Socialdemokratiet växer kraftigt enligt ny dansk mätning

Det politiska styrkeläget i Danmark förändras och gör det förestående valet mycket mer spännande än det verkade bli. Plötsligt är Socialdemokratiet uppe på en nivå där partiet inte har varit på länge.

Men vi kan ta folketingsvalet 2011 som utgångspunkt:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,3 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Voxmeters mätning 5 april lyfte Socialdemokratiet, vilket ännu inte gav lika starkt utslag i Ritzau Index, det senare inom parentes:

Socialdemokratiet 24,1 procent (23,7)
Radikale Venstre 7,1 procent (7,1)
Socialistisk Folkeparti 7,6 procent (7,1)
Enhedslisten 8,0 procent (8,4)
Venstre 24,5 procent (23,4)
Dansk Folkeparti 17,1 procent (18,1)
Konservative Folkeparti 3,8 procent (4,5)
Liberal Alliance 5,6 procent (5,6)

Socialdemokratiets uppåtgående trend är tydlig i den här mätningen, men på en punkt skiljer den sig från en ny trend, som finns dels i närmast föregående mätning (som jag har redovisat) och den jag strax ska redovisa: Enligt de åsyftade båda undersökningarna tappar det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre sympatisörer till högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som på så sätt kompenserar förluster till Socialdemokratiet, som lockar väljare med en mindre generös flykting/invandrarpolitik.

I dagens danska media får en ny opinionsmätning, gjord av Norstat för Altinget, stor uppmärksamhet:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 6,1 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Venstre 20,9 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,3 procent

Norstat redovisar också sedan mars stödet för den lilla nykomlingen på vänstersidan, Alternativet. Det här partiet stöds i den aktuella mätningen av 1 procent.

Som synes ligger Socialdemokratiet i den här mätningen över sitt valresultat 2011. Gapet mellan blocken är inte längre stort, men Socialdemokratiets problem är, att dess väljarstöd delvis har ökat på bekostnad av andra vänsterpartier – framför allt är socialliberala Radikale Venstre, som samregerar med Socialdemokratiet, illa ute: I den aktuella mätningen stöds partiet bara av 5,7 procent mot 8,5 procent i valet 2011.

Osäkerheten bland de danska väljarna är för närvarande stor, 22 procent enligt den ovan refererade Voxmeter-mätningen. Så den valrörelse det ännu inte spikade folketingsvalet kommer att föregås av, kan mycket väl ytterligare förändra opinionen – i vilken riktning går inte att förutspå.

Norge: Rema snuvar Coop på en del av de mest attraktiva Rimi-butikerna

Det blev, som jag har berättat, norska Coop som lyckades köpa ICAs norska butiker (Rimi, ICA och Matkroken), som ICA aldrig fick riktig lönsamhet i. Konkurensetilsynet sa ja till fusionen: Coop skulle få fullfölja köpet mot att man sålde vidare 43 av de uppköpta butikerna till Bunnpris och 50 av dem till Norgesgruppen (Kiwi, Meny och Spar).

Ole Robert Reitan, som blev utan och i storlek distanserad av Coop, blev ganska sint och sa, att det här köpet hade varit hans egen våta dröm.

Nu har han med någon framgång agerat i tysthet: Han har kartlagt ägarförhållandena för de fastigheter de av Coop uppköpta butikerna är hyresgäster i, och det visade sig då, att ett 20-tal privata fastighetsägare, som inte gillar Coop, när kontrakten med Coop går ut är beredda att sälja butiklokalerna (hittills Rimi) till Reitans Rema 1000. Man kan nog anta att det här inte har varit en helt billig affär.

Några av de mindre Matkroken-butikerna väntas också byta ägare en gång till, dock inte köpas upp av just Reitan.

Flera av de Rimi-butiker Reitan tar över ligger på Østlandet och var särskilt attraktiva för Coop, eftersom Coop tidigare var svagt där. Men eftersom Coops köp sammanlagt handlade om 440 butiker, innebär det ändå en rejäl expansion för kooperationen.

Norge: Liberala Venstre stänger dörren för Arbeiderpartiet

Mittenpartierna i Norge är splittrade i fråga om vilken regering de ska stödja.

Senterpartiet har under ett par valperioder suttit i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti, och det här mittenpartiet har, nu i opposition, inte släppt tanken på fortsatt samarbete med framför allt Arbeiderpartiet.

De båda övriga mittenpartierna valde att, utan att formellt gå in i den borgerliga regering som blev följden av senaste valet, parlamentariskt stödja en blå-blå regering (Høyre och Fremskrittspartiet) och sedan förhandla i olika sak- och budgetfrågor.

Arbeiderpartiet har försökt locka över Kristelig Folkeparti på sin sida, och det finns ganska starka strömningar inom detta parti för att – dock först efter nästa val – byta sida.

Däremot stänger liberala Venstre dörren för AP. Trots kubbningarna med den blå-blå regeringen om till exempel asylpolitiken framhärdar Venstres partiledare Trine Skei Grande i att Venstre får mest genomslag för sin politik i frågor som asylbarn, klimat och kunskap, om partiet håller fast vid ett mitten-höger-samarbete.

Finland: Rödmylleregering efter valet?

Den 19 april är det val till Eduskunta, Riksdagen i Finland.

Den ursprungligen breda finländska regeringen har i ett par omgångar smalnat av: Vasemitoliitto (Vänsterförbundet) och Vihreä Liitto (Gröna förbundet) har hoppat av. Opinionsmässigt har det gått utför för de båda ledande regeringspartierna, Kokoomus (Samlingpartiet) och Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), medan Suomen Keskusta (Centerpartiet), som i förra valet backade kraftigt, nu i opinionsmätningarna är Finlands överlägset största parti.

Finländarna verkar ha tappat tilltron till Samlingspartiet under dess nuvarande ledare Alexander Stubb, till lika statsminiter. Det märks i parisympatiundersökningarna men också i den särskilda opinionsmätning TNS Gallup har gjort för Helsingin Sanomat om vilket slags regering finländarna vill se efter valet.

Av samtliga tillfrågade vill i och för sig fortfarande 39 procent se Samlingspartiet i en kommande regering. Men 64 procent av de tillfrågade vill se Centern i regeringen, och 52 procent vill ha med Socialdemokraterna i den. Så gissningsvis kommer valet att resultera i det som i Finland benämns rödmylleregering, som vanligt en bred koalition men med Centern och Socialdemokraterna som de dominerande krafterna. Backar Samlingspartiet så pass mycket som opinionsmätningarna antyder, kommer det nog att slicka såren och försöka återvinna krafterna i opposition, måhända med någon annan än Stubb som partiledare.

I dagens Helsingin Sanomat finns en färsk partisympatimätning/försök till valprognos, också den från TNS Gallup.

Enligt den blir Centern, Suomen Keskusta, med 23 procent valets vinnare, även om partiet tidigare har legat ännu högre. Hur som helst är det här en stor framgång jämfört med valresultatet 2011, 15,8 procent.

Enligt den här mätningen/prognosen kommer de två ledande regeringspartierna på delad andra plats.

Samlingspartiet, Kokoomus, som i valet 2011 stöddes av 20,4 procent, är nu nere på 17,0 procent.

Och Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, som i valet 2011 fick 19,1 procent, stöds också av 17 procent. Partiets tapp i förhållande till förra valet blir då inte våldsamt, men resultatet är långt under socialdemokratins historiska nivå.

I valet 2011 blev populistpartiet Sannfinländarna, Perussuomalaiset, i procent – 19,1 – lika stora som Socialdemokraterna men mindre i antalet vunna mandat. I den aktuella mätningen ligger partiet på fjärde plats, men dess procentandel, 16,7, ligger ganska nära Samlingspartiets och Socialdemokraternas.

Sedan är det en bit kvar till de med finländska mått halvstora partierna, de från regeringskoalitionen avhoppade Vänsterförbundet och Gröna förbundet.

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, som i valet 2011 stöddes av 8,1 procent, får i den här undersökningen 8,5 procent.

Och Gröna förbundet, Vihreä Liitto, som i valet 2011 fick 7,3 procent, är nu uppe i 8,1 procent.

De två återstående partierna sitter kvar i regeringskoalitionen.

Svenska folkpartiet, som nästan alltid gör det, har i flera mätningar haft lätt vikande siffror, men i den aktuella mätningen får partiet stöd av 4,6 procent, snäppet över valresultatet 2011, 4,3 procent.

Däremot har Kristdemokraterna, Kristillisdemokraatit, stabilt en vikande tendens. Partiet fick 4,0 procent i 2011 års val men är i den aktuella mätningen nere på 3,7 procent.

2003 finländare har tillfrågats om sina partisympatier. Det här är således en ganska stor undersökning.

Dussindeckare på TV – och så Jordskott

Deckare som lyckas lockar ofta filmproducenter. Det finns enstaka lyckade filmatiseringar av välskrivna deckare – Bo Widerbergs filmversion av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, är lysande även som film, en riktig nagelbitare. En del av de efterföljande filmerna om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, filmer som inte har någon bok som förlaga, är ibland habil underhållning, i få fall genomgående mycket bra. Ungefär samma omdöme vill jag ge de på samma sätt från Henning Mankells böcker fristående filmer som har gjorts med Mankells ystadpolis Wallander som förlaga.

I går såg jag i TV Johan Falk-deckaren ”De 107 patrioterna”, en ganska våldsam historia om bland annat nynazister. Mitt problem med den här filmen var inte att jag skulle gilla nynazister utan att den var så våldsam och samtidigt så rörig, att jag ibland inte begrep vilka jag skulle heja på respektive vara emot. (OBS – jag var spik nykter när jag såg filmen.)

Uppenbarligen blir TV-filmatiseringen inte bättre av att ha bokförlaga – jag kan som exempel anföra serien av färska filmatiseringar av en rad klassiska Maria Lang-deckare, alla skrivna som pusseldeckare. Här har man i alla fall lyckats med 50-talsatmosfären, men som beläst TV-tittare får man lust att personligen slå ihjäl detektiven, Christer Wijk, med ett ständigt menande flin spelad av Ola Rapace. Den första filmen såg jag om innan jag skrev om den – för att fullt ut begripa filmintrigen måste jag först på nytt läsa bokförlagan.

Sedan nu ganska länge följer jag och hustrun långserien ”Jordskott”, signerad Henrik Björn. Det är en i många avseenden mycket välgjord serie. Miljön, en bruksbygd i Bergslagen, är vältecknad, med människor, skog, gruvor och allt. Den är faktiskt spännande; avsnitten slutar också på precis rätt ställe för att man ska vilja se fortsättningen. Bakom ligger, som en grön tråd, också ett miljöengagemang.

Fast rent intellektuellt har jag också problem med den här serien – jag är, fastän miljöengagerad, inte så tänd på besjälad natur och märkliga krafter i dess tjänst.

Men jag ska fortsätta att se den här serien till slutet. Jämfört med alla dussinproduktionerna i spänningsgenren är ”Jordskott” faktiskt både intressant och välgjord.

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran Persson – Anna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

Danmark: Socialdemokratiet nästan uppe i sitt valresultat 2011. Men nu plockar Dansk Folkeparti sympatisörer från borgerliga Venstre

Helle Thorning-Schmidt firar tioårsjubileum som ordförande för danska Socialdemokratiet, och de danska tidningarna har stora artiklar, ofta med intervjuinslag, om detta. Ett genomgående tema för de här artiklarna är att ingen dansk statsminister har tagit så mycket stryk under sin ämbetsperiod som Helle Thorning-Schmidt. Hon får förstås frågor också om den senaste tidens skärpning av regeringens asylpolitik och svarar då att den länge har varit oförändrad och att det behövdes nu. På en fråga om likheten mellan den politik hon företräder och Dansk Folkepartis restriktiva invandringspolitik svarar hon, att hon inte har någon beröringsskräck.

Man ska hålla i minnet, att dansk socialdemokrati under mycket lång tid regelmässigt vad gäller väljarstöd har legat på en lägre nivå än svensk och norsk socialdemokrati, och för inte våldsamt länge sedan var partiet nere på 15-procentsnivån. Därifrån har partiet sedan steg för steg arbetat sig tillbaka i riktning mot sitt resultat i 2011 års folketingsval, 24,8 procent, men har inte lyckats ta sig ända fram. Men uppenbart har partiets skärpta hållning i invandringsfrågorna nu haft önskad effekt: I senaste Gallup (9 april) stöds partiet av 24,2 procent, och i snittet av de senaste mätningarna från olika institut, Berlingske Barometer, får partiet 23,6 procent.

För att det här inte ska missförstås av läsarna: Jag är personligen inte någon vän av den här skärpningen av dansk invandringspolitik. Och jag vill påminna om att de norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, har gjort ett opinionslyft på cirka tio procent – de är nu uppe på en klassisk nivå, över 40 procent – utan att bli mer främlingsfientliga. Men låt oss återvända till de danska partisympatierna:

Hur går det alltså för de övriga vänsterpartierna, samtliga mer öppna för invandrare?

Socialliberala Radikale Venstre, som är i regeringskoalition med Socialdemokratiet, stöds hos Gallup av 7,6 procent, i Berlingske Barometer av 7,1 procent. Partiet ligger fortfarande märkbart under sitt valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras forna regeringskollega Socialistisk Folkeparti visar, med 5,5 procent hos Gallup, 6,5 procent i Barometern, inget riktigt lyft. SF stöddes 2011 av 9,3 procent.

Det friåkande vänsteralternativet, feministiska och rödgröna Enhedslisten, ligger i alla mätningar över sitt valresultat 2011, 6,7 procent. Partiet får i Gallup 9,3 procent, i Barometern 8,7 procent.

Det stora lyftet jämfört med sitt valresultat 2011, 12,3 procent, har det högerpopulistiska och invandrarkritiska Dansk Folkeparti gjort. Så vilken effekt har Socialdemokratiets hårdare hållning haft på DFs väljarstöd? Till synes inte så stor: DF får hos Gallup 20,2 procent och i Berlingske Barometer 18,8 procent. Men då måste man komma i håg att bakom ett partis siffra i en opinionsmätning kan ligga en kombination av att man har tappat till ett parti (i det aktuella fallet Socialdemokratiet) och samtidigt vunnit sympatisörer från ett annat (i det aktuella fallet borgerliga Venstre).

Venstre blev, med 26,7 procent, i 2011 års val Danmarks största parti. Det sammanvägda resultatet i Berlingske Barometer för Venstre är nu 22,7 procent och hos Gallup bara 20,7 procent.

Till de borgerliga småpartierna verkar Venstre-väljarna i varje fall inte ha gått.

Konservative Folkeparti, som i valet 2011 stöddes av 4,9 procent, får detsamma hos Gallup och 4,6 procent i Barometern.

Och Liberal Alliance, som 2011 fick 5,0 procent, får 5,6 procent i Barometern och 5,0 procent hos Gallup.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.

Coop klarar sig bra i DNs jämförelse av pris på vanliga vardagsvaror

Dagens Nyheter har i dag (10 april 2015) en mycket intressant artikel om prisnivån på 12 vanliga livsmedelsprodukter i sex livsmedelskedjor: Ica, Coop, Hemköp, City Gross, Willys och Lidl. Liedl föll ur den här tävlingen, eftersom man där tävlade med dels konventionella varor, dels ekovaror och den här kedjan bara hade fyra av tolv ekovaror – dessutom saknade kedjan en av de utvalda varorna i listan med konventionella varor. När det gäller konventionella varor indikerar dock den slutsumma man får på 11 av 12 utvalda varor, att Liedl faktiskt är dyrare än Willys och ungefär på samma nivå som Citygross och Coop.

Coop, som jag har diskuterat tidigare här på bloggen, överraskar genom att i segmentet konventionella varor vara billigare än Ica och obetydligt dyrare än Citygross. Här är det intressant att se, att två delar av samma koncern, Hemköp och Willys, är dyrast respektive billigast av de här kedjorna.

När det gäller Coops prissättning ber jag er notera DNs påpekande: ”Egna varumärken var oftast billigast, både för vanliga och ekologiska varor.” Det ovana Coop-kunder inte tycks förstå är att det är meningslöst att jämföra priset på en privat märkesvara (typ Felix, Blå Band, Gevalia) i en privat butik med samma varas pris i Konsum – Coop prioriterar de egna varumärkena och ger dem regelmässigt ett lägre pris än vad man (alltså i Konsum) får betala för de nämnda märkesvarorna.

I samtliga butikskedjor är ekovarorna dyrare, ofta märkbart dyrare än de konventionella. I det här segmentet hör Coop till de dyrare, även om – som citatet ovan berättar – man försöker priskonkurrera med egna ekologiska märkesvaror. DNs skribent, Jannike Kihlberg, noterar dock att ”den ekologiska matkassen i de flesta butikerna (är) 130 kronor dyrare än den konventionella”. Hon ser också trenden att allt flera kunder nu efterfrågar inte den billigaste fläskfilén utan i allt större utsträckning ekologiska varor.

På hälsoundersökning

I tisdags tog jag bussen till Uppsala, för provtagning på Vårdcentralen och en del andra ärenden.

Detta inför en läkartid, en regelbunden kontroll, hos min husläkare i förmiddags.

Tisdagsresan blev ganska plågsam, eftersom jag tar urindrivande tabletter och bussen trots lång körtid saknar toalett.

Vis av den här erfarenheten tog jag en sen buss in till stan redan i går kväll. De urindrivande tabletterna hade jag då tagit tidigt på dagen, och jag drack knappt något bordsvatten till middag. Lik förbannat fick jag lov att vid ankomsten till Uppsala ta en vända in på stationstoaletten.

I morse, före läkarbesöket, tog jag inte de föreskrivna tabletterna, detta med tanke på att jag efter att ha varit på Vårdcentralen skulle ta bussen tillbaka till Öregrund.

Läkaren, en yngre kvinna, tyckte att jag handlade rätt: Man får i situationer som de jag beskrev skjuta på medicinintaget, ibland rent av hoppa över det.

Jag berättar det här för att ge en allsidig bild av mitt liv – gamla mäns tillvaro har sina sidor.

Till dem hör också gikt. Jag har fått medicin mot gikt, två tabletter Allupurinol per dygn.

I föreskrivningen fanns inte någon instruktion om spridning av de här båda tabletterna över dygnet, så jag har tagit båda på morgonen för att så att säga ha dem avverkade. Nyligen svullnade dock vänsterfoten åter igen upp, så där att det inte gick att få på skon. Först trodde jag att det möjligen hade att göra med en olycka på en av stadsbussarna i Uppsala – jag föll omkull i gången när bussen tvärt och oväntat först bromsade in, sen rivstartade. Men sen började jag luta åt att det trots medicineringen var gikten som hade slagit till igen.

Så jag reglerade själv intaget: tog den ena tabletten Allupurinol på morgonen och den andra vid middagstid. Och si, det hjälpte. Svullnaden gick ned, och vid det här laget är foten fullt normal igen.

Det här berättade jag också för läkaren, som uttryckte sitt gillande.

Bra patient botar sig själv.

Och några helt nya katastrofer indikerade inte de prov jag hade lämnat i tisdags. Men de kommer säkert ändå.