Sommar i P1 med Anna Ternheim

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González’ ”Stay Alive”, Leslie Feists ”My Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.