May, Gisela: Brecht / Weill

Birgitta och jag har gemensam 70-årsmottagning först den 31 augusti. Men riktigt gamla vänner vet ju när jag har min riktiga födelsedag (19 juni), och flera av dem har därför hörts av med födelsedagshälsningar. Hans O Sjöström, som ni ofta har kunnat läsa här på bloggen, och hans hustru Lill skickade också en present, en mycket välvald sådan för en man med min inriktning.

Jag fick en LP med Gisela May, ”Brecht / Weill” (Eterna 8 25 427, 1966).

Eterna är ett östtyskt skivbolag, som för övrigt har gett ut många mycket bra skivor; jag har ett antal.

Gisela May (född 1924) är en tysk skådespelerska, som bland annat från 1962 (och trettio år framåt) arbetade för Berliner Ensemble, som leddes av Bertolt Brecht. Hon har också spelat in mängder av skivor och även filmer. Den här LPn spelades alltså in relativt kort tid efter det att Gisela Mays samarbete med Brecht hade inletts inom ramen för Berliner Ensemble.

En sak som jag genast slås av, när jag lyssnar på skivan, är att Gisela May, en sjungande skådespelerska, gör mycket större rättvisa åt Brechts och Weills material, än till exempel en operasångerska (åtminstone i normalfallet) skulle ha kunnat göra.

Några ord också om Brecht och Weill.

Bertolt Brecht (1898-1956) var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material. Jag kan här bland annat hänvisa till det jag har skrivit om ”Tolvskillingsoperan” – se Kulturspegeln, Teater. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter).

1933 lämnade Brecht av politiska skäl Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och, alltså, Gisela May.

Kurt Weill (född 1900 i Tyskland, död 3 april 1950 i USA; han var från 1943 amerikansk medborgare) var tonsättare. I den egenskapen samarbetade han under en relativt kort tid, 1927-1930, med Bertolt Brecht. Weills hustru, skådespelerskan Lotte Lenya, hör för övrigt också till dem som har gjort oförglömliga tolkningar av Brechts (och makens) verk.

Eftersom Gisela Mays ovan nämnda Brecht-LP genomgående har musik av Kurt Weill, är det lätt att räkna ut, att de sånger hon framför är skrivna under några korta år med 1930 som slutpunkt. Men vilka verk!

Jag har hört ”Surabaya-Johnny” och ”Bilbao-Song” ett oändligt antal gånger – och jag älskar dem, men varifrån kommer de? Jo, från ”Happy End” (1929). Den är en komedi i tre akter, som genom ämnesval och miljö (gangsters i Chicago) väl kan sägas ha vissa likheter med den vida mer beömda ”Tolvskillingsoperan”. Brecht har skrivit den tillsammans med Elisabeth Hauptmann (som här kallade sig Dorothy Lane), och musiken är alltså av Kurt Weill.

Ytterligare ett samarbete mellan Brecht och Weill var ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” (”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny”, 1930), en opera där Weill stod för musiken och tillsammans med Brecht skrev librettot. Även här rör vi oss i en krets av skurkar: Tre förrymda sådana, Trinity Moses, Leona Begbick och Fatty the Bookkeeper, hamnar i öknen och beslutar sig för att där bygga en stad, Mahagonny, som erbjuder den som kan betala allt tänkbart i fråga om sprit, spel och sex.

Tre sånger ur ”Mahagonny”, framför allt den berömda ”Alabama-Song”, finns med på LPn med Gisela May.

Hon avslutar med fyra sånger ur det mest berömda Brecht-Weill-verket av alla, ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”) från 1928. Här har Brecht arbetat utifrån en förlaga, John Gays ”Tiggarens opera”. I fallet ”Tolvskillingsoperan” ber jag att få hänvisa till en utförligare artikel under Kulturspegeln, Teater.

Sammantaget vill jag varmt rekommendera Gisela Mays tolkningar av de här nämnda (och även onämnda) styckena. Hennes framföranden präglas av både kraft och elegans, och hon har den skickliga skådespelerskans förmåga att framhäva textens och musikens dramatik utan att för ett ögonblick spela över. Hennes diktion är också utmärkt, vilket kan glädja lyssnare som i likhet med mig har tillräckligt mycket av skoltyskan i behåll.