Sommar i P1 med Alexander Bard

Dagens sommarvärd, Alexander Bard, som själv presenterade sig som narkoman och sexarbetare, är i egenskap av musiker känd för en mycket bred publik, framför allt som medlem av grupperna Army of Lovers och BWO (Bodies Without Organs), i åtminstone det först nämnda fallet på grund av framgångar på listor och i Melodifestivalen. Nämnas bör också hans arbete bakom discogruppen Alcazar.

Men han har också en politisk sida, och där har han upprepade gånger bytt identitet. Jag har faktiskt en gång i världen mött honom på en socialdemokratisk valvaka. Men han har prövat en rad politiska hållningar och avverkat lika många politiska partier och grupperingar: Folkpartiet, Liberaldemokraterna, Centerpartiet och Piratpartiet. Till hans heder ska sägas att han konsekvent, så även i dagens Sommar, har tagit avstånd från politiska ytterlighetsriktningar och deras banerförare, sådana som Islamska Staten, Donald Trump och Jimmie Åkesson.

Sitt sommarprat ägnade han åt att, tillsammans med kompisen Aron Flam, diskutera filosofer och ideologer, sådana vars tankegods han är intresserad av, ibland gillar, ibland tar avstånd från. Sålunda avfärdade han till exempel skarpt René Descartes’ berömda tes ”Jag tänker, alltså finns jag”. Däremot gillade han Karl Marx’ historiematerialism, men tyckte samtidigt att modern egalitetsvänster var patetisk. På motsvarande sätt granskade han andra filosofer (till exempel Friedrich Nietsche) och deras läror (Nietsche var enligt Bards mening vantolkad och missförstådd).

Detta avrundade han med att han själv i egenskap av filosof inte har alla svar, men att ett nytt politiskt ledarskap bättre än nu borde utövas av ett bredare kollektiv än dagens politiker och att målet måste vara ett samhällsmaskineri, där vi tillsammans åstadkommer något som är större än vi själva.

Som mina läsare kanske kan förstå, tyckte jag för egen del, även om jag hade en hel del invändningar, att det ändå var intressant att lyssna på Bard. Men jag är samtidigt ganska säker på att hans sommarprogram för en mycket stor del av lyssnarna – han hånade ju mycket riktigt stereotypen för dem som lyssnar på ”Sommar” – var ett ganska obegriplig program. Ett program som ”Sommar” kan inte göras främst för dem som är hyggligt bevandrade i politisk och annan filosofi. (För egen del har jag, för att ta ett av hans exempel, läst Marx i original samt skrivit och hållit föredrag om marxismen, så jag talar inte i egen sak.)

När det gäller Bards musikval är jag besviken. Visst spelade han Röyksopp, Linda Ronstadt, Björk och Laurie Anderson, ja rent av Army of Lovers – men nog var det mesta han spelade ganska tråkigt?

Sommar i P1 med Anna Ternheim

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González’ ”Stay Alive”, Leslie Feists ”My Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.

Gamla vänner, bekanta och arbetskamrater

Under mitt långa liv i politiken och journalistiken har jag träffat, ibland närmare lärt känna ganska många människor, en del av dem kända också för en bred allmänhet. Bland dem jag, fast bara ytligt, har träffat finns till exempel Elisabet Höglund, i dag känd från TV. (Min bloggroll innehåller en länk till hennes blogg.) Henne träffade jag för mycket länge sen, på ett party med folk från Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag nämner det här egentligen bara för att jag under en text i gårdagens DN hittade en forn kollega från AiP-tiden, Ulla Tengling – hon kom liksom Elisabet ursprungligen från Borås och var alltså den som hade bjudit in Elisabet till den här festen.

Ulla Tengling var redaktör för ABFs fönstret, när jag lockade över henne till min tidning, där hon stannade till dess att hon erbjöds göra Unga Örnars nya barntidning Småfolket. Vi skildes åt som bästa vänner och jag följde henne både i hennes nya jobb och lite senare, men som det så ofta blir här i livet: Sen förlorade vi kontakten.

Jag kände också två män som hon i tur och ordning levde samman med, men i Dagens Nyheter har hon nu under vinjetten Till minne publicerat en kärleksfull runa över sin man, Johnny Pettersson, som har avlidit vid 71 års ålder.

Honom har jag veterligen aldrig träffat, kände inte ens till. Så hade jag bara sett hans dödsannons – i min ålder kollar man sådana – hade jag väl inte ens reagerat. Det var förresten min hustru som såg dödsrunan.

* * *

Ettan i dagens Expressen meddelar i krigsrubrikstil:

Kjell-Olof
FELDT
DRACK
50 GLAS
I VECKAN
Berättar om alkoholismen i ny
bok – väljer att fortsätta dricka

På en bild syns Kjell-Olof Feldt och hans hustru, Birgitta von Otter.

Nu är det här inte ett scoop av Expressen. Paret Feldt har själva valt att göra det här offentligt i en bok som om ett par dar utkommer på Expressen närstående Bonniers. Men Expressens Karin Sörbring har fått göra en intervju med dem.

Av artikeln framgår att Kjell-Olof Feldt, som en följd av cancer och ett liv utanför rampljuset, regelbundet började dricka alldeles för mycket för att dämpa ångesten och att han också hemlighöll för hustrun, hur mycket han drack. Han är inte helnykterist nu heller, men har i alla fall i samråd med sin läkare bringat ner alkoholkonsumtionen till en mer hanterlig nivå.

Jag och min hustru, som fortlöpande har många fysiska krämpor, har tagit ett gemensamt beslut om att sluta dricka alkohol, som också vi under våra aktiva år nog drack i alltför stora mängder och alltför ofta,

På den tiden det begav sig var det ganska givet att det, både när jag och Birgitta var hemma hos Kjell-Olof och hans Birgitta och de var hos oss här i Öregrund, serverades vin, drinkar och en del starksprit, så tro inte att jag moraliserar över andras olycka.

Min Birgitta satt ju i regeringen och partiets VU tillsammans med Kjell-Olof, och jag, som var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), anställde, när jag råkade få en vakans, Birgitta von Otter, som var journalist, på tidningen – jag minns att Kjell-Olof en gång lite senare tackade mig för det här, men det var verkligen inte fråga om någon väntjänst. Den här damen hade skrivtalang och journalistisk näsa och lärde sig snart det mesta också om sin nya, mer politiska miljö. Hennes enda brist var egentligen, att hon hade en tendens att skriva för långt. En gång delade vår redaktionssekreterare Sven-Erik Rönnby upp en lång artikel i två och avslutade första delen vid publiceringen med Fortsättning följer i nästa nummer.

Barn och barnbarn på sommarbesök

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.

Sommar i P1 med Magnus Uggla

Magnus Uggla hade som en av de återkommande poängerna i sitt ”Sommar” hur sågade alla hans plattor har blivit; han inledde varje nytt avsnitt med att citera de mest taskiga omdömena kända musikskribenter i framför allt Expressen och Aftonbladet hade avgett – det rörde sig verkligen om rena sågningar. Men om det hade varit hela sanningen, skulle hans skivor knappast ha sålt alls. Och även om en mängd skivbolag sa nej, innan han fick göra sin första platta, skulle ju CBS, som sen släppte den, snart ha backat och han aldrig ha fått ge ut sina nu 17 studioalbum. Några måste ju också ha gillat dem, andra rent av köpt dem. Själv vet jag att jag här på bloggen med gillande har omnämnt hans första Karl Gerhard-samling – de enda invändningar jag hade gällde att CDn nog också borde ha innehållit mer av förklarande bakgrundstext om för dagens yngre generation av Karl Gerhard i kupletterna omnämnda dåtida fenomen och personer.

En annan återkommande tråd i det här sommarprogrammet var relationen till Martin Luuk från Killinggänget, med tonvikt på att Martin alltid tyckte annorlunda än han och aldrig var riktigt nöjd med vad han gjorde, detta trots att han, Martin alltså, föreslog ett samarbete.

Egentligen skildrade han hela sitt liv som en golgatavandring.

Det började redan i barndomen. Att föräldrarna bodde på Östermalm betydde inte att han fick fina kläder. Han led tidigt av panikångest och började använda sömntabletter vid sju års ålder. Föräldrarna skaffade sommarställe utanför Flen men höll själva till i skärgården – Magnus däremot skickades dit och passades där av en väninna till mamman, en dam med egna barn att ta hand om. Brorsan, som var 13, fick stanna i stan. Sen såldes det där sommarstället. Föräldrarna skildes.

I skolan gick det inget vidare. Han fick lågt betyg och placerades i obs-klass. Undra på att Magnus drog sig undan och försökte leva i sin egen värld.

Nya vänner hittade han bland pundarna i Humlegården, och det var nog bara det faktum att han sprang fortare än de som gjorde, att han undgick att gripas av polisen.

Ja, så där höll han på i dag, men jag tror egentligen inte, att han gav hela sanningen om sig själv i dagens Sommar.

Programmet avslutades mycket riktigt med ”Did I Tell You” med Jerry Williams.

Annars noterade jag, i fråga om musikvalet, att det bara var ett par artister, dels duon Willie Nelson & Merle Haggard, dels Hank Williams, som var kända för mig och att Magnus Uggla visade sig ha en böjelse för countryorienterad musik.

Melodikrysset nummer 31 2016

Inga barn eller barnbarn kvar här hos oss i Öregrund denna lördag, och det känns nästan lite för tomt i huset. Hustrun, som nu börjar tillfriskna men fortfarande är trött efter sin svåra lunginflammation, sover, när jag går upp för att hinna göra morgontoalett och äta frukost före Melodikrysset.

Krysset är inte bara somrigt utan också lätt. Det mesta klarade jag direkt.

En enda fråga fick jag googla på. Själva svaret kunde inte gärna bli något annat än Nik, men jag har ju fullständighetsdille och mindes egentligen varken artisten eller låten, en brittisk åttiotalare enligt vad Eldeman sa. Efter lite googlande hittade jag sedan Nik Kershaw och ”I Wan’t Let the Sun Go Down On Me”.

Charlotte Perrellis ”Här står jag!” mindes jag i och för sig inte, fast jag rimligen har hört henne göra den i TV. Men i det fallet hade jag hälften av bokstäverna och kände igen henne.

After Dark har tävlat i Melodifestivalen med den ganska fartfyllda ”La dolce vita”.

The Ark med ”The Worrying Kind” vann den svenska finalen men kom obegripligt nog först på tionde plats i Eurovision Song Contest 2007. I det här fallet skulle vi krysslösare ägna oss åt översättning: Den som skildras i texten är orolig.

ABBA gjorde inte sin ”Dancing Queen” till någon melodifestival utan till ett visst kungabröllop, som ägde rum 1976, och den handlar ju om en drottning. Jag har senare träffat henne, men under kungabröllopet befann jag mig som journalist på Centerns stämma nere i Skåne och förstod först inte vart alla mina kolleger tog vägen. (De tittade alla på TV.) Själv gick jag och badade i hotellbastun, först helt ensam, men sen fick jag sällskap av en person till, Thorbjörn Fälldin. Vi hade ett långt och vänskapligt samtal i bastun. Han hade sina sidor, men frid över hans minne.

Jag har varit på centerstämma i Vänersborg också. Detta apropå ”Den första gång jag såg dig”, skriven av Birger Sjöberg, som var därifrån. Martin Best översatte och sjöng in den 1980, och i hans engelska översättning, ”When First I Ever Saw You”, fick vi i dag höra den med Scafell Pike.

Cornelis Vreeswijk startade som socialdemokrat, var sedan under en period vänsterpartist men blev sen sosse igen, valturnerade bland annat med min hustru och ställde upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. En del av det han skrev och sjöng hade politisk udd, men till den kategorin kan man nog inte hänföra hans omåttligt populära ”Hönan Agda”, som vi i dag fick höra på hans ursprungsspråk, holländska.

Jag är så gammal att jag har sett Britta Borg live. Henne hörde vi i dag i ”Lyssna bara till ditt unga hjärta” tillsammans med Rolf – ja, men hur stavas efternamnet? Så vitt jag vet hette han Bengtsson, och så stavar också Wikipedia. Men i krysset måste man skriva Bengtson för att det ska gå in.

Lite mer namnkrångel: Vi hörde Olle Ljungström i sin fina ”Jag och min far” från 1997. Men Eldeman ville ha hans egentliga namn, Olof. Inte särskilt svårt att lista ut, även om alla kallade honom för Olle.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har ju spelats tidigare i Melodikrysset men inte, vad jag kan minnas, med Lasse Brandeby.

Till de TV-program jag försöker se när jag kan hör definitivt ”Allsång på Skansen”, vars signaturmelodi är ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. (Jag har faktiskt träffat honom, vid en middag hos Stockholms dåvarande landshövding, Ulf Adelsohn.) Jag gillar inte allt Berghagen har skrivit, men han har onekligen fått till några riktigt bra låtar.

Jag är som bekant icke troende, men det har aldrig hindrat mig från att tycka om Israel Kolmodins och Johan Olof Wallins sommarpsalm ”Den blomstertid nu kommer” – även jag fylls av sommarens lust och fägring, om än kroppen blir svagare och svagare.

Och även om nätterna nu blir mörkare och mörkare, är också sensommaren en ljuv tid.

Sommar i P1 med Carolina Klüft

Som mina läsare vet, är mitt intresse för idrott milt talat måttligt. Jag läser således aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV och kommer inte heller att följa sändningarna från Rio, således ej heller Carolina Klüfts TV-inslag därifrån. Men hon har ju under en ganska lång period varit så stor i den svenska sportvärlden och vunnit så många guld och andra medaljer även i VM och en olympiad, att inte ens jag har undgått att lära mig känna igen henne och notera en del av framgångarna.

Med mitt svala intresse för idrott är jag alltså inte främst intresserad av det hon har att berätta om sina idrottsliga prestationer. Med mina mediamått mätt måste hennes sommarprogram följaktligen också innehålla annat för att fånga mitt och många andra lyssnares intresse. Och hennes ”Sommar” innehöll faktiskt också en del annat.

En del av detta senare innehöll i och för sig av en del upprepningar/återkommande reflektioner, men hon gav också uttryck för förnuftiga ställningstaganden i fråga om barn- och ungdomsidrott och hade ett veritabelt vredesutbrott mot doping. Journalister och fotografer, som inte respekterar att även en person som hon har rätt till ett privatliv, blev utskällda. De utsända intränglingar hon berättade om skyllde på sina chefer, men Klüft, iförd nattlinne, röt tillbaka: ”Jag skiter i era chefer – har ni inget eget omdöme?”

Fast hon vågade också lämna ut sig själv, dels för att hon inom sig bär inte bara en berättigad glädje över framgångarna utan också ibland trillar ner i ett svart hål av tvivel, dels för att hon ofta är fullkomligt hopplöst glömsk och slarvig. Som exempel på det senare berättade hon en historia om hur hon i samband med en bilresa från maken, som då bodde på annan ort, glömde nycklarna till hemmalägenheten, sen fick tillfälligt härbärge hos syrran, till vars lägenhet hon låste in nycklarna – historien om hur hon fiskade upp nycklarna dit var rent farsartad.

Klüfts låtval följde regelboken så till vida att det hon spelade hade ett samband med det hon berättade.

Frank Sinatra och Laleh (i det här programmet också!) var väl OK, men för egen del kunde jag gärna ha avstått från Iron Maiden, Michael Jackson, Carola och Sarah Dawn Finer samt, ännu mer, landslaget i friidrott 2004 (plus ganska många låtar som mer utmärktes av högt tempo än av musikalisk bravur).

Sommar i P1 med Siw Carlsson

När ”Sommar” startades 1959, var det ett program gjort ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”. Det var tänkt att roa mer än oroa och gjordes länge av intelligenta människor med ordet i sin makt.

Dagens Sommar är kvoterat på längden och på tvären. Ibland har sommarpratarna ett ärende, ibland drar de sina memoarer på en och en halv timme, detta oavsett om de har något att berätta som är intressant också för oss lyssnare. Nå, det förekommer fortfarande sommarprat som är intressanta också för oss som hör på.

Fast i dag fick vi lyssna till ett Sommar av den klassiska modellen. Det var lättlyssnat, proffsigt välgjort och faktiskt roligt med bra och välfunnen musik som hängde ihop med det talade innehållet. Sommarpratare i dag var Siw Carlsson.

Siw Carlsson kommer från Alstermo i Kronobergs län, vilket hörs på idiomet, men bor numera Grönlid i näraliggande Kalmar län. Hennes make bor däremot i Nybro, vilket inte beror på någon skilsmässa. Möjligen har det här att göra med något annat hon berättade om i sitt sommarprogram: Båda snarkar mycket högljutt. Också sin och hans historia berättar hon på sitt oefterhärmliga sätt: ”1968 lärde vi känna varann så väl att jag blev med barn.” Numera har de sammanlagt åtta barnbarn.

Siw Carlsson är född 1949 och har gjort häpnadsväckande mycket på scen och även i TV. Hon saknar längre formell utbildning men hennes skicklighet på scen har gett henne en stor och hängiven publik. Jag lockas för egen del sällan att se buskis, har således inte sett henne tillsammans med komikerduon Stefan & Krister på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, ej heller tillsammans med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern, och eftersom jag inte har haft barnbarn i lämplig ålder hemma, missade jag också hennes medverkan i ”Tjuvarnas jul”, TVs julkalender 2011. Men visst har jag också sett henne, till exempel i ”Söderkåkar”.

I dag, när jag hörde hennes ”Sommar”, ångrar jag faktiskt att det inte har blivit mera. Hon är så pricksäkert slagfärdig vad hon än talar om. Och hon är inte rädd för att ta ställning. I dag diskuterade hon till exempel kvinnors skamligt låga pensioner och avslutade med att kan man ha Pride-demonstrationer, borde pensionärerna också demonstrera – kvinnor kommer inte, om de som hon själv har jobbat som kokerska på vårdhem, upp i någon inkomst som ger en anständig pension. Per Nuder fick sina fiskar varma för sitt uttalande om köttberg, dock med den för Siw Carlsson typiska knorren, att den här beteckningen kom att stämma åtminstone på henne.

Det här fick sin fortsättning i en allvarligare del av hennes sommarprogram, den där hon berättade om hur hon en dag var tvungen att stanna och vila flera gånger under den ganska korta promenaden till teatern där hon skulle repetera. Hon lyckades ändå ta sig dit, men väl på scenen kunde hon knappt göra sig hörd, och det hela slutade med att hon föll ihop. Det blev ambulanstransport och på sjukhuset konstaterades det, att hon hade fått hjärtinfarkt. Så den första månaden fick hon ersättas på scen av Annika Andersson. Men Siw Carlsson lyckades faktiskt komma tillbaka och lyckades även genom fysisk träning gå ner ett stort antal kilo.

Jag lyssnade gärna även på det här, men allra mest gillade jag ändå hennes bitska humor, som den här devisen: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.”

Också Siw Carlssons musikval var till stor del en rad fullträffar, ofta placerade på precis rätt ställe i den muntliga delen av programmet.

Scenkumpanerna Stefan & Krister fick bidra med ”Blända av till halvljus”, i original ”Living Next Door To Alice”, en stor hit 1972. Och efter ett avsnitt om sin egen ogudaktighet spelade hon ”Han är min sång och min glädje” med Pelle Karlsson.

Bland det övriga vi fick höra fanns låtar med Rod Stewart, Gyllene Tider, Amy Winehouse, ABBA, Povel Ramel, The Manhattan Transfer (”Operator”) och Laleh (”Tusen bitar”). Och så avslutade hon, à la Grammofontimmen förr i världen, med ”Krononbergs regementes marsch”.

Bob Hope i Åh, en sån deckare!

När jag var i mina unga år, tävlade Danny Kaye (1911-1987) och Bob Hope (1903-2003) om biopublikens gunst. Vi som gillade en blandning av genrer, alltid med humor som en del av mixen och ofta med blinkningar till annat som var känt från filmduken, såg gärna filmer med dem i huvudrollen.

Ett exempel på det senare är den av Elliott Nugent regisserade Bob Hope-filmen ”My Favorite Brunette” från 1947, på svenska ”Åh, en sån deckare!”.

Blinkningarna består i det här fallet av parodier på den hårkokta deckarfilmen och på film noir.

Den här filmstoryns hårdkokte deckare Sam McCloud spelas av den under filmens tillkomsttid mycket kände Alan Ladd, men Ladds roll är här bara att ge sig av på annat uppdrag, att ha kontoret bredvid porträttfotografen Ronnie Jackson (Bob Hope) och före avfärden avspisa Jackson, som gärna vill försöka sig på att också vara privatdeckare.

Dock råkar Jackson vara kvar på McClouds kontor, när det ringer på dörren, så han går och öppnar. Den som vill träffa och anlita en deckare är Carlotta Montay, spelad av Dorothy Lamour. Och Jackson låtsas vara deckare, med pistol i hölster under kavajen och allt, och blir städslad.

Och innan vi gå vidare i handlingen: En av skurkarna, som vi snart ska få möta, är Kismet (Peter Lorre). I en biroll förekommer för övrigt Bing Crosby, men i övrigt torde skådespelarna från tiden då filmen gjordes vara tämligen okända för dagens filmpublik.

Men för att göra listan över allusioner på andra inspirationskällor mer komplett bör jag väl också nämna den fysiskt mycket starke men å huvudets vägnar inte så kapable Willie (spelad av Lon Chaney), en figur hämtad ur ”Of Mice and Men” (1937), ”Möss och människor”, som starkt bidrog till att ge författaren, John Steinbeck, nobelpriset i litteratur 1962.

För att förhöja spänningen börjar filmens handling i en dödscell på San Quentin, där Jackson i väntan på att bli avrättad får träffa pressen. Filmhandlingen är därefter hans berättelse för journalisterna. Carlotta Montay ber honom bland annat förvara en karta, som pekar ut en uranfyndighet den rullstolsbundne Baron Montay (Frank Puglia) vill exploatera. Men en konkurrerande liga av skurkar, där bland andra Kismet ingår, kidnappar baronen och förvarar honom så småningom på ett mentalsjukhus. Dit hittar så småningom – för att göra en lång och vindlande historia kort – så småningom också Carlotta och vår mästerdetektiv, och de lyckas också genom list och förklädnad ta sig därifrån efter att även Jackson/McCloud har lyckats ta sig fri. Slutbataljen mellan de här båda och skurkarna utspelas på ett stort hotell, där skurkarna tar in för att smida planer och våra hjältar tar anställning för att klädda i hotellets uniformer smälta in när de spionerar på sina motståndare. Till slut låtsas Carlotta vilja göra upp med skurkarna om var kartan finns, allt medan Jackson/McCloud ligger bakom en möbel och bandar med visst tekniskt besvär samtalet, som Carlotta försöker leda in också på skuldfrågan i mord som ligan har begått. Vår deckarhjälte kliver då fram och håller ligan i schack, medan Carlotta hämtar polis.

Men ack, Kismet lyckas innan polisen anländer byta ut bandet – det nya innehåller bara irrelevant nonsens – så skurkarna lyckas övertyga polisen om att det är Jackson/McCloud som är skurk, vilket är lätt, eftersom Kismet med fotografens/privatdeckarens pistol har skjutit den tänkte urangruveexploatören i den bil i vilken denne och Jackson/McCloud åkte till hotellet.

Ja, historien är bitvis så komplicerad, att den ibland är svår att referera.

Men strunt samma. Just när Jackson/McCloud förs till avrättningsrummet, dyker en hög representant för rättsväsendet upp och meddelar, att han ska släppas fri eftersom han är oskyldig.

Det är Carlotta som har dykt upp och rett upp alltsammans. Så historien slutar med en kyss som nog är bättre än döden i elektriska stolen.

Men en som är besviken och förbannad är bödeln, spelad av Bing Crosby (!).

Sommar i P1 med Parul Sharma

Parul Sharma är jurist, utbildad i Stockholm och i London, och har hunnit arbeta åt så skilda uppdragsgivare som Amnesty, Sandvik, Stora Enso och advokatfirman Vinge, i det sist nämnda fallet med människorätts- och antikorruptionsfrågor. Hon har också uppdrag av regeringen att arbeta med FNs senaste utvecklingsmål. Hon talar en fullkomligt idiomatisk svenska men behärskar också, eftersom hon har indisk bakgrund, urdu, hindi och punjabi.

Jag nämner det sista dels för att hon gjorde dagens Sommar, dels för att hon där hämtade en rad exempel på hur illa barn kan fara från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Vi vet ju att av de här länderna framför allt Indien har haft en ekonomisk utveckling, som har gett vissa regioner och en växande del av befolkningen ett materiellt allt bättre liv, men både där och i de båda andra nämnda länderna finns samtidigt en för oss närmast ofattbar fattigdom. Parul Sharma berättade om utkonkurrerade och undanskuffade småbönder, som ändar sina liv genom att begå självmord, om miljömissförhållanden, bland annat kemikalier som tar människors liv och om det barnarbete och den barnprostitution som förekommer i stor skala. Det senare sker med desperata (ekonomiskt piskade) föräldrars medverkan, men medskyldiga är förstås också de svin till män, som utnyttjar det här.

Andra, i olika utsatta och krigshärjade länder, försöker åtminstone rädda barn, mest pojkar, till ett bättre liv, till exempel här i Sverige. Men också de barn som lyckas ta sig till Europa kan råka illa ut. Antalet barn som ingen riktigt vet, vart de har tagit vägen eller om de utnyttjas av några även i olika europeiska länder är så högt som 10.000.

FN antar storstilade mål som även de mest berörda länderna skriver under på, men även om till exempel Sverige ligger högt också på åtgärdssidan, finns det fullt upp av länder, där ord och handling starkt skiljer sig åt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när man till exempel vet att det finns länder där – för att ta ett av Parul Sharmas exempel – militärer sexuellt våldför sig på en mycket liten flicka – hon slutar för övrigt sedan att tala.

Lite utdraget och vindlande och med en del upprepningar var Parul Sharmas Sommar, men det är jag beredd att förlåta henne på grund av det angelägna i hennes berättelse.

Fast utifrån mina utgångspunkter var hon inte tillräckligt radikal. Miljö- och människorättsfrågor är inte principfrågor som står utanför politiken, och ska man komma till rätta med de problem hon tog upp, behövs en mycket radikal politik, en politik som ifrågasätter ojämlikhet och fördelar både makt och resurser mer rättvist.

Till det positiva med Parul Sharmas musikval hörde att hon bjöd på både indisk musik, The Beatles och Laleh. Men Michael Jackson och Madonna i all ära – gillar en så engagerad människa som Sharma inga mer politiska sånger?