Coop klarar sig bra i DNs jämförelse av pris på vanliga vardagsvaror

Dagens Nyheter har i dag (10 april 2015) en mycket intressant artikel om prisnivån på 12 vanliga livsmedelsprodukter i sex livsmedelskedjor: Ica, Coop, Hemköp, City Gross, Willys och Lidl. Liedl föll ur den här tävlingen, eftersom man där tävlade med dels konventionella varor, dels ekovaror och den här kedjan bara hade fyra av tolv ekovaror – dessutom saknade kedjan en av de utvalda varorna i listan med konventionella varor. När det gäller konventionella varor indikerar dock den slutsumma man får på 11 av 12 utvalda varor, att Liedl faktiskt är dyrare än Willys och ungefär på samma nivå som Citygross och Coop.

Coop, som jag har diskuterat tidigare här på bloggen, överraskar genom att i segmentet konventionella varor vara billigare än Ica och obetydligt dyrare än Citygross. Här är det intressant att se, att två delar av samma koncern, Hemköp och Willys, är dyrast respektive billigast av de här kedjorna.

När det gäller Coops prissättning ber jag er notera DNs påpekande: ”Egna varumärken var oftast billigast, både för vanliga och ekologiska varor.” Det ovana Coop-kunder inte tycks förstå är att det är meningslöst att jämföra priset på en privat märkesvara (typ Felix, Blå Band, Gevalia) i en privat butik med samma varas pris i Konsum – Coop prioriterar de egna varumärkena och ger dem regelmässigt ett lägre pris än vad man (alltså i Konsum) får betala för de nämnda märkesvarorna.

I samtliga butikskedjor är ekovarorna dyrare, ofta märkbart dyrare än de konventionella. I det här segmentet hör Coop till de dyrare, även om – som citatet ovan berättar – man försöker priskonkurrera med egna ekologiska märkesvaror. DNs skribent, Jannike Kihlberg, noterar dock att ”den ekologiska matkassen i de flesta butikerna (är) 130 kronor dyrare än den konventionella”. Hon ser också trenden att allt flera kunder nu efterfrågar inte den billigaste fläskfilén utan i allt större utsträckning ekologiska varor.

På hälsoundersökning

I tisdags tog jag bussen till Uppsala, för provtagning på Vårdcentralen och en del andra ärenden.

Detta inför en läkartid, en regelbunden kontroll, hos min husläkare i förmiddags.

Tisdagsresan blev ganska plågsam, eftersom jag tar urindrivande tabletter och bussen trots lång körtid saknar toalett.

Vis av den här erfarenheten tog jag en sen buss in till stan redan i går kväll. De urindrivande tabletterna hade jag då tagit tidigt på dagen, och jag drack knappt något bordsvatten till middag. Lik förbannat fick jag lov att vid ankomsten till Uppsala ta en vända in på stationstoaletten.

I morse, före läkarbesöket, tog jag inte de föreskrivna tabletterna, detta med tanke på att jag efter att ha varit på Vårdcentralen skulle ta bussen tillbaka till Öregrund.

Läkaren, en yngre kvinna, tyckte att jag handlade rätt: Man får i situationer som de jag beskrev skjuta på medicinintaget, ibland rent av hoppa över det.

Jag berättar det här för att ge en allsidig bild av mitt liv – gamla mäns tillvaro har sina sidor.

Till dem hör också gikt. Jag har fått medicin mot gikt, två tabletter Allupurinol per dygn.

I föreskrivningen fanns inte någon instruktion om spridning av de här båda tabletterna över dygnet, så jag har tagit båda på morgonen för att så att säga ha dem avverkade. Nyligen svullnade dock vänsterfoten åter igen upp, så där att det inte gick att få på skon. Först trodde jag att det möjligen hade att göra med en olycka på en av stadsbussarna i Uppsala – jag föll omkull i gången när bussen tvärt och oväntat först bromsade in, sen rivstartade. Men sen började jag luta åt att det trots medicineringen var gikten som hade slagit till igen.

Så jag reglerade själv intaget: tog den ena tabletten Allupurinol på morgonen och den andra vid middagstid. Och si, det hjälpte. Svullnaden gick ned, och vid det här laget är foten fullt normal igen.

Det här berättade jag också för läkaren, som uttryckte sitt gillande.

Bra patient botar sig själv.

Och några helt nya katastrofer indikerade inte de prov jag hade lämnat i tisdags. Men de kommer säkert ändå.