En vecka i barnbarnens och musikens tecken

20 januari 2008 16:40 | Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Inte så att jag är undersysselsatt så att säga för egen maskin. Men när dottern, Kerstin, ringer och berättar att Viggo, fem, har en feber, som vägrar att gå ner, ställer förstås morfar och mormor upp: Jag startar veckans myckna barnpassande med att infinna mig före åtta på morgonen hemma hos familjen Kokk-Strömberg på Kadettgatan.

Den som glädjestrålande möter mig redan i dörren är Viggos syster Klara, två; även hon får stanna hemma från dagis, fast hon för egen del inte är sjuk.

Senare kommer även mormor, Birgitta, som har en del skrivarbete att slutföra, manus till två olika antologier och två talarmanus. Detta kompenserar hon mer än väl genom att de två påföljande dagarna – Viggos feber vägrar envist att ge med sig – ta de tidiga morgonpassen. Birgitta och jag alternerar en smula men är för det mesta båda två hemma hos barnbarnen. På onsdag kväll måste jag till exempel i väg till ett gruppmöte (s+v+mp) i kulturnämnden.

Viggo är emellanåt uppe och leker men ligger för det mesta på soffan i vardagsrummet och tittar på teckande filmer i barn-TV. Ibland tar febertröttheten över och han somnar. Jag sitter så ofta jag kan bredvid honom i soffan – småpratar lite med honom, klappar honom på huvudet. Han vill ha sällskap. När lillasyrran har släpat i väg morfar till sitt rum och mormor också är någon annanstans, ropar han förtrytsamt, att han är ensam.

Lillasyrran, som är pigg och alert, gör det livat för morfar, som fortfarande har känningar av ischias. Hon klättrar upp på en pall och kastar sig handlöst över soffkanten i famnen på morfar, vill också gång på gång rida på morfars lätt domnade fot. Mormor får lov att avlasta morfar i den här ganska vilda leken.

Klara vill alltså också ha morfar till lekkamrat i sitt eget rum, tar tag i morfars fingrar och drar och säger ”Kom!”. Och när hon gör illa sig – det gör alla ungar då och då – vill hon upp i famnen och bli tröstad. Både morfar och mormor känner, att de har Klaras (och naturligtvis även Viggos) fulla tillit.

Jag har redan skrivit om Miriam Makeba-konserten i måndags kväll, två gånger till och med på grund av blogghaveriet. Det blev mycket mer musik, innan veckan var slut.

På torsdagskvällen – den 17 januari – var vi åter i Musikens hus här i Uppsala, den här gången på en av abbonemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Mats Rondin dirigerade.

Konserten startade med ett beställningsverk, Stefan Lindgrens (född 1960) ”Poem” för kammarorkester. Själv uppskattade jag mest ett mellanavsnitt i ett tempo som var lugnare än både inledningen och avslutningen.

Efter pausen spelade kammarorkestern ”Serenad nummer 2 A-dur”, opus 16, av Johannes Brahms (1833-1897), en av romantikens stora tonsättare. Som fallet är också med andra tonsättare av det slaget, får lyssnaren leta förgäves efter utommusikaliska associationer. Klart hörvärt är det här verket hur som helst, och kammarorkestern spelade det bra.

Men höjdpunkten i den här konserten var ändå utan konkurrens det som kom före pausen, ”Pianokonsert nummer 12, A-dur”, Köchel 414, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791).

Virtuos pianosolist var Vanessa Wagner: hennes spel präglades av lätthet, elegans och en drillande spelstil som passade det här stycket perfekt. Men den här pianokonserten blev ännu bättre av att också delar av kammarorkestern spelade på topp.

Birgitta påminner mig under konserten om att vi, när vi i våra yngre år hade bildat par, ofta lyssnade på Mozarts A-durkonsert, och självfallet minns jag det: Birgitta hade den på en mini-LP med sin älsklingspianist, rumänskan Clara Haskil (1895-1960) och Wiener Symphoniker under ledning av Paul Sacher (Philips G 05335 R) – senare har vår Clara Haskil-samling utökats med en rad av hennes inspelningar, överförda till CD.

På vägen hem efter konserten kommer vi plötsligt i håg, att det är vår bröllopsdag. Birgitta påminner mig, men hon hade också glömt, och jag själv kommer då i håg, att jag ursprungligen hade tänkt kombinera konsertbesöket med att bjuda Birgitta på middag. Men nu kom vi alltså direkt till Musikens hus från dagens passning av Viggo och Klara, i vilket det självfallet också ingick att äta middag med barnen. Så vi bestämmer på gående fot att min middag får genomföras ett par dar senare, efter nästa konsert.

Dess förinnan, på fredag kväll, kommer sonen, Matti, hem till oss; han ska till sin skivstudio här i Uppsala dan därpå. Han äter middag med oss; jag bjuder på tacos med tillbehör. Sen ser vi – det är ju fredag kväll – på ”På spåret” i TV.

Efter det rotar Matti, som så många gånger förr, fram en gammal LP ur vår digra samling: Fred Åkerströms ”Två tungor” (Metronome MLP 15476). Skivan är inspelad 1972, men jag ser på konvolutet att mitt exemplar är inköpt först 1987, det senare trots att jag alltid har gillat Fred – som förresten tillsammans med Finn Zetterholm sjöng på den jättelika sånggala i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) lanserades.

Men tillbaka till skivan, ”Två tungor”: den är fin på många sätt. Fred är mycket till sin fördel, och bland övriga medverkande finns Finn Kalvik, Lillebjörn Nilsen, Hawkey Franzén och Palle Danielsson. Georg Riedel står för arrangemang. Som man kan ana av de båda norrmännens medverkan, har en del av sångmaterialet norsk anknytning – där finns båda Lillebjörn Nilsens ”Natt i en stad” och Fred Åkerströms ”Oslo”. Första spåret på skivan är Freds fina översättning av Tom Paxtons ”I Give You the Morning”, ”Jag ger dig min morgon”. Själv har jag en gammal kärlek också till ”Den gamle skärsliparen”, Freds svenska version av S Pedersens och K Norman Andersens ”Den gamle skaerslipers forårssang”.

Sen blev det då lördag och Melodikrysset – men det har jag redan skrivit om.

Men på lördagen blev det ännu mer musik och av ett helt annat slag: Vi åkte till Stockholm och Konserhuset för att lyssna på Filharmonikerna, än så länge under ledning av den skicklige Alan Gilbert, som snart överger Stockholm för New York och blir Music Director för New York Philharmonic Orchestra.

Lördagens program i Konserthuset liknade i uppläggningen det i Musikens hus i Uppsala men var våldsammare i sina klanger.

Även här började det med ett svenskt verk, ”Parodos” (1987) av Daniel Börtz (född 1943). ”Parodos” är ett mycket dramatiskt och omväxlande litet verk (elva minuter).

Omväxlande men med många lugnare partier var det avslutande numret med Filharmonikerna, Edward Elgars (1857-1934) ”Enigmavariationer”, opus 36 (1899), och att jag jämför med programmet i Uppsala beror på att man i programbladet jämför Elgars musik med Brahms’. ”Enigma” betyder gåta, och verket består av 14 miniatyrer, ett slags musikaliska porträtt av närstående och vänner – och eftersom det är fråga om ett slags programmusik, tar jämförelsen med romantikern Brahms slut där.

I Stockholm liksom i Uppsala kom konsertens höjdpunkt före pausen och bars upp av en pianovirtuos, i det här fallet Roland Pöntinen. Pöntinen spelade, uppbackad av inspirerade filharmoniker, Maurice Ravels (1875-1937) ”Pianokonsert G-dur”, ett stycke som med sina snabba partier och många tvära kast fordrar mycket av pianisten – och Pöntinen inte bara höll måttet utan var verkligen suverän! Ravels musik med sina många inlån (blues, jazz, baskisk musik) och anspelningar (Gershwin, Mozart) är i sig mycket levande, och pianisten och orkestern gjorde dem ännu mer livfulla.

I pausen köper jag, i stället för blommor (vi ska ju avsluta dagen med bröllopsdagsfirande) en CD med Roland Pöntinen åt Birgitta, ”Evocation” (BIS CD-661) och får den signerad av Pöntinen själv – Birgitta hinner både berömma honom och växla några ord om Clara Haskil, innan vi måste skynda tillbaka upp i konsertsalen.

Efter konserten går vi genom ett stormblåsigt och regnigt Stockholm till Centralen och tar tåget hem. Vi har nämligen beslutat oss för att äta vår bröllopsdagsmiddag på en restaurang i Uppsala, relativt nyöppnade Peppar, Peppar, Suttungs gränd 3, bakom gamla huvudpostkontoret alldeles nära Uppsala C. I lokalerna har tidigare bland annat Ovars krog huserat, men nu har krogen efter renovering – lokalerna är ljusa och fräscha – öppnats i ny regi, av Saffet Caglar, tidigare ägare till Elake Måns i Forumgallerian. Gästerna – det blir fullt! – är i mogen ålder och menyn aptitretande.

Vi bestämmer oss för krogens namne, pepparsteken, och blir mer än förtjusta.

Innan vi bryter upp, tar vi in också var sin Irish coffee. Servitören hjälper oss mer än gärna att beställa en bil från Uppsala taxi för hemfärd denna januarikväll som mer liknar en ruskväderskväll i november.

När vi just ska gå ut till taxin, kommer Saffet Caglar själv fram och hälsar.

Vi försäkrar honom, att ”Peppar, Peppar” är en krog, som vi kommer att återvända till.