efter det rotar Matti, som så många gånger förr, fram en gammal LP ur vår digra samling: Fred ÅkerströmsTvå tungor” (Metronome MLP 15476). Skivan är inspelad 1972, men jag ser på konvolutet att mitt exemplar är inköpt först 1987, det senare trots att jag alltid har gillat Fred – som förresten tillsammans med Finn Zetterholm sjöng på den jättelika sånggala i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) lanserades.

Men tillbaka till skivan, ”Två tungor”: den är fin på många sätt. Fred är mycket till sin fördel, och bland övriga medverkande finns Finn Kalvik, Lillebjörn Nilsen, Hawkey Franzén och Palle Danielsson. Georg Riedel står för arrangemang. Som man kan ana av de båda norrmännens medverkan, har en del av sångmaterialet norsk anknytning – där finns båda Lillebjörn Nilsens ”Natt i en stad” och Fred Åkerströms ”Oslo”. Första spåret på skivan är Freds fina översättning av Tom PaxtonsI Give You the Morning”, ”Jag ger dig min morgon”. Själv har jag en gammal kärlek också till ”Den gamle skärsliparen”, Freds svenska version av S Pedersens och K Norman AndersensDen gamle skaerslipers forårssang”.

Sen blev det då lördag och Melodikrysset – men det har jag redan skrivit om.

Men på lördagen blev det ännu mer musik och av ett helt annat slag: Vi åkte till Stockholm och Konserhuset för att lyssna på Filharmonikerna, än så länge under ledning av den skicklige Alan Gilbert, som snart överger Stockholm för New York och blir Music Director för New York Philharmonic Orchestra.

Lördagens program i Konserthuset liknade i uppläggningen det i Musikens hus i Uppsala men var våldsammare i sina klanger.

Även här började det med ett svenskt verk, ”Parodos” (1987) av Daniel Börtz (född 1943). ”Parodos” är ett mycket dramatiskt och omväxlande litet verk (elva minuter).

Omväxlande men med många lugnare partier var det avslutande numret med Filharmonikerna, Edward Elgars (1857-1934) ”Enigmavariationer”, opus 36 (1899), och att jag jämför med programmet i Uppsala beror på att man i programbladet jämför Elgars musik med Brahms’. ”Enigma” betyder gåta, och verket består av 14 miniatyrer, ett slags musikaliska porträtt av närstående och vänner – och eftersom det är fråga om ett slags programmusik, tar jämförelsen med romantikern Brahms slut där.

I Stockholm liksom i Uppsala kom konsertens höjdpunkt före pausen och bars upp av en pianovirtuos, i det här fallet Roland Pöntinen. Pöntinen spelade, uppbackad av inspirerade filharmoniker, Maurice Ravels (1875-1937) ”Pianokonsert G-dur”, ett stycke som med sina snabba partier och många tvära kast fordrar mycket av pianisten – och Pöntinen inte bara höll måttet utan var verkligen suverän! Ravels musik med sina många inlån (blues, jazz, baskisk musik) och anspelningar (Gershwin, Mozart) är i sig mycket levande, och pianisten och orkestern gjorde dem ännu mer livfulla.

I pausen köper jag, i stället för blommor (vi ska ju avsluta dagen med bröllopsdagsfirande) en CD med Roland Pöntinen åt Birgitta, ”Evocation” (BIS CD-661) och får den signerad av Pöntinen själv – Birgitta hinner både berömma honom och växla några ord om Clara Haskil, innan vi måste skynda tillbaka upp i konsertsalen.

Efter konserten går vi genom ett stormblåsigt och regnigt Stockholm till Centralen och tar tåget hem. Vi har nämligen beslutat oss för att äta vår bröllopsdagsmiddag på en restaurang i Uppsala, relativt nyöppnade Peppar, Peppar, Suttungs gränd 3, bakom gamla huvudpostkontoret alldeles nära Uppsala C. I lokalerna har tidigare bland annat Ovars krog huserat, men nu har krogen efter renovering – lokalerna är ljusa och fräscha – öppnats i ny regi, av Saffet Caglar, tidigare ägare till Elake Måns i Forumgallerian. Gästerna – det blir fullt! – är i mogen ålder och menyn aptitretande.

Vi bestämmer oss för krogens namne, pepparsteken, och blir mer än förtjusta.

Innan vi bryter upp, tar vi in också var sin Irish coffee. Servitören hjälper oss mer än gärna att beställa en bil från Uppsala taxi för hemfärd denna januarikväll som mer liknar en ruskväderskväll i november.

När vi just ska gå ut till taxin, kommer Saffet Caglar själv fram och hälsar.

Vi försäkrar honom, att ”Peppar, Peppar” är en krog, som vi kommer att återvända till.

Melodikrysset nr 3 2008

19 januari 2008 12:06 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag har nog gått i land också med veckans melodikryss, men det innehöll en del knepigheter.

Bland det jag för min del hade problem med fanns den svenska popsångerska som 1981 gjorde ”When It Comes To You”, men med hjälp av Google har jag kommit fram till att hon hette Elin, Elin Ruth eller egentligen Elin Rut Sigvardsson.

Sophie Zelmani, här med ”Yes I Am”, känner jag åtminstone till, även om jag inte har några skivor med henne.

Den avslutande frågan löste jag med hjälp av ledbokstäverna: svaret skulle bli undra. Men jag fick googla för att komma på de rader i Del Shannons ”Runaway” som skulle leda till svaret: ”As I walk along / I wonder what went wrong / with our love.”

Att Ellis var efternamnet på den amerikanske bluesartisten med albument ”Fanning the Flames” listade jag också ut med hjälp av ledbokstäverna. Men vem i helvete är egentligen den här B B King-inspirerade artisten? Jag har en jätteavdelning med amerikansk blues i skivhyllorna, och inte heller sonen – Matti Dahl, själv gitarrist och mycket kunnig på hur olika amerikanska bluesgitarrister låter – hade ens hört talas om Tinsley Ellis, som han, efter diverse googlande, visade sig heta. Svårt!

Klaus Wunderlich hade ersatt trumpeter med synth. Inte för att Eldeman frågade efter det, men jag tyckte det var förargligt att inte komma på vad det var som han spelade – särskilt som jag så väl kände igen det. Just nu är jag lite stressad – vi ska till Konserthuset i Stockholm i eftermiddag – och jag minns inte ens melodin längre.

Efter lite funderande kom jag på att ”Freedom Come, Freedom Go” i svensk dansbandsversion – här med Fortunes – kallades ”Hörru Rut”. Har inte Sten och Stanley gjort den också?

Popartistturnen sommaren 1987 har jag inte sett och hört, men här var det lättare att höra, att de som efterfrågades i ”I Want You” var Per Gessle och Eva Dahlgren.

Dagens första fråga, den som illustrerades av ”Leva mitt liv”, tyckte jag själv var ändå lättare: Det var Svante Thuresson, mannen med absolut gehör, som sjöng. Honom har jag inte bara hört på skiva utan också live, bland annat på ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Peter Jöback sjöng ”Varför, Gud?” ur musikalen ”Miss Saigon”. Den finns i våra skivhyllor, så det var inte alltför svårt för mig.

Veckans barnvisa, ”Här är polisen, som mitt i gatan står”, har jag själv sjungit, när jag gick i småskolan. Här skulle den ge yrkesbeteckningen på den som agerar i visan, nämligen trafikpolis.

Lika lätt, för mig åtminstone, var det att känna igen Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”, en av Harry Brandelius’ långlivade hits. I den sitter det en fiskargubbe och lagar nät.

En höjdare, både vad gäller texten och musiken, är Povel Ramels ”Underbart är kort”.

Slutligen konstaterar jag än en gång, att Eldeman har pippi på James Bond-filmer. Den här gången spelade han ”From Russia With Love” ur ”Agent 007 ser rött”. Jag har den själv som videofilm.

* * *

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^