En himmelskt god middag

20 april 2015 22:55 | Varia | 8 kommentarer

Jag har tidigare berättat om Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av Kerstin Berglund, som vi också kände en smula dess förinnan. Kerstin, som alltså är präst, hör alltså inte hemma i vår vänkrets; ej heller är hon någon politisk meningsfrände. Men när vi sedan hamnade vid samma matbord, frågade hon oss, om vi någon gång skulle ha lust att komma och äta middag hos henne, och vi tackade ja.

Det här fullföljdes med en trevlig och god middag hemma hos henne på Luthagen, en middag dit hon också hade bjudit ett antal politiska meningsfränder till oss: Hans och Karin Alsén – Hans är före detta typograf, kommunalråd, medarbetare till Olof Palme och landshövding, också före detta chef för KF – och så Sten Rylander (som har en bakgrund som UD-man och diplomat i Afrika) och hans hustru Berit samt Per Silenstam (bland annat överdirektör i AMS, i unga år liksom jag aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus) – Pers fru, som också heter Berit, hade blivit förkyld och var därför tvungen att avstå från den här middagen.

Den ändade i att Birgitta i sitt tacktal gärna ville se en fortsättning och därför inbjöd samma gäng att någon gång fram över äta middag hos oss.

I går var det dags. De här personerna, den här gången utan Karin Alsén som var bortrest men med Berit Silenstam, kom hem till oss för söndagsmiddag.

Vi startade i vårt vardagsrum med var sitt glas vitt vin, alkoholfritt för mig och Birgitta plus någon till som skulle köra bil. De flesta drack det av mig inköpta alsacevinet Pinot Gris.

Det serverades också till förrätten, gravad sik med gravlaxsås och kokt potatis. Birgitta, som stod för hela matlagningen i går, lärde sig grava sik av min pappa, som var kustbonde och fiskare i Estland och sedan under flykten och de första åren i Sverige försörjde oss som fiskare.

Till huvudrätten, en indisk kycklingrätt, hade jag köpt Baron De Ley, ett rött vin, bra utan att vara våldsamt dyrt.

Men Birgittas kycklingbröstfiléer var något alldeles speciellt. Hon hade marinerat dem en halv dag i mild yoghurt, vitlök, spiskummin, koriander och nejlikor, och efter att ha torkat av dem penslade hon dem med olja och grillade dem i en kvart.

Till det här serverade hon en kokt men kyld röra av katrinplommon kryddade med nejlikor och kanel, en röra gjord på mild yoghurt smaksatt med kryddor, bland annat mynta och mycket chilipeppar, och dessutom separat mango chutney.

Till det här hade hon i hönsbuljong kokat jasminris, kryddat med lök, vitlök, fänkål, nejlikor plus ytterligare ett tiotal kryddor, bland annat chilipulver.

Till efterrätten serverades åter vitt vin. Efterrätten bestod av en fruktsallad som bland annat innehöll mango, papaya, melon, rosa vindruvor, klementiner samt hasselnötter och valnötter.

Till kaffet som avslutade middagen hade jag skaffat Grönstedts cognac, men gästerna valde att bara dricka en nyhet för samtliga, Xanté Poire au Cognac, och jag förstod av reaktionerna, att flera av dem själva tänkte köpa hem den här konjak-päron-likören.

Samtalet pendlade under middagen mellan ganska olika ämnen, men några av gästerna var nyfikna på hur jag och Birgitta en gång i världen träffades och kom att bli ett par för livet.

Jag berättade också att vår dotter Kerstin, över veckohelgen i Paris på en träff med gamla skolkompisar, numera bor i rummet vi satt i plus det lilla köket som hör till. Kerstin är ett exempel på det slags social rörlighet som finns i dagens samhälle: Hon har akademisk examen och har arbetat som arkivarie och informatör men är numera bagare på Trillers bageri med sikte på att så småningom förhoppningsvis kunna öppna sitt drömcafé.

När gästerna hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att diska den ganska stora disken. I förmiddags, innan jag åkte ut till Öregrund igen, hamnade allt diskat i sina lådor och skåp.