Visans gyllene tid: svenska visor under 1900-talet

“Visans gyllene tid” (Four Leaf Clover Records FLC CD 2007/8, 2005) heter en dubbel-CD, som Peder Svan har redigerat för Samfundet för visforskning, i stället för årsbok. Den vill presentera vissångarna under 1900-talet, och som visvän blev jag intresserad av den här utgåvan, när jag hörde Peder Svan intervjuas om den i visprogrammet Felicia i P2.

Den innehåller tillräckligt mycket intressant material för att vara värd att skaffa, men jag måste säga att jag, trots Peder Svans förklaringar i mapptexten, är förbryllad över urvalet. Alltså, kan man ge ut en skivantologi med 1900-talets vissångare utan att ha med något av Evert Taube, Olle Adolphson, Lars Forssell (jo, han har sjungit in egna visor!), Jeja Sundström, Stefan Demert, Sven-Bertil Taube, Tor Bergner (Broder Tor), Thorstein Bergman, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Gunde Johansson, Maritza Horn, Sid Jansson och Ewert Ljusberg? Bara för att nämna några.

Peder Svan förklarar den här bristen med att han inte har velat ta med sångare, som ändå finns representerade på skiva, ofta rikligt. I stället har han tagit med låtar (oftast två per sångare) av trubadurer, som kanske är av intresse för visforskarna och för Samfundet Visans vänner; vi andra finner nog det här urvalet i många stycken rätt nördigt – här finns lutsångare och andra som inte skulle vara roliga att lyssna på ens om man hade ansträngt sig att rensa ljudet från det brus, som finns på en del av de äldre inspelningarna.

Nå, som vi ska se, när jag kommer till den egentliga genomgången, finns här åtskilligt att glädjas över också.

Märtha Ahlberg (1902-1990) har en fin röst och är möjligen värd att lyfta fram ur historiens glömska. “Nu är det sommar” och “Det gjorde mamma när mamma var liten” spelades ofta i radio på 1940- och 1950-talen.

Att Bertil Almqvist (1902-1972), signaturen Bertila i Aftonbladet och mannen bakom bilderböckerna om Barna Hedenhös, också var vissångare visste jag faktiskt inte. Hans “Humlan från Kumla” och “Droppen dripp och droppen drapp” är förvisso välkända för oss som var skolbarn när det begav sig, men hans röst är inte märkvärdig. Därför känns det mest som kuriosa, att hans egna grammofoninspelningar finns med här.

Esse (Sven Henry) Björkmans (1916-1967) insjungningar till piano av de egna kompositionerna “Flickornas vals” och “Tango på bio” hade jag gott kunnat undvara.

Detsamma gäller lutsångaren Gunnar Björkmans (1882-1963) “Mowitz blåste en konsert” (Fredmans epistel 51 av Carl Michael Bellman) och skämtvisan “När Mellbom i krig skulle draga”.

Anders Börje (1920-1982) var en av våra stora schlagersångare men gjorde också inspelningar av visor. Det är trevligt att åter stifta bekantskap med “Då väntar jag vid vägarna” (med text av Rune Lindström och musik av Börje) och med Birger Sjöbergs “Hos min doktor”.

Harriet Löwenhielms “Beatrice-Aurore” i tonsättning av Hjalmar Casserman (1891-1967) är en trevlig visa – men jag skulle hellre vilja höra den med någon annan än Casserman. Hans tonsättning av Ruben Nilsons “Andjakten” kan jag också undvara.

Det senare gäller även konstnärsparet Göte (1902-1997) och Doris (1908-1997) Hennix´ “Målarfrun” och “Novembermarknad”.

Då är Gösta Hådell (1903-1975) betydligt mer intressant. Bäst är han i F A Dahlgrens “Bröllopsvisa från Värmland”. Hans version av Evert Taubes “Min farfar var en jaktlöjtnant” är inte så dum den heller – men nog hade jag ändå hellre velat ha ett par nummer av Evert själv eller, om vi nu ska ha någon uttolkare av hans visor, av Sven-Bertil Taube. “Dans på Rusakula” av den av mig ovan sågade Esse Björkman visar, att Björkman – som kompositör – kunde vara riktigt bra. Dock finner jag Hådells sätt att sjunga den som alltför polerad på det där gammaldags vissångaraktiga sättet.

Närmast självklar i en CD med 1900-talets visskatt är Karin Juel (1900-1976). Hon var mycket stor som schlagersångerska men också som vissångerska. De två visor hon här är representerad med – “Att älska i vårens tid” (med text av Gösta Rybrant och musik av Gösta Nystroem) och “Lyckan” (av hennes kusin, arbetarförfattaren Martin Koch) – blev båda stora och långvariga hits.

Lutsångaren Vilhelm Julinder (1890-1974) gör “Vårkänning” (med text av Dan Andersson och musik av Sven Scholander; text och noter hittar man i Gösta Åbergs, red, “Dan Anderssons vackraste visor”, Prisma, 1971). Valet av låt är utmärkt, och det är inget fel på Julinders röst, men den markerade diktionen och det högtidliga framförandet gör inte den folklige Dan Andersson rättvisa.

Margareta Kjellbergs (1916-2005) scenpersonlighet var däremot knappast högtidlig; vem minns henne inte som historieberättare i TV tillsammans med Ewert Ljusberg? En höjdare på den här CD-utgåvan är “Sunnanvindsvalsen” (med norsk originaltext av Alf Pröysen, svensk text av Ulf Peder Olrog och musik av Bjarne Amdahl). Däremot förstår jag inte alls, varför Peder Svan har valt Kjell Torbjörns “En födelsedagsmorgon”. Varför inte “Det var dans bort i vägen” eller “Flickorna i Småland”?

Gösta Kullenberg (1909-1958) är en mytomspunnen vismakare, vars verk dock oftast har spelats in av andra. Huruvida han är orättvist förbigången som sångare går emellertid inte att avgöra med hjälp av “Sång efter sommarens kulmen”; dessutom är det förbryllande att han i den här insjungningen har bytt ut sin egen figur Skopendal mot Evert Taubes Rönnerdal.

Margit Lagerheim-Romare (1898-1962) var en annan vismakare, som skrev åt andra. Att på den här utgåvan ta med “Svag till måttlig, växlande vind” med henne själv är faktiskt att göra henne en otjänst.

Gunnel Linde (född 1924) är en av våra bästa barnboksförfattare (alla känner väl till den TV-filmade “Den vita stenen”), också upphov till radioprogram som “Osynliga klubben”. Tillsammans med Gullan Bornemark har hon berikat den svenska barnviseskatten med till exempel “Den osynliga ballongen”. Jag har träffat henne några gånger och 2004 också varit inbjuden till hennes 80-årsdag, men det har undgått mig, att hon dessutom (utöver det ovan nämnda) själv har sjungit in visor. Här framför hon sina “På utkik vid fönsterranden” (med musik av Håkan Norlén och Ulf Peder Olrog) och “Nordpolsfararvisan” (med musik av Lasse R Eriksson), båda barnsliga i ordets bästa mening. Kanske ligger hennes röst aningen för högt, men att höra henne sjunga var ändå en positiv överraskning.

Den första av de båda CDna avslutas med Ruben Nilson (1893-1971), plåtslagare, visdiktare och konstnär. Här representeras han av två av sina mest kända visor, “Laban och hans döttrar” och “Den odödliga hästen”; i båda fallen sjunger han till eget gitarrackompanjemang. Eftersom Ruben Nilsson aldrig själv spelade in sina visor på grammofon – kända och älskade blev de genom andras inspelningar – är det hemskt roligt att få höra hans röst. Men ännu roligare hade det varit, om skivbolaget med hjälp av modern teknik hade frigjort röst och gitarrkomp från det brus den privatinspelade lackskiva avger, från vilken de båda spåren är hämtade.

Lutsångaren Pelle Nordströms (1884-1963) version av Evert Taubes “Tatuerarevalsen” har inga originella drag, som motiverar, att vi får höra den och inte Taubes egen. Då är “Löjtnanter borde aldrig finnas till” (med text av Elias Sehltedt till en tradionell melodi) mer hörvärd.

Håkan Norlén (1917-2003) är väl mest känd för sin “Visa vid midsommartid” – vi ska återkomma till den – och för att ha komponerat musiken till Rune Lindströms “Himlaspelet”. På CD 2 representeras han av “Chantee” med text av Harry Martinson och musik av Norlén och av Gösta Kullenbergs “Visa om en liten rödlätt man”. Även om Norlén är en betydligt bättre kompositör än sångare, försvarar han sin plats i det här urvalet. I de här båda sångena ackompanjeras han på gitarr av Olle Adolpson (som på det här sättet fick vara med på ett hörn i alla fall).

Lutsångaren Olle Nygren (1906-1990) känner jag inte till, men jag tycker att hans lutspel, mer än hans sång, är värd att lyssna på. Här gör han Dan Anderssons “Sissi” med musik av Anna-Greta Roth. I “Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971), där man hittar text och noter, stavas för övrigt Sissi som Sizzi.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) vore svår att komma förbi i vilken visantologi som helst, som vill täcka 1900-talet. Hos honom förenas humor och musikalitet. Här representeras han av sin kanske mest kända sång, “Samling vid pumpen”, och så “Barrabams vals”, som inte heller den går av för hackor. Värt att nämna är hans långvariga samarbete med Alf Pröysen; ett exempel ger Margareta Kjellberg (se ovan).

Lennart “Pim-Pim” E:son Falk (1908-1972) är även han en av humoristerna i svensk visdiktning. Hans humor är av det Povel Ramelska slaget; jämförelsen ökar i tyngd av att även han ackompanjerar sig själv på piano. Här förekommer han med två utmärkta nummer, “En kocka på ångbåten Rullaren” och “Dalpolska upptecknad på Nicolai polisstation”.

Sven Salén (1890-1969) var inte bara skeppsredare utan också vissångare. Här sjunger han till gitarrackompanjemang sin egenkomponerade “Visa kring slånblom och månskära” med text av Nils Thorén. Titeln är vackrare än musiken och sången.

Sven Scholander är en legendar, känd också internationellt. Richard Dyer-Bennet, amerikansk trubadur, har till exempel berättat om det inflytande Scholander har haft på honom. Dyer-Bennet hade ett eget skivbolag under sitt eget namn; bolaget förvaltas nu av Smithsonian Folkways i Washington, och man hittar hans skivor på http://www.folk.si.edu. Jag hade kanske väntat mig, att Scholander här skulle representeras av någon av sina Dan Andersson-tonsättningar, men Peder Svan har valt “Portugal, Spanien” (Fredmans sång 11 av Carl Michael Bellman) och “Malangtäras intåg i Kallsta” (med text av Gustaf Fröding och musik av Sven Scholander), vilket inte förefaller mig vara alldeles självklara val. Och åter igen: varför har man inte använt sig av brusreducering och tvättning av ljud?

Saga Sjöberg (1911-1977) är det roligt att få möta igen, i det här fallet med “Den farliga dansen” (med text av Ruben Nilsson och musik av Saga Sjöberg) och med “Smålandsvisan” (trad), den som börjar med “En visa vill jag sjunga, den handlar om min lilla vän…”. Några kanske minns henne från viskrogen Kaos i Gamla stan på 1960- och 1970-talen. Saga Sjöberg torde vara omöjlig att i dag hitta på den svenska skivmarknaden – men man kan ju gå vägen över det fantastiska Smithsonian Folkways i Washington, http://www.folkways.si.edu. Detta bolag härbärgerar också arvet efter skivbolaget Monitor, i vars katalog man hittar Saga Soderberg & Kai Soderman: “Best Loved Songs of Sweden” (Monitor MON 0040) och Saga Sjoberg & Arne Dorumsgaard: “Scandinavian Folk Songs of Sweden, Norway and Finland” (Monitor MON 00333). De här skivorna kan beställas på nätet för postleverans här i Sverige, och dess förinnan kan man, via hemsidan, lyssna på de ingående låtarna.

Fritz Sjöström (1923-1996) har jag på EP; han var en kultfigur i de studentkretsar jag umgicks i på 1960-talet. Hans vistexter är poetiska och hans tonsättningar värda att lyssna på. I det här fallet ingår “Visa till Katarina” och “Romantiskt ögonblick”.

Gösta “Skepparn” Cervin (1937-1969) blev vida känd som programledare på Vispråmen Storken i Stockholm. Här ger han, med “Tre sniglar”, ett smakprov på det samarbete mellan Ulf Peder Olrog och Alf Pröysen, som jag tidigare har skrivit om. Och sen ger han full rättvisa åt Ruben Nilssons finstämda “Sommarlåt”.

Uno Strömblad (1891-1962) känner jag inte närmare till, men Peder Svan berättar i mapptexten, att han var specialist på äldre visor och att han behärskade gitarr, luta, cittra. mandolin, fiol, piano och orgel. Här får han framföra inte mindre än tre sånger: “Eldbegängelsemarschen” (med text av Harry Blomberg till “Björneborgarnas marsch”), sin egen tonsättning av Albert Engströms “Låt glaset stå” och “En sjöman var min make” (trad). På sin höjd habilt, enligt min mening.

Bo Sundblad (1913-2005) fick i mycket unga år en hit med sin tonsättning av Erik Axel Karlfeldts “I Lissabon där dansa de”, och den funns nu tillgänglig här i hans egen insjungning. Hans andra bidrag är en tonsättning av Birger Sjöbergs “Vårnatt i Fridas faders trädgård” – den fastnar inte bums i tonminnet, men jag konstaterar, att tonsättningen i form ligger hyggligt nära Sjöbergs egen. Vi ska kanske också påminna om att Sundblad har tonsatt Gunnel Lindes “Den olydiga ballongen”, som i den här samlingen alltså framförs av Linde själv.

Carin Swensson (1905-1990) förekom ofta i min barndoms och ungdoms radioprogram; plötsligt slås jag av hur artister, som man en gång uppfattade som självklara, sedan plötsligt bara försvinner ur etern. Och hon var faktiskt känd och folkkär, turnerade bland annat i parkerna. Här representeras hon av två inspelningar från tidigt 1950-tal, “Visan om Landegren” (eller “Ensamjungfrun”, skriven av Axel Engdahl) och “Korpral Kanon” av Otto Bergström, “Petrus på Tjäderkulla”.

En av de riktigt stora i 1900-talets viskonst är Lille Bror Söderlundh (1912-1957), känd för bland annat sina lysande tonsättningar av Nils Ferlins dikter. Ett fint smakprov på det senare får vi med “En valsmelodi”; Söderlundhs insjungning från 1950-talet blir extra hörvärd genom kontrasten mellan hans ljusa röst och hans eget mörka gitarrackompanjemang. Dessutom får vi höra “Jag blåser i min pipa” (eller “Folklig visa”, trad).

En liten utvikning: Genom min hustru, som är ordförande för Nordiska museets nämnd, har jag lärt känna museets styresman, Christina Mattsson (också känd från Folkminnen i radions P1, för “Fula visboken”, för ett par böcker med snapsvisor, en allsidig visbok med mera. Christina är gift med en son till Lille Bror Söderlundh, vilket bör vara en bidragande orsak till att hon har skrivit boken “Lille Bror Söderlundh: tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Jag har fått den i present av Christina och har lärt mig mycket om Lille Bror Söderlundh i den; jag rekommenderar den.

Men tillbaka till “Visans gyllene tid”.

Nils B Söderström (1894-1956) kom vi som gick i folkskolan på 1940-talet i kontakt med genom att vi fick sjunga hans “Röda stugor tåga vi förbi”. I vissammanhang är han känd för att bland annat ha tonsatt Erik Axel Karlfeldts “Dina ögon äro eldar” och “Jungfru Maria”. Här representeras han, riktigt varför förstår jag inte, av en tonsättning av Ingegerd Granlunds “Tre kostliga ting”. (Ingegerd Granlund lärde jag känna som familjerådgivare i gamla Folket i Bild och som översättare.)

Ytterligare en svensk visgigant är Gunnar Turesson (1906-2001). Honom har jag också kommit i kontakt med via Folket i Bild, där han publicerade visor för allsångsbruk och på vars förlag han gav ut en sångbok. Han har gjort mycket lyckade tonsättningar av svenska skalder och sjungit in dem. Här förekommer han med ett par av de bästa exemplen, Dan Anderssons “Jag väntar…” och Gabriel Jönssons “Flicka från Backafall”. Flera av hans Dan Andersson-tonsättningar, bland annat “Jag väntar…”, återges förresten i den tidigare nämnda “Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sist i raden av svenska visartister finns, till min stora glädje, en mångårig vän och kamrat ur KSF-kretsen, Molly Åsbrink (1916-2005). Hon var romans- och vissångerska, sjöng ledmotivet till filmen “Fröken Kyrkråtta” och var på 1940- och 1950-talen en känd artist, som bland annat turnerade i folkparkerna. Hon och hennes man, Ulf Bergengren (förlagsredaktör, före detta kommunist och en riktigt driven Bellman-tolkare) hörde från början till den innersta kärnan i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Den som vill veta mer om detta, hänvisar jag till det jag under Kulturspegeln, Prosa & poesi, skriver om Helga Henschen; det avsnitt ur hennes bok “Vägen till Rebella” jag inleder med skildrar midsommarkonferensen på Bommersvik 1967, där jag först, och för livet, lärde känna inte bara Helga utan också Molly och Ulf. Jag, och även Birgitta, umgicks sedan en del privat med paret Åsbrink-Bergengren. Molly har förresten gett mig ett antal av mina allra äldsta exemplar av den radikala amerikanska musiktidskriften Sing Out!, som jag brukar propagera för.

Av Molly på skiva har jag bara en privat CD-överföring av en konsert hon gav i rysk radio; jag fick den av henne själv. Därför är det extra roligt att nu få tillgång till ett par av hennes svenska skivinspelningar. Den ena är “Inte ens en grå liten fågel” med text av Nils Ferlin; den är ytterligare ett exempel på Lille Bror Söderlundhs suveräna tonsättningar. Den andra är Rune Lindströms och Håkan Norléns vackra “Visa vid midsommartid”.

Jag saknar Molly.

Sista tiden, innan hon dog, var hon nästan stum. Nu, på Visans gyllene tid, kan jag höra hennes ljuva stämma igen.