Dussindeckare på TV – och så Jordskott

13 april 2015 17:23 | Deckare, Film | 2 kommentarer

Deckare som lyckas lockar ofta filmproducenter. Det finns enstaka lyckade filmatiseringar av välskrivna deckare – Bo Widerbergs filmversion av Per Wahlöös och Maj SjöwallsDen vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, är lysande även som film, en riktig nagelbitare. En del av de efterföljande filmerna om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, filmer som inte har någon bok som förlaga, är ibland habil underhållning, i få fall genomgående mycket bra. Ungefär samma omdöme vill jag ge de på samma sätt från Henning Mankells böcker fristående filmer som har gjorts med Mankells ystadpolis Wallander som förlaga.

I går såg jag i TV Johan Falk-deckaren ”De 107 patrioterna”, en ganska våldsam historia om bland annat nynazister. Mitt problem med den här filmen var inte att jag skulle gilla nynazister utan att den var så våldsam och samtidigt så rörig, att jag ibland inte begrep vilka jag skulle heja på respektive vara emot. (OBS – jag var spik nykter när jag såg filmen.)

Uppenbarligen blir TV-filmatiseringen inte bättre av att ha bokförlaga – jag kan som exempel anföra serien av färska filmatiseringar av en rad klassiska Maria Lang-deckare, alla skrivna som pusseldeckare. Här har man i alla fall lyckats med 50-talsatmosfären, men som beläst TV-tittare får man lust att personligen slå ihjäl detektiven, Christer Wijk, med ett ständigt menande flin spelad av Ola Rapace. Den första filmen såg jag om innan jag skrev om den – för att fullt ut begripa filmintrigen måste jag först på nytt läsa bokförlagan.

Sedan nu ganska länge följer jag och hustrun långserien ”Jordskott”, signerad Henrik Björn. Det är en i många avseenden mycket välgjord serie. Miljön, en bruksbygd i Bergslagen, är vältecknad, med människor, skog, gruvor och allt. Den är faktiskt spännande; avsnitten slutar också på precis rätt ställe för att man ska vilja se fortsättningen. Bakom ligger, som en grön tråd, också ett miljöengagemang.

Fast rent intellektuellt har jag också problem med den här serien – jag är, fastän miljöengagerad, inte så tänd på besjälad natur och märkliga krafter i dess tjänst.

Men jag ska fortsätta att se den här serien till slutet. Jämfört med alla dussinproduktionerna i spänningsgenren är ”Jordskott” faktiskt både intressant och välgjord.

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

13 april 2015 14:42 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran PerssonAnna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^