Danmark: Fortfarande övervikt för vänstersidan

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 3 juli, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 7,0 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Regerande borgerliga Venstre får i den här undersökningen ett lite högre stöd än i den förra i samma serie.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 7,2 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Detta uppdaterade genomsnitt skulle ge det röda blocket 50,3 procent och 89 mandat, om de vore val i dag och det här vore valresultatet. Motsvarande siffror för det i dag styrande blå blocket är 49,2 procent och 86 mandat.

Norska opinionsmätningar motsäger varann

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

TNS Gallups opinionsmätning för TV 2 ger åter ett relativt lågt utfall för Arbeiderpartiet, påtagligt lägre än det från en annan undersökning, som jag nyligen redovisade. Medan de danska opinionsmätningarna från olika institut ger en ganska samstämmig bild av det politiska läget, ger de norska motsvarigheterna påfallande ofta ganska skiljaktiga utslag inte bara för Arbeiderpartiet.

Høyre 24,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,9 procent (+ 0,2)
Venstre 4,5 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 7,0 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 32,2 procent (- 2,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,2)
Rødt 2,9 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 1,5)

Kristelig Folkeparti ökar i den här mätningen. Medan MDG, som i den förra undersökningen jag redovisade låg över spärren här befinner sig långt under den. Lilla yttervänsterpartiet Rødt gör ett häftigt skutt uppåt.

Sommar i P1 med Bianca och Tiffany Kronlöf

Jag kände, innan jag i dag hörde deras Sommar-program, inte till systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, och får kännedom om deras ”Slå pattarna i taket”, ”Full patte” och ”Så jävla pk!” först när jag läser presentationen av dem och deras program i presentationen av årets sommarvärdar. Det kan ju bero på min relativt höga ålder, men som jag är skapt, ser jag det som en berikande utmaning att lyssna på de här i mitt perspektiv unga damerna.

Det ska dock inte blandas samman med det en av dem berättade i programmet, att hon under en mottagning kontaktades av inte mindre än fyra män med fler år på nacken än hennes då 30: ”Du är så vacker. Men du är så ung.”

Så småningom lär sig de här båda systrarna att hantera sånt här, men Bianca bekänner också ett ungdomligt misstag. Hon blir kontaktad av en fotograf i Helsingfors – hon och systern kommer ursprungligen därifrån – och får ett smickrande erbjudande om vad hon uppfattar som modellfotografering. Så hon tar färjan över och går upp i fotoateljén, där hon ser bilder på väggen av mer eller mindre avklädda damer. Det visar sig också, att det är såna bilder, avsedda för en kvällstidning, hon väntas ställa upp på, och fastän hon stretar emot, blir det i slutändan foton där hennes bröst syns genom en våt, minimal T-shirt.

Hennes farmor köpte sen hela upplagan i det område där hon bodde, detta för att förhindra spridning till andra som bodde runt omkring.

Jag skulle gärna ha återgett fler såna här historier, om det hade vimlat av dem i det här programmet, men tyvärr var det ganska ofta mest ganska pladdrigt.

Och så en sak till: Som mina regelbundna läsare vet, är jag långt ifrån någon pryd typ, men i det här fallet fick lyssnarna så många könsord och underlivsanknutna historier till livs, att det faktiskt kändes som spekulation.

Även musikvalet i programmet gör mig tveksam. Eftersom jag själv är bekant med Ike och Tina Turner, Spice Girls, Beyoncé och rapmusik, klagar jag inte på grund av egna kval – tvärt om fanns här ett och annat jag gillade. Men ganska stora grupper av främst äldre, men inte uteslutande äldre lyssnare kan faktiskt ha stängt av det här programmet, både på grund av dess röriga innehåll och på grund av musikvalet.

Och det här borde ställa Sommar-redaktionen inför ett principiellt problem: Vad vinner man med att, fast bara tillfälligt, locka ett antal främst yngre lyssnare, om man samtidigt stöter bort många av de äldre, samtidigt mer trogna?

Ett program av Sommars karaktär kan säkert förändras både innehållsligt och musikaliskt, men det här måste göras med mycket varsam hand.

Sommar i P1 med Gloria Ray Karlmark

För mig, som också organisatoriskt (och mycket framgångsrikt) vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal började arbeta för den socialdemokrati jag hade identifierat mig med allt sedan tidiga tonår, hörde antirasismen till det som då engagerade mig mest. Meningsfränder, några av dem i kretsen av mina nära vänner, kom tillbaka från stipendievistelser i USA och vittnade om kampen för jämlikhet mellan svarta och vita. Och en annan stor fråga, som engagerade oss mycket, var kampen mot apartheidpolitiken i Södra Afrika – bland dem vi aktivister i Laboremus umgicks med fanns människor med ursprung där. Vi fanns på socialdemokratins vänsterkant, men på den här punkten var vi och vårt parti och också dess väljare överens.

Jag påminner om det här inte bara för att dagens sommarpratare, Gloria Ray Karlmark, berättar om den amerikanska medborgarrättskampen utan också för att hon själv, som var en av spjutspetsarna i den här kampen, inte utan sorg konstaterar, att en annan inställning numera tycks ha brett ut sig i vårt land och därför undrar, vad som har hänt med alltför många människor här. (Hon bor själv här – ödet ville att hon skulle gifta sig med en svensk.)

Fast ingen kamp är ju vunnen för evigt. Man kan ju också påminna om att Republikanernas presidentkandidat i dag är Donald Trump och om att många av hans anhängare ser Barack Obama som ett historiskt misstag i USAs historia.

Så kanske var det inte bara en historielektion Gloria Ray Karlmark gav oss i dagens Sommar.

Fast även historielektioner kan vara nyttiga. Gloria Rays farfar var svart slav. Hennes farmor kom från en av de stammar av urbefolkning som okunniga europeiska kolonisatörer döpte till indianer och som fördrevs från områden där de hade bott sen urminnes tider. Stolt konstaterade hon, att hon faktiskt är amerikan av börd.

Slaveriet upphävdes så småningom, men i de amerikanska sydstaterna fortsatte rasåtskillnaden och diskrimineringen. Hade man mörk hudfärg, fick man inte lov att dricka vatten ur samma kranar som vita, inte gå på deras toaletter och självfallet inte äta på de vitas restauranger. Vi talar nu om Gloria Rays uppväxttid på 1950-talet.

Förvisso gjordes det försök att öka rasjämlikheten under den här tiden. Och med normala mått drabbades Little Rock inte av någon våldsam revolution, när nio (9) afroamerikanska elever, bland dem den då 14-åriga Gloria Ray, höstterminen 1957 gavs tillstånd att gå i en tidigare helvit high school i Little Rock i Arkansas.

Märk att det här var fråga om begåvade och studiemotiverade elever – Gloria tog själv så småningom en examen i Chicago.

Bakgrunden till den här ”revolutionen” var ett beslut 1957 av den amerikanska högsta domstolen, att segregering i offentliga skolor inte var tillåten.

Men de vita rasisterna, och de var många, i Little Rock ville till snart sagt varje pris förhindra det här. Mobben bildade en gapande skyddsmur runt skolan och hindrade till och med de 14-15-åriga afroamerikanska ungdomarna att ta sig ut ur skolan – Gloria minns hur hon smögs ut, liggande på golvet till en polisbil. Det Gloria Ray Karlmark berättade om det hon och de övriga utsattes för borde vara obligatorisk lyssning också för Sveriges många rasister – hon gör det ju på svenska, så även de med sina förkrympta hjärnor borde kunna klara av det.

Till slut måste Nationalgardet sättas in för att värna de här ungdomarnas rätt att gå i skola.

Också musikaliskt var det här ett fint sommarprogram genom att det knöt an till det afroamerikanska kulturarvet i USA, både det religiösa och det politiska. Gloria Ray Karlmark spelade således Mahalia Jackson, Mavis Staples, Louis Armstrong och inte minst Billie Holidays fantastiska ”Strange Fruit”. Och sitt jazzintresse illustrerade hon med Dizzy Gillespie.

Fast hon spelade annan musik också, även svensk, men här väljer jag att citera en symbolladdad fransk Edith Piaf-titel: ”Non, je ne regrette rien”.

När kvinnligt yrkesarbete ofta betydde att vara hembiträde

Schamyl Bauman (1893-1966) var svensk filmregissör, trots sitt märkliga namn född i Småland, och faktiskt upphovsman till några än i dag sevärda filmer, till exempel ”Swing it, magistern” med en då ännu mycket ung Alice Babs och så ”Karriär”, som fanns med på Ingmar Bergmans lista över filmer man borde se.

Bauman gjorde också en del mer lättfärdigt gods, till exempel ”Vi hemslavinnor” (1942) med dansk pjäsförlaga: ”Den ny husassistent” av Axel Frische och Christian Bogø. Ändå är den här filmen inte bara en fars – den vittnar om hur den tidens många hembiträden hade det.

Filmen börjar med att stockholmsfamiljen Larssons båda hemslavinnor, kokerskan Hanna (Julia Caesar) och husan Gullan (Dagmar Olsson), på grund av en olycka, förorsakad på grund av den sistnämndas jazzintresse, blir avskedade mitt under en middagsbjudning.

Vid det här laget är dock frun i huset, Laura Larsson, född friherrinnan Rehncrona (Hjördis Petterson), ökänd bland dem som söker jobb via Johan Blomqvists (John Botvids) hembiträdesförmedling, så luckorna blir inte så lätta att fylla. Förrän fabrikör Teodor Larsson (Ernst Eklund) går dit och hittar en platssökande från landet, Kristiania Falk (Dagmar Ebbesen), som vill ha ordentligt betalt men sen låter sig städslas för ett år. Och mycket riktigt gör fru Larsson snart försök att ersätta den enligt hennes egen mening alltför självsvåldiga och tilltagsna Kristiania med annat tjänstefolk; bland dem som gör ett försök finns den unge manlige hembiträdesaspiranten Linus Tallhagen (Bengt Ekerot), som Kristiania dock strax lyckas mota i väg.

Kristiania låter sig alltså inte hunsas av frun i huset utan sätter sin egen prägel och ordning på det här hushållet, som också rymmer två barn, skolynglingen Palle (Kaj Hjelm), 13, och så den 19-åriga, snart giftasmogna Ingrid (Maj-Britt Håkansson).

Ingrid går och suktar efter brev från sin kärlek, flygaren Andersson (Karl-Arne Holmsten), och till slut landar han och kommer också hem till familjen Larsson. Då Kristiania ser honom, går den omskakande sanningen upp för henne. Han är hennes bortadopterade son, resultatet av ett snedsteg i hennes ungdom – hon har inte sett honom på åratal men har ett foto av honom sådan han ser ut nu. Så hon flyr fältet, lämnar sin plats fastän hela familjen Larsson, vid det här laget också fru Larsson, ser henne som en tillgång.

Den som begriper hur alltihop hänger ihop är dock Kaj, som ju är i den åldern att man rotar i andras lådor och bland annat tittar på foton man hittar. Så han får Kristiania att komma tillbaka, och inte nog med att Kristiania och hennes son nu äntligen förenas – sonen gifter sig också med sin älskade Ingrid.

Jag har då aningen rationaliserat handlingen, som också rymmer bjudningar med till exempel Laura Larssons ännu mer hopplösa syster Rose Rehncrona (Mimi Pollak) närvarande. Jag kunde också ha nämnt, att det hela utspelar sig i kristid: Det krävs ransoneringskuponger, och fabrikören får det dessutom mer knappt om kontanter. Men så långt som till att det unga flygaresset och friaren skulle behöva ta emot pengar från sin mor går det aldrig.

Det förekommer vidare ganska mycket musik i filmen, bland annat signerad Kai Gullmar och med stilenlig avslutning i form av August Södermans ”Bröllopsmarsch”.

Tidens filmkritiker gillade filmen för dess trivsamma vardagston. Men recensenterna i Svenska Dagbladet respektive socialdemokratiska Morgon-Tidningen skiljer sig på ett intressant sätt åt, när det gäller synen på tjänstefolk.

Sommar i P1 med Tom Malmquist

Eftersom jag inte läser om sport, kan det ha bidragit till att jag inte kände till Tom Malmquist, förr tydligen en lovande ishockeyspelare, senare dessutom bokdebutant med ”Sudden Death”, en mycket ovanlig diktsamling därför att den har sport som ämne. Det här intresset för sport har uppenbarligen också en familjebakgrund: Den nu döde fadern var sportchef på Expressen.

Men Malmquist slog 2015 litterärt igenom med den självbiografiska romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I dess fokus och i fokus för dagens Sommar fanns det som hände 2012: Hans höggravida sambo Karin Lagerlöf visade sig ha akut leukemi. Hon förlöstes med kejsarsnitt men avled själv snart.

Fast innan hon dog, hann hon i alla fall föreslå det namn barnet sedan fick, Livia. Tom Malmquist tolkar det här som en besvärjelse: Liv, ja!

En mycket stor del av det här sommarprogrammet kretsade sedan kring det känslomässiga kaos och de utmaningar hustruns hastiga död medförde för hans egen del: Samtidigt som han måste hantera sina egna känslor av sorg och förtvivlan, tvingade han sig att ta hand om den nyfödda dottern. Stunderna då hon sov använde han till att lyssna på musik och till att skriva.

Den här livsomstörtande erfarenheten fick honom också att mer än tidigare ifrågasätta allt för tvärsäkra svar på det vi ställs inför i livet, också att välja bort tidigare vänner med i förväg givna reaktionsmönster.

Tom Malmquist utformade sitt sommarprogram som ett budskap till dottern, Livia. Men hon är alltså bara fyra år – programmet börjar med att hon ber pappan om ursäkt för att hon har nattkissat i hans säng, men han får henne att skratta, när han svarar ”Det kanske var jag” – och hennes insikter om vad det är att vara död illustrerar Tom Malmquist med att berätta om hur hon, iförd blå klänning, dansar på golvet och sjunger ”Mamma Karin är död, mamma Karin är död”.

Så i slutet av programmet förklarar Tom Malmquist att det naturligtvis kommer att dröja länge, mycket länge, innan Livia tar del av det här programmet, kanske först när hon hittar det på band efter hans egen död.

Tom Malmquists musik i programmet vittnade om en fallenhet för ofta ganska rytmisk musik. Bland det som var bekant för mig fanns, utöver till exempel Stevie Wonder och Billy Joel, också en del låtar och artister som jag för egen del gärna lyssnar på: Odetta, Melanie och ”Mardi Gras In New Orleans” med Professor Longhair.

”Frid vår älskade tokskalle!”

Jag är i den åldern då det faller sig naturligt att varje dag kolla dödsannonserna. Bland de bortgångna kan det ju finnas människor som har varit ens vänner eller bekanta, rent av sådana vars begravning man vill gå på.

Ibland ögnar jag också minnesrunorna. Med tiden har de, förr ganska formella och ofta pliktskyldiga, blivit mer personligt formulerade.

Ett exempel på det senare finns i Dagens Nyheter i dag. Ett antal av den för mig tidigare helt okände Mikael Roséns vänner skriver till hans minne en runa, som på ett helt fantastiskt sätt sammanfattar hans blott 53 år långa liv.

Här återger jag bara avslutningen:

”Frid vår älskade tokskalle!”

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

Sommar i P1 med Ahmad Khan Mahmoodzada

På nätet hittar man lite olika uppgifter om Ahmad Khan Mahmoodzadas ålder – hans födelseår anges alternativt som 1994 eller 1995 och att han lämnade Afghanistan när han var 15 och kom till Sverige år 2011. Han är född i Kabul och är, men det är en gissning, pashtun, och familjen bodde senare i Bagram, där fadern drev någon form av servering.

Hans Sommar-program i dag innehöll också inledningsvis en kort skildring av några viktiga förändringar i Afghanistans nutidshistoria: Den sovjetiska ockupationen avlöstes av talibanvälde, vilket senare bland annat innebar, att hans pappa måste anlägga skägg och hans mamma bära burka. Slutet på det här markeras av att pappan liksom flertalet andra rakar av sig skägget.

Pappan, som själv inte har fått någon skolutbildning men förstår vikten av sådan, förstår vikten inte bara av att sonen får lära sig läsa och skriva utan också får gå i en skola, där man får lära sig engelska.

Det senare är säkert bakgrunden till att talangscouter inför en filminspelning kom till hans skola och sökte någon som kunde tänkas spela en barn/pojkroll i filmen ”The Kite Runner” (2007), på svenska ”Flyga drake”. Den här filmen bygger på ett manus av en afghansk författare men är en hollywoodfilm, om än en sådan med konstnärliga kvaliteter. Ahmad Khan Mahmoodzada fick senare pris för sin insats, men pappan gick under inspelningen inte med på att han skulle filmas utan byxor under ett våldtäktsförsök. Det här löste de amerikanska filmmakarna med hjälp av en stand in, vilket senare hemma i Afghanistan fick ödesdigra konsekvenser för den unge skådespelaren och hans familj. Visserligen hade varken talibaner eller likasinnade själva sett filmen, men ryktet gick, och familjen Mahmoodzada fick det allt mer hett om öronen. De hotades till livet och tvingades lämna sitt hem.

Pappan satsade då pengar på att Ahmad, som hoten i första hand riktade sig mot, skulle hjälpas komma i landsflykt; hans bröder bedömdes vara för unga för att klara av en riskabel flykt.

De människosmugglare pappan hade betalat tog honom först till Tadjikistan, sen till Ryssland (med uppehåll i Moskva) och därefter vidare till Vitryssland. Nästa tänkta anhalt var Litauen, men för att komma dit måste han och några andra iranska flyktingar ta sig simmande över en bred och kall flod. Via Polen och Tyskland (bland annat Berlin) tog han sig till slut till Göteborg i Sverige. Därifrån fortsatte han med hjälp av en landsman – hans egna pengar var helt slut – till Stockholm, där han trots sin myndighetsskräck sökte svensk asyl.

Beslutet dröjd i tre månader men ändade i ett nej – han skulle skickas tillbaka till Litauen. Men den vän han under den här perioden bodde hos hade hört, att EU-lagen på den här punkten skulle ändras, och efter ytterligare fyra månader blev det klart, att ensamkommande i åldrarna under 18 år skulle få stanna i det land dit de hade kommit.

Så Ahmad Khan Mahmoodzada fick bli laglig flykting och stanna – i hans fall blev det gymnasiestudier i Falun. Den här ambitiöse killen fick också snart en roll i ICAs reklamfilmer.

Och se – en dag fick han telefon från en yngre bror, som nu hade lyckats ta sig till Stockholm. Därefter, hann han också berätta, har också pappa, mamma och de yngsta syskonen lyckats ta sig till Sverige.

Afghanistan hör i dag inte till de mest prioriterade länderna, när det gäller flyktingmottagning. Men nog är Ahmad Khan Mahmoodzada och hans familj exempel på att det också i Afghanistan finns människor, som har behov av att få asyl.

Om det här sista, alltså den svenska åtstramningen, sa dagens sommarpratare faktiskt ingenting. Tvärt om hade han bara gott att säga om Sverige.