Amerikanskt i Konserthuset

När jag gick längs Vakslagatan mot Uppsala Konsert och Kongress, slog vädret om till rasande hagelstorm. Då jag nästan var framme vid Vaksala torg, fångade en häftig vindby min keps, som hamnade på gatan. Och när jag böjde mig ner för att ta upp den, fick hagelstormen även mig att falla omkull. Plötsligt låg jag hjälplös på rygg i is- och lersörjan, men vänliga människor strömmade till och hjälpte mig upp. Jag kom inte fysiskt till skada, men i dag har jag borstat och borstat rocken för att få bort alla nu intorkade lerfläckar från ryggen och ärmarna.

Efter fallolyckan tog jag mig in i Konserthusets värme och väntade in de övriga i vårt sällskap. Först kom Birgitta tillsammans med Inger – Bengt var den här gången i Härnösand för föredrag. Sen kom, från Stockholm, Anna med sin dotter Amanda. Amanda är starkt musikintresserad och hade för kvällen fått överta morfar Bengts säsongkort.

Inger hade före konserten bokat bord för fem i Konserthusets restaurang, och om buffén där finns bara gott att säga.

* * *

Kvällens konsert med Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi hade amerikanskt tema och hade getts rubriken ”Från nya världen”, och då anar ni, att Antonin Dvořáks kända verk från 1893 spelades. Dvořák, annars tjeck, kallades mycket riktigt till USA för att vitalisera musiklivet där och arbetade där under åren 1892-1895. Vad jag förstår, inspirerades han av det nya landet men längtade samtidigt hem, och båda de här miljöerna har satt spår i musiken. Jag är ganska bevandrad i amerikansk folkmusik och faktiskt även religiös musik, och jag kände omedelbart, redan i inledningen, igen inlånet ”Swing Low, Sweet Chariot”.

Flera temata återkommer i den här musiken, och orkestern spelade ljuvligt.

Det här verket har jag förstås hört förut, däremot inte de två verk som spelades före pausen.

Konserten började med ”Made In America” (2005) av Joan Tower (född 1938 och fortfarande i livet). Det rör sig om ett modernt verk, i vissa avseende ovant för örat – men även i det här fallet finns ett traditionellt inlån: ”America the Beautiful”. Den har jag i min skivsamling med Pete Seeger.

Aaron Copland (1900-1990) komponerade sin balett ”Appalachian Spring” till koreografen och dansaren Martha Graham. Också det här är spännande musik, men man skulle förstås vilja höra den tillsammans med balett för att på så sätt ta del av den i rätt sammanhang. Märkligt nog spökar en religiös folksång även i det här verkets slut: ”Simple Gifts”.

Vältecknad italiensk serie i londonmiljö

Jag har regelbundet läst serier allt sedan senare delen av 1940-talet, också köpt många – under perioder alla – seriemagasin. Under pojkåren hörde vilda västern-serier till favoriterna, men jag tror inte att jag då visste, att ”Kapten Miki” och ”Tex Willer” i själva verket hade italienskt ursprung.

Också ”Dylan Dog”, som jag nu har fått två album om med ett vänligt brev från den svenske förläggaren, är, trots namnet och trots att den i huvudsak har London som miljö, en italiensk serie. Den är skapad (1986) av Tiziano Sclavi och formgiven (figurernas utseende med mera) av Angelo Stano.

I Sverige introducerades den här serien i en kortlivad egen serietidning 1993. Sedan gick den i Seriemagasinet 1994-2001.

För intrig och manus i albumet ”Hjärta av sten” (Ades Media, 2015) står Bruno Enna och för teckningar Nicola Mari. Öersättaren Catharina Odencrants har gjort ett minutiöst jobb bland annat genom att, när det gäller de många John Donne-citaten, använda sig av Gunnar Hardings mycket stilsäkra översättningar.

Dylan Dog har tidigare arbetat vid Scotland Yard och kan därför ibland samarbeta med, också få upplysningar av sin tidigare chef där, kommissarie Bloch. Men hans nuvarande inriktning, ”mardrömsdetektiv”, för honom till gränsmarker till det övernaturliga, och ibland överskrider han de här gränserna.

I ”Hjärta av sten” sker ett antal märkliga dödsfall på kyrkogårdar, och det ser ut som att statyer – skulpturerna är många på den här kyrkogården – har tagit de här personerna av daga. Ledtrådar vid de gravar där de dödade hittas leder till slut Dylan Dog fram till en slutstrid i ett gammalt skyddsrum under jord på kyrkogården. Om mördaren, som gömmer sig där, är en maskerad mänsklig galning eller ett monster förblir en smula oklart, men Dylan Dog vinner tvekampen och dessutom striden om en märklig och attraktiv kvinna, som också mördaren har haft en stark dragning till.

Den, som ni förstår, ganska mörka handlingen lättar seriens skapare upp med att då och då låta Dylans märklige assistent Groucho – en mycket porträttlikt tecknad Groucho Marx – träda in i handlingen.

Förläggaren/redaktören Andreas Eriksson skickade som ytterligare smakprov med också ett kortare särtrycksalbum med Dylan Dog, ”Den sista färden”, ursprungligen publicerad som ”Taxi” (1994). Den har intrig och manus av serieskaparen själv, Tiziano Sclavi, och har Bruno Brindisi som tecknare.

Också det här avsnittet har en kyrkogård i centrum för handlingen. En taxichaffis ber Dylan Dog om hjälp med att bli trodd i fråga om att han har kört 114 spöken – dock i mänsklig gestalt – till kyrkogården.

Det visar sig att det är sant: De här personerna bokstavligen försvinner ner i sin respektive grav. Det visar sig sedan också taxiföraren göra.

Nja, den här historien är lite för fantastisk för en ateist.