Melodikrysset nummer 19 2015

Upptäckte ni att Karl Gerhard faktiskt förekom två gånger i dagens Melodikrysset?

Jag gissar att de flesta vet att det är Karl Gerhard som har skrivit texten till ”Nu ska vi vara snälla”, med musik av Jules Sylvain.

Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”.

Annars visade Anders Eldeman åter prov på sin fäbless för upprepningar.

Rednex förekom nyss i ett melodikryss och fick i dag återkomma med ”Cotton Eye Joe”. Ta nu inte det här som en invändning mot Rednex – jag gillar dem.

En stark fäbless har Eldeman också för Lars Berghagen. Berghagen är för all del ojämn, men ”En kväll i juni” är verkligen en bra låt.

Ytterligare en egenhet som Anders Eldeman har är att han regelbundet spelar kända låtar som när det gäller arrangemang och instrumentering görs på ett sätt som avviker från det som sitter i lyssnarnas musikminne.

Ett exempel på detta i dag var signaturmelodin till ”Mio min Mio”.

Ett annat är Lennart Palms version av ”Tre gringos”, där vi dessutom skulle komma i håg att man där gav sig i väg för att skaffa en saxofon.

Annat var relativt lätt att känna igen.

Ett exempel på det var ”Stick iväg Jack” (”Hit the Road Jack”) med Monica Zetterlund. Jag har allt av henne på skiva.

Och ”Rasmus på luffen” med Allan Edwall och Erik Lindgren har jag förstås i min DVD- och VHS-samling.

Men också flera av de utländska skivartisterna var, även om jag inte för egen del har samlat på deras plattor, välkända.

Ett exempel är Cher, vars ”Dark Lady” spelades i dag.

Ett annat är Van Morrison, i dag med ”Brown Eyed Girl”.

För egen del skulle jag också hänföra Mark Knopfler, i dag med ”Beryl”, till kategorin kända artister. Själv har jag lyssnat mycket på hans skivor – introducerade Knopfler för mig gjorde min son, själv en mycket skicklig gitarrist – men andra krysslösare skulle knappast hänföra honom till kategorin mycket kända artister.

Den sista frågan kvar att redovisa svaret på är ett gränsfall. Madonna är ju mycket känd, så också låten hon sjöng, ”American Pie”. Men vem var det som gjorde den? Jo, Don McLean.

Skrivet i Öregrund med ett väldigt blommande bigarråträd utanför fönstret.

Danmark: Gallups majmätning ökar de borgerligas försprång

Socialdemokratiet har lyckats få upp sitt stöd, i Gallups senaste mätning till 23,6 procent, ganska nära de 24,8 procent partiet fick i folketingsvalet 2011.

Men för dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, går det inte så bra. RV får i samma mätning 5,8 procent mot 9,5 procent i valet 2011.

Och regeringens båda stödpartier på vänsterkanten byter mest väljare med varann.

Socialistisk Folkeparti är med 6,6 procent i den aktuella mätningen nu i och för sig större än RV, men i valet 2011 fick partiet 9,2 procent av rösterna.

Rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i samma val stöddes av 6.7 procent, är nu uppe i 8,6 procent.

Det här räcker inte. Det röda blocket stöds av sammanlagt 46,1 procent, medan det blå blocket stöds av 53,6 procent.

Det ledande borgerliga oppositionspartiet Venstre stöds i den aktuella mätningen av 23,4 procent mot 26,7 procent i valet 2011.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har sen valet 2011, då det fick 12,3 procent, bestående vuxit, i den aktuella mätningen till 19,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger, med 4,0 procent i den aktuella mätningen, fortsatt under sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Medan Liberal Alliance, i den här mätningen med 5,9 procent, ligger över sitt resultat i samma val, 5,0 procent.

20 procent vet fortfarande inte hur de ska rösta i valet. Frågan är där vad man kan locka de här väljarna med.

Den här mätningen påverkar förstås också Berlingske Barometer:

Socialdemokratiet 24,4 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 22,8 procent
Dansk Folkeparti 19,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent

Arbeiderpartiets tapp bekräftas i ytterligare en mätning

Arbeiderpartiet tappar ytterligare 0,5 procentenheter i Respons’ mätning för Aftenposten och hamnar då på 36,8 procent. Som jag tidigare har noterat, har den här tillbakagången från en nivå strax över 40 procent säkert att göra med att partiet vid sitt landsmöte uttalade, att Norge bör ta emot 10.000 extra kvotflyktingar från det sönderslitna Syrien. Men även nu behåller partiet alltså hälften av den uppgång det har gjort sedan stortingsvalet 2013 då partiet fick 30,8 procent.

Ett större problem för Arbeiderpartiet är egentligen Sosialistisk Venstrepartis låga siffra, trots en uppgång på 0,7 procentenheter med 3,8 procent fortsatt under spärren. I valet 2013 hamnade SV med 4,1 procent strax över fyraprocentsspärren.

Det tredje partiet i den i 2013 års val, Senterpartiet, backar också med 0,6 procentenheter till 5,2 procent mot 5,5 procent i valet 2013.

Yttervänsterpartiet Rødt minskar i den här mätningen med 0,1 procentenheter till 1,3 procent mot 1,1 procent i 2013 års val.

Hur går det då för den blå-blå regeringen och dess två stödpartiet i Stortinget?

Det ledande regeringspartiet Høyre minskar också med en procentenhet till 24,2 procent, vilket senare är lägre än det stöd partiet fick i valet, 26,8 procent.

Dess partner, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ökar däremot med 2,4 procentenheter till 13,3 procent. Den här återströmningen är med all säkerhet en effekt av Arbeiderpartiets flyktingvänliga position. Men fortfarande ligger Fremskrittspartiet märkbart under sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Den blåblå regeringens båda stödpartier i Stortinget, båda flyktingvänliga, ökar samtidigt även de.

Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,3 procent – i valet fick partiet 5,6 procent.

Och liberala Venstre ökar med 0,6 procentenheter till 5,6 procent mot 5,2 procent i valet 2013.

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 2,8 procent men ändå fick ett lokalt mandat i Oslo, minskar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 3,7 procent och ligger därmed åter under spärren.

I höst är det kommun- och fylketingsval, och Aftenposten har därför låtit Opinion fråga folk också hur de tänker rösta i lokalvalet. Här finns det påfallande skillnader i röstningsmönster, om man jämför med folks preferenser i ett stortingsval.

Den kände norske valanalytikern Bernt Aardal säger i en kommentar i Aftenposten, att Høyre och Senterpartiet traditionellt har haft bättre resultat i kommunval än i stortingsval, medan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet brukar göra sämre lokalval än riksdagsval. I de lokala valen finns också rent lokala partier, som ibland lockar väljarna.

I den här lokalvalsinriktade undersökningen ökar Arbeiderpartiet med 2,0 procentenheter men hamnar då ändå bara på 33,7 procent.

Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,2 procentenheter till 4,3 procent.

Senterpartiet ökar med 0,2 procentenheter till 6,8 procent.

Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 1,7 procent.

Høyre får hela 28,3 procent, en ökning med 3,0 procentenheter.

Fremskrittspartiet minskar däremot med 2,0 procenteneheter till 9,9 procent.

Av de två mittenpartier, som nu i Stortinget stöder den blå-blå regeringen, verkar Kristelig Folkeparti vara inne på att efter höstens lokalval i kommuner och fylken byta sida.

Kristelig Folkeparti backar i den här lokalmätningen med 0,9 procentenheter till 4,7 procent.

Liberala Venstre minskar med 1,1 procentenheter till 5,2 procent.

Miljøpartiet De Grønne slutligen ökar med 2,9 procentenheter till 3,8 procent – men är förstås ibland lokalt, som nu i Oslo, starkare än så.

Finland: Socialdemokraterna hamnar i opposition

Att budet att bilda ny regering i Finland skulle gå till ledaren för det valvinnande Suomen Keskusta (Centerpartiet), Juha Sipilä, var självklart. Men vilka andra partier skulle han ta in i sin regering?

Av de större partierna har Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), i vart fall dess ledare Antti Rinne, verkat mest angelägen. Dock har ledaren för Kokoomus (Samlingspartiet), den avgående statsministern Alexander Stubb, låtit förstå att han ogärna åter sätter sig och sitt parti i samma regering som Socialdemokraterna. Ytterligare en tänkbar regeringspartner har populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) varit, men ett tag under sonderingarna verkade det som att deras krav för ett regeringsinträde skulle spräcka en sån lösning.

Sannfinländarnas ledare Timo Soini har dock uppenbarligen varit angelägen om att den här gången komma med i regeringen, och regeringsbildaren Sipilä har nu meddelat, att Sannfinländarna kommer att bli en del av den nya regeringen. Vad exakt detta kommer att innebära för den redan tidigare återhållsamma flykting- och invandringspolitiken återstår att se – regeringsprogrammet är ännu inte färdigförhandlat.

Det tredje benet i den kommande trepartiregeringen blir Samlingspartiet. Därmed får Finland för första gången på länge en rent borgerlig regering – Finland har ju oftast haft blocköverskridande regeringar.

I opposition, till Antti Rinnes stora besvikelse får man förmoda, hamnar nu Socialdemokraterna. För Rinne personligen, med dessutom ett uselt valresultat i ryggen, kan det här ända i en katastrof. Han besegrade med minsta möjliga marginal den förra partiledaren, Jutta Urpilainen, men hon fick i valet nyligen fortfarande nästan lika många personröster som Rinne. Man kan därför inte utesluta att hon kommer tillbaka, alternativt att en helt ny partiledare väljs.

Av de övriga partier som inte heller kommer med i den nya regeringen har två offentligt luftat sitt missnöje: dels officiellt liberala (men jag skulle säga allmänborgerliga) Svenska Folkpartiet, dels Vihreä Liitto (Gröna Förbundet).

Bloggroll

Min Bloggroll innehåller länkar till ett trettiotal bloggar. Jag besöker dem i allmänhet själv varje dag, och jag tycker att de också borde vara läsvärda för andra. Mycket få av dem är utvalda av privata skäl eller för att jag känner bloggaren i fråga. Men till den här gruppen av länkar får man väl ändå räkna min dotters, Kerstin Kokks blogg, som speglar hennes stora intresse för porslin, konsthantverk, mat och bakverk samt trädgård, och hennes före detta mans, min webmasters, Bo Strömbergs blogg, som just nu tyvärr ligger i träda.

Det märkliga fenomenet Internet gör att man upptäcker bloggare som man tidigare inte hade någon kännedom om. Ett exempel är Anita Lindblad, bland annat trädgårdsentusiast. En gammal personlig bekant i min bloggroll är däremot Karin Englund.

Men inte heller i detta och andra liknande fall – jag var en gång i världen arbetskamrat med Calle Fridéns pappa på 68an, Socialdemokraternas partiexpedition – är det personlig relation som är bakgrunden till länken.

Att Eva Swedenmark finns i min bloggroll har inte att göra med att också hon en gång i världen fanns på 68an, var journalist på Aktuellt i politiken (s) och sedan på Kvinnoförbundets Morgonbris och ABFs Fönstret, inte heller med att hennes bror, Peter Swedenmark, sedan var kolumnist i AiP. Faktiskt inte heller med att Eva är deckar- och ungdomsboksförfattare. Men jag uppskattar om bloggare kan skriva intressant och levande, och det kan Eva, och hon gör det praktiskt taget varje dag.

Förvisso finns det i min bloggroll exempel på bloggval som, dock i ordets vidare mening, har att göra med en viss politisk gemenskap: Anna Ardin som jag kom i kontakt med under hennes tid i Laboremus i Uppsala, Anna-Lena Lodenius som jag brukar träffa vid utdelningen av Olof Palme-priset, Bengt Silfverstrand, som jag har mött i Riksdagen och under en av mig anordnad informationskurs, Knut Lindelöf som jag förr ibland mötte på arbetarekommunens möten och så den ganska oförutsägbara Lotta Gröning, numera på Expressen men en gång i världen pressekreterare på 68an – men till exempel Roger Jönsson och paret Marie Demker och Ulf Bjereld känner jag inte.

Torsten Kälvemark har vänstervärderingar men är mest känd i egenskap av skribent, bland annat på Aftonbladets kultursidor. Kerstin Berminge, vars utrikespolitiska bedömningar jag inte i alla stycken delar, är inte socialdemokrat. Och Bengt Berg sitter i Riksdagen för Vänsterpartiet. Så Bengt O Karlsson behöver inte befara att han av misstag har plockats in i en strikt sammanhållen politisk åsiktsgemenskap.

För övrigt finns Bengt Berg med i min bloggroll främst för att han är en mycket läsvärd poet. Min Bloggroll innehåller för övrigt länkar till fler författarbloggar. Bodil Malmsten bloggar till min glädje igen – henne försökte jag för övrigt, dock förgäves, en gång i världen få att formulera en högst personlig valannons för Socialdemokraterna. Stewe Claeson har jag också med uppskattning själv läst. Tyvärr skriver han, liksom flera i min bloggroll, bloggtexter en smula sporadiskt – ännu värre i det avseendet är Lars Gustafsson, som jag en gång i världen lärde känna i Uppsala: Vi träffades först vid litteraturaftnar, gemensamt anordnade av Laboremus och Litteraturklubben, och jag har faktiskt varit hemma hos honom på te. Vi åt också lunch tillsammans på den tiden han var på BLM. Då ville han ha Olof Palmes som han tyckte lysande installationstal på partikongressen; han övervägde att publicera det i BLM. Senare blev han markerat antisocialdemokratisk, men det har aldrig hindrat mig från att läsa honom. Inte heller den gamle vänstermannen Thomas Nydahls politiska misantropi hindrar mig från att dagligen läsa honom. Ingemar E L Göransson, förr på LO, publicerar på sin tyvärr alltför sällan uppdaterade blogg bland annat egna noveller. Ulf Lundell, vars nästa samtliga skivor jag har och som jag också har läst i hans egenskap av skönlitterär författare, överraskade med att starta en högst personlig blogg, dessutom ofta uppdaterad. Tyvärr gör han just nu – om han vill behålla sina många läsare – tabben att plötsligt ta en obestämt lång paus från bloggandet.

Till den vittra skaran i min bloggroll får man också räkna Peter Englund, välskrivande historiker som för närvarande inte verkar hinna med vare sig sin akademiblogg eller sin personliga blogg. Honom har jag råkat bland annat i hans egenskap av hedersupplänning. Jag hoppas att han hinner börja blogga igen, när han nu snart lämnar värvet som Svenska akademiens ständige sekreterare.

En del av dem som finns i min bloggroll skriver om litteratur. Det gör till exempel Björn Kihlström och den redan nämnde Thomas Nydahl. Också en stor del av de bloggtexter man hittar på Dixikon handlar om litteratur.

Sen är det väl bara Åke Cato kvar, kåsör, revymakare, författare, TV-underhållare med mera. Värd att läsa är även hans egensinniga blogg. I hans bloggroll finns även jag.

Lysande om fredsslutet 1945

Jag läser dagligen fyra, ibland fem, svenska tidningar och dessutom, på nätet, ett dussintal tidningar, utgivna i grannländerna. Det går om man läser selektivt: en van och samhällsorienterad läsare ser snabbt vad man kan undvara.

I dag finns det i Dagens Nyheter en sex sidor (tre hela tidningsuppslag) lång artikel, skriven av Ingrid Carlberg, ”Sveriges spel om freden”. Missa inte den – den är en mycket välskriven och väldokumenterad artikel om Sveriges roll inför krigsslutet och också om hur stockholmarna den 7 maj 1945 firade freden.

Det senare har ju tidigare skildrats av ganska många, men Ingrid Carlberg har kompletterat fredsjublet på Kungsgatan i Stockholm med några personliga vittnesbörd, från den vid tillfället mycket unge Per Wästberg, ur Astrid Lindgrens postumt just utgivna ”Krigsdagböcker 1939-1945”, genom intervjuer med två då drygt tjugoåriga väninnor, alldeles vanliga stockholmskor, och så den i dag 98-årige exdiplomaten Axel Lewenhaupt.

Lewenhaupt fick för sjuttio år sedan i uppdrag att arrangera ett möte mellan Heinrich Himmler och Folke Bernadotte, och Carlbergs artikel innehåller en mängd data bland annat om de tyska försöken att med Sverige som mellanhand försöka intressera de västallierade för en separatfred, som alltså inte skulle omfatta Sovjetunionen. Det här – och en hel del annat som också är intressant – finns att läsa i den här artikeln.

Men min ambition här är inte att ge er en resumé utan att få er att läsa själva.

Inför Eurovision Song Contest: De svenska presentatörerna förstår jag mig inte på, inte heller flertalet av tävlingsbidragen

I kväll har jag åter suttit framför TVn för att lyssna in mig på och bedöma en bunt av de låtar de tävlande länderna, på grundval av högst olika uttagningsförfarande, skickar till finalen i Wien.

Det var inte mycket mina öron gillade av de låtar som presenterades i dag, och jag förstår mig inte heller på de bedömningar juryn av gamla melodifestivaldeltagare gjorde. För min del förstår jag till exempel inte studiojuryns höga värdering av Italiens bidrag.

Sammanlagt två låtar fångade mitt intresse.

En av dem var Irlands bidrag, ”Playing With Numbers” med Molly Sterling.

Den fick en någorlunda hygglig ranking också av de svenska kommentatorerna, men dessa värderade på för mig obegripliga grunder ner den låt jag själv tyckte var bäst, Englands ”Still In Love With You” med duon Electro Velvet. Den är en ganska härlig, medvetet otidsenlig låt, medryckande, dansant. Skönt med en kontrast till all den utslätade musik vi tvingas lyssna på i den här tävlingen.

Och så är det det här att de deltagande länderna i dag tillåts att tävla med annat än melodi, text, sångförmåga och ackompanjerande musik. Det värsta jag i år har sett i den vägen är Norges bidrag, ”A Monster Like Me” med Mørland & Deborah Scarlett, med dess mer obehagliga än roliga bild av en middag.

Jag gillar normalt Norge, men den här gången hoppas jag att landet bombas med sallad indränkt i någon riktigt kladdig dressing.

Motståndet mot fler flyktingar gör att Arbeiderpartiet backar

Strömmen av flyktingar över Medelhavet har ökat under den senaste tiden, från 60.000 år 2013 till över 200.000 förra året. De färdas i överlastade båtar i dåligt skick, sådana som lätt råkar ut för haverier, vilket inte bara i våldsamt väder leder till att många drunknar, eftersom de inte kan simma och de saknas sådant som flytvästar. Runt 3.500 personer beräknas ha omkommit under loppet av 2014, men siffran kan vara högre – här finns troligen stora mörkertal.

Tidigare har de här båtflyktingarna mest kommit från Västafrika, Eritrea och Somalia, men nu kommer en allt större andel av dem från det av inbördeskrig marterade Syrien.

Det här är en del av bakgrunden till att ledaren för norska Arbeiderpartiet, Jonas Gahr Støre, i samband med sitt partis landsmöte föreslog, att Norge borde ta emot 10.000 extra syriska kvotflyktingar.

Arbeiderpartiet har nu i opinionsmätningarna ganska länge legat över 40 procent, ett tiotal procentenheter över sitt resultat i valet 2013. Men efter landsmötet och under debatten om flyktingpolitiken därefter har partiet tappat sympatisörer, samtidigt som det uttalat invandringskritiska Fremskrittspartiet men även dess koalitionspartner Høyre har gått framåt. Troligen har de här partierna lockat tillbaka marginalväljare, som har lockats av Arbeiderpartiets förslag på viktiga inrikespolitiska områden men som inte gillar förslaget att ta emot fler kvotflyktingar.

Dagens Næringsliv har nu publicerat ett genomsnitt av åtta opinionsmätningar, gjorda under april, enligt vilket Arbeiderpartiet går ner men inte till någon oroväckande låg nivå. Siffran för Arbeiderpartiet är här 39,3 procent mot 30,8 i 2013 års val.

Sosialistisk Venstreparti ligger dock fortsatt risigt till med 3,7 procent i den aktuella mätningen – bland annat har Arbeiderpartiet säkert vunnit invandrarröster från SV. I valet 2013 klarade SV, med 4,1 procent, precis fyraprocentsspärren.

Det tredje benet i den i valet fallna rödgröna regeringen var Senterpartiet. SP ligger i den här sammanvägningen precis på sitt valresultat, 5,5 procent.

Det relativt nya, icke blockbundna Miljøpartiet De Grønne finns i den här sammanvägningen av olika mätningar åter under spärren och får 3,9 procent mot 2,8 procent i valet 2013.

Yttervänsterpartiet Rødt får genomsnittssiffran 1,3 procent (mot 1,1 procent i 2013 års val).

Aprilgenomsnittet för Høyre är 23,4 procent, fortfarande märkbart lägre än partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Och Fremskrittspartiet ligger på 11,1 procent mot 16,3 procent i 2013 års val.

Hur går det då för de båda mittenpartier, som stöder den blå-blå regeringen men i flyktingpolitiken har mer gemensamt med vänstersidan?

Liberala Venstre får i den här sammanställningen av mätningar i april 4,9 procent mot 5,2 procent i valet 2013.

Och Kristelig Folkeparti stöds av 5,7 procent mot 5,6 procent i valet.

Nu finns det opinionsmätningar från senare tid, som kanske bättre speglar reaktionerna på debatten om kvotflyktingar från Syrien.

Det betyder för den skull inte att man kan ta resultaten i en enskild mätning för givna.

Enligt TNS Gallups mätning för norska TV 2 är Arbeiderpartiet nere på 35 procent (- 4,6 procentenheter).

Sosialistisk Venstreparti får 4,7 procent (- 0,4), vilket är över spärren.

Senterpartiet ökar med 1,8 procentenheter till 6,5 procent.

Miljøpartiet De Grønne ligger med 3,3 procent (- 0,8) under spärren.

Rødt får 1,7 procent.

Høyre ökar med hela 3,9 procentenheter till 25,5 procent.

Fremskrittspartiet ökar med 2,5 procentenheter till 11,1 procent.

Kristelig Folkeparti faller med 0,2 procentenheter till 5,2 procent.

Och Venstre minskar med 1,4 procentenheter till 5,1 procent.

I just den aktuella frågan om 10.000 extra syriska kvotflyktingar är utgången fortsatt oviss.

Arbeiderpartiet, SV, Senterpartiet samt även Miljøpartiet De Grønne och Venstre har alla sagt sig stödja förslaget att Norge ska ta emot de här flyktingarna, och också inom Kristelig Folkeparti höjs allt flera röster – många av dem fylkesledare – för den hållningen.

Den blå-blå regeringen kan alltså tänkas bli nedröstad i en votering i Stortinget.

Så vida man inte når en kompromiss dess förinnan.

Jämnt inför danska valet

Opinionsläget är så pass jämnt inför det kommande danska valet, att utgången faktiskt är ganska oviss.

Vi utgår som vanligt från resultatet i folketingsvalet 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Den senaste opinionsmätningen ger följande resultat

Voxmeter 3 maj:

Socialdemokratiet 24,2 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Venstre 23,5 procent
Dansk Folkeparti 19,1 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Båda de sammanvägningar av olika gallupmätningar som görs har med mätresultatet från Voxmeter:

Ritzau Index fördelar för närvarande partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 24,6 procent
Radikale Venstre 6,5 procent
Socialistisk Folkeparti 6,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 23,0 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent

Tidningen Berlingske gör en egen sammanvägning av olika gallupar, Berlingske Barometer, inte identisk med Ritzau Index. Den ser för närvarande ut så här:

Socialdemokratiet 24,6 procent
Radikale Venstre 6,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 22,6 procent
Dansk Folkeparti 19,1 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent

Det man främst slås av i de här mätningarna är
1. att Socialdemokratiet behåller sin ledande ställning
2. att Venstre jämfört med förra valet har tappat anhängarfe till Dansk Folkeparti och Liberal Alliance
3. att Liberal Alliance ligger över sin nivå i förra valet
4. att Konservative Folkeparti har svårt att behålla densamma
5. att Enhedslisten har vunnit anhängare från Socialistisk Folkeparti
6. att Radikale Venstre sedan länge ligger märkbart under sitt resultat i valet 2011.

Barnbarn bidrar till att ge livet en mening

Barn och barnbarn hör till det som ger mitt, en icke religiöst troendes, liv en mening.

Skaran av barnbarn har nu växt ytterligare. Vår son Matti och hans Karin har fått sitt andra barn. Deras dotter Ella, som precis har fyllt tre år, har fått en lillasyster.

Birgitta och jag tillbringade förra veckan i lägenheten i Uppsala för att som vanligt hjälpa vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, med att komma i väg till skolan och sen på eftermiddagen ta emot dem hemma.

Vi stannade kvar i Uppsala också under sista april och Första maj men i lördags åkte vi till Stockholm för att hälsa på Karin och Matti, bekanta oss lite med deras nyfödda och också, lite uppskjutet, gratta Ella på hennes treårsdag. Vi åkte tåg till Stockholm och sen tog vi, eftersom vi aldrig tidigare har besökt Matti och Karin på deras nya adress, taxi för att komma rätt.

Matti och Ella mötte oss i porten.

Efter att ha hälsat på och kramat om alla bekantade vi oss med deras nya bostad och fick möjlighet att också träffa det nya lilla underverket. Vi fick i tur och ordning hålla babyn i famnen. Jag fick börja, och då gnydde hon lite inledningsvis, kanske för att min famn inte var mammas eller pappas, men mina gamla pappareflexer infann sig utan betänketid, och när jag försiktigt vaggade henne i min famn, slöt hon ögonen och somnade.

Storasyster Ella hade fått eget rum och visade stolt upp det. I sängen fanns bland annat påslakan och örngott, jättefina – dem hade hon fått av farmor.

Men nu blev det lunch: rökt lax och röding med färskpotatis.

När vi var klara med lunchen, tyckte Matti att det var dags för farfar och farmor att ta fram födelsedagspresenterna till Ella. Birgitta hade i och för sig sytt fina kläder också till familjens nykomling, men vi lämnar det därhän, eftersom barnet i fråga snusade lugnt under resten av vårt besök.

Farmor är en mycket händig och handarbetskunnig kvinna, förståndig också, så hon hade kommit på att det nu, när det hade kommit en baby i huset, kanske var läge att gratta Ella med en docka som både kunde suga vatten ur en liten nappflaska och sen kissa i en också medföljande liten potta. Till dockan hade hon själv av gamla stuvbitar sytt en hel uppsättning klänningar, den ena vackrare än den andra, även andra plagg, bland annat en kappa. Gissa om det här gjorde succé.

För min del hade jag hakat på den här idén genom att till dockan köpa en fin barnvagn, lagom stor för en treåring att skjuta på gatan när mamma eller pappa skjutsade lillasyster i hennes barnvagn. Också den här dockvagnen gjorde succé. Rosig om kinderna sköt Ella den in i sitt rum och tog där itu med att bädda ner den nya dockan.

Några DVD-filmer och böcker fick Ella också. Jätteordentlig som hon är ställde hon genast i dem i filmskåpet respektive den nya bokhyllan i hennes eget rum.

Farfar fick lov att läsa ett par av de nya böckerna också. Och sen berättade Matti att Ella på kvällen hade tagit fram en Astrid Lindgren-samling hon hade fått av mig. Pappa Matti hade försökt fuska lite genom att hoppa i och sammanfatta den ganska långa text Ella hade valt, men då hutade Ella åt honom med ett ”Läs alltihop!”.

När vi skulle hem, följde Matti och hans familj med oss för att lära oss använda T-banan – ett byte var nödvändigt.

I morse berättade Matti per telefon, att Ella, när vi hade skilts åt, utan att någon av föräldrarna frågade hade deklarerat att hon tyckte om sin farmor och farfar och gärna ville träffa oss igen.

För övrigt var den lilla familjen, när Matti ringde, på söndagspromenad, nu med två barnvagnar, en stor och en liten.