Ballad i vilken MacHeath ber alla om förlåtelse
Svensk text: Jan Mark (2005)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)
O, alla ni som lever, när vi dött,
döm inte oss, för vi har gjort vårt bästa!
Och när jag hängs, så flina inte slött!
Jag var väl inte sämre än de flesta.
Förbanna aldrig oss, som råkat falla:
Ni dömer gärna, lagen är er kär!
För mig var bara lagen till besvär.
O, mänskobarn, var aldrig hjärtlöst kalla!
O, mänskobarn, ett as är han ni ser!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
När regnet piskar på, blir kroppen ren
och köttet tvättas bort från vårt skelett.
Av dem, som såg långt mer än någon sett,
finns inget mer än torra vita ben,
som rasslar torrt och flaxar runt som spöken
än hit än dit som om de druckit vin.
Och luften fylls av korpars hesa skrin.
De är som gamar kring ett as i öknen.
O, bröder, se på mig! Jag varnar er!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
O, flickor, ni som visar brösten
så ni kan fånga flera kunder,
o, langare, som säljer trösten,
som ger oss många sköna stunder.
Ni småtjuvar, som går och dräller
och er som varje snut vill åt
och ni som mördar om det gäller,
nu ber jag er gott folk: Förlåt!
Polisen leker katt och råtta:
de kommer fram, när mörkret faller
som vilddjur ur en djungelgrotta.
De spionerar, sprider skvaller.
Vad är polisen? Svin och hundar!
Att säga så är dock ett “faute”!
Nu när mitt slut på jorden stundar
så ber jag er, ni svin: Förlåt!
De satans kräken vill jag döma.
De svinen vill jag sätta åt!
Men säkert är det bäst att glömma,
så hör min bön, jag ber: Förlåt!
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^